Bup

Nytt möte med Bup. Ett möte som slutade åt helvete. Helst vill jag aldrig mer gå tillbaka till det stället. Jag börjar undra om dem någonsintg kommer förstå mig, eller om dem bara drar mig över samma kant. Det ställs krav som jag inte kan uppnå. Frågor som jag inte kan eller vill svara på. Idag när jag gick därifrån fick jag känna på känslan av att behandla alla dåligt. Jag kände mig självisk och arg. För jag vet att dem gör ett jobb, och jag vet att dem har hjälpt mig tillbaka. Men det enda jag kunde tänka på var att jag ville därifrån. Jag ville tillbaka till Inger! Jag vill fortfarande tillbaka till Inger. Det var mer annorlunda där. Jag tror att Bup håller mig kvar i min sjukdom. För när jag går in där är jag inställd på att jag var ett psykfall. Att jag förstör för min familj som behöver se mig såhär. Som behöver följa med och gå i den där korridoren.  När jag gick till Inger gick jag dit med inställningen att jag skulle känna mig 1 gram lättare när jag kom därifrån. Att tyngden av all panik och ånger som jag fylls av, försvinner. Sakta, men jag vet att den försvinner. Jag vill tillbaka dit redan nu. För det gav mig mycket mer än vad Bup någonsin kommer kunna ge mig. Vi människor är olika, och jag själv trivs bättre när jag får prata med någon som inte bryr sig om min sjukdom. En människa som ser mig som Sofie, trots att jag är stämplad med Anorexi. Hos Inger trivdes jag just för att hon aldrig tvingade mig göra saker som jag inte tyckte om. Saker som inte fungerade.  När jag hade gjort någonting dåligt kunde jag berätta det för henne, utan att känna skam. På Bup vågar jag inte ens berätta.

Åter till dagens möte med Bup. För första gången på åratal fick jag känslan av att jag var så liten. Och när Lillemor, på vårt privata samtal, sa till mig att jag skulle bli barn igen och be om hjälp, då brast det inom mig. Jag är 17 år. Det är i den här åldern man lär sig att bli vuxen, men jag har redan haft ansvar för den biten i 4 år. För 4 år sedan skulle jag vara hjälplös och liten. Men då fick jag ta ansvar för min pappas sysselsättor i hemmet. Nu ber dem mig att bli ett barn. Det är ett krav jag inte klarar av. Jag klarar inte att ta mer order. Jag skulle vilja leva mitt liv på egen hand. Utan hjälp. Hur många gånger dem än säger till mig att jag ska släppa på min kontroll och våga lita på att andra tar tag i saker och ting, så kan jag inte göra det mer än i skolan. I skolan litar jag på mina vänner. Jag vet att deras krav är lika stora som hos mig. Här hemma kan jag inte ta någonting för givet. Om inte Jag tar tag i det & mamma inte orkar, då händer ingenting. Den återstående familjen är alldeles för bekväm. Och varken jag eller mamma vet hur vi ska kunna påverka dem. Det är svårt att lära äldre hundar att sitta när vi har redan lärt dem att stå.

Om 138 dagar fyller jag 18 år. Jag tänker inte gå in i den åldern och inte ha kappacitet till att bli vuxen. Ingen kan be mig att bli ett barn igen. För problemet ligger inte i att jag inte kan. Utan att jag inte vill.

Maskrosbarn

Igår körde pappa mig till skolan. Vi säger inte så mycket till varandra när vi är ensamma. Det finns inte så mycket att säga. Radion är vår räddning. Den tar bort den obehagliga tystnaden. Vi lyssnade på Rix Fm och plötsligt fick jag höra om maskrosbarn. Barn och ungdomar som lever eller har levt med psykiskt sjuka föräldrar eller alkoholproblem. Just i det tillfället skulle jag velat kunna läsa tankar. Jag undrar så vad han tänkte. Eller om han bara försökte tänka på någonting annat. Han kanske tom kände sympati för de barnen, utan att veta att han satt sina egna barn i samma båt. Han har alltid någonting att försvara sig med.. Ibland kan jag tro att han har förträngt. Men Jag, jag kan inte glömma.

Jag var 13 år när min värld ställdes upp och ner. När vitt blev svart och ingenting som brukade vara bra, var tillräckligt. Jag gick i åttan när min dröm om en perfekt familj lades på hyllan. Min pappa kunde inte längre skydda mig. Han var inte den hjälten jag trodde att han var. Han var ingen familjefar överhuvudtaget. Vad jag har förstått har vi utåt sett alltid varit den perfekta familjen. Familjen som alltid stöttade varandra. Familjen som levde för den andre. Därför var det förnedrande att bevisa motsatsen.

