02.10

Risken finns att min sömn kommer påverkas av min dator.. Men jag känner på något sätt att det är värt det.

Jag skickade nyss ett sms till Inger, min gamla psykoterapeut. Klockan är 2 på natten, så jag förväntar mig inget svar. Men ändå behövde jag få ur mig saker och ting. Det är ofta på natten jag vågar öppna mig och visa mig svag. För det är ingen som kan se mig, bara höra. Det är oftast på nätterna som jag hör av mig till folk för att söka tröst. För det blir inte lika känsligt, eftersom jag inte brukar få svar fören på morgonen därefter. Inatt behövde jag få ur mig mitt problem. Inatt behövde jag sympati. Men det som människor måste komma ihåg med mig, är att jag bara vill ha sympati när Jag ber om det. Konstigt va? Och det låter kanske krävande.. Men så länge Jag berättar för min omgivning hur jag vill ha det, då blir det lättare för dem att hjälpa mig. Och jag vet att med tanke på dem underbara människor som jag faktiskt är omringad av (förutom min vän - anorexi) så är jag inte särskilt orolig för att känna mig krävande. Jag vet att dem offrar sin tid för att hjälpa mig, för jag betalar tillbaka. Dem känner mig. Dem vet vem jag är när jag är Sofie på riktigt.

Jag har jullov. Det innebär att varje dag är som en helgdag. I min värld innebär en helgdag "svårt med maten". Jag vet inte varför, men det blir att svårare att hålla dem matvanor jag har fått. Det är lättare att tacka nej. Jag kan inte unna mig någonting i onödan. (Vad nu onödan är i näringsbrist..?) Jag har inte råd att hoppa över en måltid. Jag har inte ens råd att hoppa över en potatis. Jag vet detta så väl, ändå är det så svårt att uppfylla alla krav.
   Det är en sak som har flygit på mig ett antal gånger den senaste veckan. Både Inger, Sverre, Sofia & Lillemor ber mig att släppa på mina krav. Dom ger mig som råd att sluta vara perfektionist. Jag gör mitt allra bästa att släppa kontrollen, men jag har upptäckt att när jag släpper på den kontrollen och tar bort några utav mina gamla krav, blir jag istället fast i nya. Jag får krav som säger att jag ska släppa på min kontroll. Krav som säger att jag ska lägga över arbeten på min omgivning. Min värld är full med krav som säger Vad jag ska äta. När jag ska äta och Hur jag ska äta. Dessutom har jag en Matdagbok som är meningen att jag ska fylla i efter varje måltid. Och dem menar att jag ska släppa på kontroll och krav?  Jag önskar det vore så enkelt..

Mitt problem inatt är i alla fall att mina lov-dagar blir alldeles för svåra. Undermedvetet låter jag "henne" komma tillbaka. Hon knackar, och istället för att be henne gå öppnar återigen upp min dörr. Jag välkomnar henne trots att jag vet att när hon väl stigit på, då gör hon sig som hemma. Jag vill gärna bo ensam. Jag vill gärna vara fri. Men det kommer ta lång tid om jag väljer att öppna så fort hon knackar på. Det kommer bara bli ännu svårare att gå ifrån henne när jag binder fast mig i henne. När jag säger nej till mina övriga vänner för att jag redan har gjort upp att jag ska träffa henne. Att vi ska träna tillsammans. Bli lyckliga tillsammans. Det blir bara svårare för mig när jag utstrålar att jag mår bra till min omgivning, när jag egentligen inte gör det. Jag gör det bara svårare för mig när jag tar tillbaka henne gång efter gång. När jag tycker att det är okej att svika mina andra vänner, för att få leva tillsammans med henne. Det är sjukt hur fort det kan svänga med denna sjukdom. Det är sjukt hur man kan vara så upphängd, trots att man inte vill någonting annat än att vara någonting som ses som "normalt". Jag vill inte vara den här Sofie. Jag vill inte vara hon som sviker sin omgivning genom att svika sig själv.

Fredrik "Fidde" Johansson

Jag har äntligen fått en bärbar dator. Nu kan jag ligga i sängen, där mina tankar flyger som mest, och skriva. Jag har äntligen fått en Sak, av pengar, som är värd varenda krona. Och att det var min storebror som kom hem med denna är bara pricken över i:et.

Jag är helt säker på att jag har den brorsan som är bäst för just Mig. Jag är helt säker på att, även om jag skulle ha möjlighet att byta, skulle jag aldrig välja någon annan.
   Jag kan säga att min sjukdom har gjort mig säkrare. Min sjukdom har fört mig närmare honom. Det låter kanske konstigt, men jag kan ibland tycka att sjukdomen har räddat mitt liv. I stora hela är jag glad över det liv jag lever. Men jag vet att jag kommer vara ännu gladare när jag har klarat mig ur detta. När jag är tillräckligt stark för att säga att jag är frisk. Att jag har vunnit.

Fidde är en av de största orsakerna till varför jag vill komma tillbaka till livet. Han är en utav de stora orsakerna till varför jag kämpar, trots att jag egentligen inte vill vara stark längre. När jag egentligen vill ge upp, ger han mig en blick, en orsak eller bara några ord som får mig att förstå Varför jag ska kämpa. Det är en ganska häftig känsla att ha någon som känner en så väl, men egentligen inte vet så mycket.   Jag är numera ganska så säker på vart jag har honom, och jag är inte längre rädd för att visa honom det. Han har växt till sig och kan prata om känslor som en man.

När Malin berättade hur ledsen hon var över att hennes bror skulle åka jorden runt i ett halvår, kan jag delvis förstå hennes smärta. En bror är någonting otroligt värdefullt att ha. För min del kan jag säga att det är en av de absolut viktigaste i mitt liv. Det är få människor i den här världen som jag skulle kunna offra mitt liv för, om det skulle behövas. Men han är en utav dem. Men för Malins del verkade detta halvår vara föralltid. Istället för att glädjas för hans skull bäddade hon redan ner sig i graven för att sörga. Det är ganska logiskt att året kommer vara jobbigt om man går in med den inställningen.
   Är man säker på vart man har en människa hindrar inte den tid man tillbringar utan den. Vet man så vet man. Det är det jag tycker är så skönt. Jag vet numera vart jag har min bror, och därför behöver jag inte längre få det bekräftat. Jag behöver inte sörga när han inte är hemma. Och jag behöver inte sakna honom när han bor någon annanstans.
Jag älskar honom, det är det enda jag behöver veta.

RSS 2.0