Jag var mitt uppe i min jobbiga tonårstid när jag fick ta över rollen som förälder. När jag fick gömma min sovande pappa när jag tog hem mina vänner. Jag ljög för att inte verka svag. Jag ljög för att inte sätta Pappa i en pinsam situation. Medan mamma jobbade häcken av sig med sitt nya företag låg han i sängen och "försökte bli frisk". Så vem skulle ta hand om oss barn? Vem skulle prata med mig om tonårstiden? Jag behövde någon. Jag behövde mina föräldrar. Men från mamma fanns ingen tid och från pappa fanns, ingenting.

Han lärde mig att gå på tå. Jag försökte älska, men han gick längre och längre ifrån. Tillslut fanns bara sorg kvar. Han har ett flertal gånger sagt att han inte längre ville leva. Livet var inte värt det. VI var inte värt det. Han försvarade sig med att säga att det var ett rop på hjälp. Men det var menlöst, för ingen hörde. Han sa att ingen ville ha honom i livet. Att alla hatade honom och ville se honom död. När han sa det försökte jag hålla fast vid kärleken, men besvikelsen över människan som jag inte längre ville kalla pappa, var större än kärleken. Han lärde mig att hata - Nu tror han att jag ska glömma. Precis som han. Hans liv har gått vidare. I hans ögon har han växt upp. Från att gå från det barn han blev, tillbaka till en man - en far. I mina ögon är han inte vuxen än. Man går inte från en 3 åring tillbaka till man på bara över en natt. Jag kommer aldrig glömma hur han kunde sitta och vagga på golvet med gaggande ljud från hans mun. Jag kommer aldrig glömma hur mycket skit vi fick bära när orken från hans sida blivit för svag. Lisa var bara ett barn. Fidde skulle inte behöva bli man så tidigt. Jag var bara en oskyldig tonåring. Idag är jag stark och självständig. Men jag kommer aldrig glömma skammen han lät mig känna. Att det var Mitt fel att han ville försvinna. Han lärde mig att ilskan är lättare att hantera än sorgen. Därför har jag taggarna utåt. Idag är det Jag som skriker efter hjälp. Men jag vet att han inte kan hjälpa mig. Det är för mycket att ta igen.

Jag önskar att jag kunde glömma, precis som han verkar ha gjort. Men jag kommer alltid få bära med detta i min ryggsäck. Vart jag än går kommer jag alltid se bilden av min felfira pappa brinna upp.
Han frågade mig en gång hur länge jag skulle straffa honom för det han gjort. Mitt svar är- Så länge han inte visar ånger, eller förstår vad han orsakat, kan jag inte förlåta. Nu går jag istället på tå och hoppas att jag inte gör ett snedsteg. För det är fortfarande så att jag vid minsta felsteg kan känna min tonårstid flåsa mig i nacken. Jag kan fortfarande känna spänningen. Känslan av att inte vara tillräcklig trots att jag klarat av uppgifter andra ungdomar bara sett på tv. Jag var bara 13 år när jag fick tro att jag var vuxen.

En dag - Min verklighet

Idag när mamma hämtade mig från skolan berättade hon att hon var jätte dålig i morse. Hon och Marina skulle åka till jobbet då hon plötsligt började känna sig yr. Hon försökte skaka av sig det, eftersom hon körde bil. Fläkten satte hon på, men hon svettades i alla fall. Tillslut hade tårarna börjat rinna. Hon grät inte, men tårarna kunde hon inte hålla tillbaka.
Jag visste precis vad hon pratade om. Kände igen känslan till fullo. Det där är min vardag tänkte jag. Varje gång jag reser mig svartnar det framför mina ögon. Här om dagen svimmade jag och slog i huvudet i min sängkant när jag steg upp en morgon. För mig finns ingenitng mitt i mellan. Antingen är jag jätte kall. Så kall så jag ibland kan tro att jag kan gå av. Men när jag är varm. Då kokar jag. Jag kunde inte tänka på någonting annat än att jag är med om det där varje dag. Visste inte om jag därför skulle tycka mer synd om henne eller inte. Tillslut bestämde jag mig. Jag känner mer sympati för hennes skull än för min egen. I och med alla gånger jag känt mina tårar rinna, utan att kunna kontrollera, har jag blivit van. För mig är det bara en vardag. En fas jag gång efter gång går igenom. Mamma är inte van. Hon har ingen förklaring om varför hennes tårar föll.

Därefter började jag tänka på barn som gått igenom svårare saker än vad jag själv gjort. Rent teoretiskt sätt skulle dessa barn få mer sympati. Men om vi nu istället tänker att ett barn eller ungdom, med en perfekt bakgrund, skulle leva med en annan uppväxt, bara för en dag. Jag skulle ge den mer sympati. För hon/han har inte byggt upp ett försvar. Det finns inga erfarenheter.
Det är ju trots att så att, det som inte dödar, det härdar.

Återigen, söndag

I vanliga fall brukar jag lyda citatet, "Du kan inte hindra sorgens fågel att flyga över ditt huvud, men du kan hindra den från att bygga bo". Men under söndagar bygger jag bo för allt. Jag gör det hemtrevligt för allt som åker förbi. Jag sitter här och undrar varför jag känner mig så ensam och liten. Jag är omringad av människor, men på söndagar växer en sköld fram. Jag stänger alla ute. blir man ensam!  Det stämmer att tiden går fort när man har roligt. För tiden går så mycket långsamare när man är ensam. Har försökt hittat på nya saker jag kunnat sysselsätta mig med. Jag har försökt komma på nya tankar som istället kunde lysa upp de sista timmarna under dagen. Men dessvärre har jag bara funderat över varför jag är så svag att jag väljer blunda istället för att se i nya banor. Jag har funderat över varför jag inte väljer att kämpa. Det kanske är så att jag inte är så stark som jag tros vara. När alla andra är positiva blir jag istället trotsig. Hur kan alla tro att det är så enkelt? Bara för att en dag är lättare än en annan betyder inte det att Alla dagar går bra. De flesta i min omgivning verkar tro att jag redan är klar, att jag segrat. Men jag vet. Jag vet att hon inte står med vita flaggan än. Hon ger inte upp, och jag låter henne kämpa. Jag har aldrig lärt mig att sparka på någon som ligger ner. Har alltid tyckt att det är bland det lägsta man kan sjunka, så jag kan inte göra det.

Idag vill jag vara som Bert McCracken

Besvikelsen skulle jag kunna klara av. Men just nu är den blandad med en rad andra känslor som inte har med besvikelsen att göra. De är alldeles för många för att veta vart jag ska börja. Drar jag i ett snöre följer ett annat med på samma gång. Börjar jag med en mening fortsätter jag med nästa. Men det snöret jag måste börja med, är inte den meningen jag kommer lägga fokus på. Idag vill jag bara vara en person som kunde påverka människors liv. En person som kunde hålla isär drömmar med verkligheten. Och det vet jag att jag inte kan vara, om jag inte tillåter mig själv att vara stark eller övertygande.

Jag satt förut och läste gamla msn konversationer. Det fick mig att inse att jag faktiskt haft påverkan på vissa människor trots allt. Men min dröm är att, med hjälp av mina erfarenheter, kunna påverka fler människors liv.
Jag vill inte vara anorexia-Sofie. Inte Perfekta-Sofie och absolut inte bara Sofie. Vill inte vara stämplad, men vill inte bara ha ett namn. Det skulle vara skönt att ha en betydelse. Jag vill vara Hon. För någon kanske jag är det. Men jag skulle vilja ha det bevisat, så jag inte kan blunda för det. Det finns ju ingenting bättre än att veta att någon ser. Att det finns någon där ute som skulle offra allt, så som jag numera skulle kunna offra allt för min lillasysters skull.


Min Pappa flyger inte

Jag har sagt det förut - han brukade vara min hjälte och förebild.
Hans misstag är någonting som jag tagit lärdom av, istället för honom. Jag antar att han inte varit tillräckligt uppmärksam. Jag antar att han inte insett att han gjort ett misstag, därför vet han inte vad han ska förbättra.
Jag har lärt mig att aldrig vända ryggen framåt. För när ryggen är framåt är ögonen blickade bakåt. När ryggen är framåt blir allt bakvänt. Och inte nog med det, man skadar också sin omgivning eftersom det är omöjligt att öppna sin famn baklänges. Hans misstag har lärt mig detta. Men jag är istället rädd för att någon ska komma för nära. Att någon ska se min insida. Det kanske leder till att min omgivning faktiskt tycker att jag vänder dem ryggen. Men det är aldrig någon som har klagat, och det är aldrig någon som har antytt att jag inte finns där med min famn.

När jag satt vid matbordet var jag så säker på att han satt där, min hjälte. När jag satt där kunde jag inte se någonting annat. Jag började istället undra varför jag tyckt det varit så svårt. Jag kommer ihåg Linda, som på vår "släkt-tjej-träff" berättade att hon ett antal gånger haft problem som hon aldrig trodde hon skulle komma över. Hon har träffat människor hon tyckt betett sig bedrövligt dåligt. Men när problemet mer eller mindre är över kan hon inte förstå att hon tyckte det var så jobbigt. Då börjar hon undra om hon istället överreagerade. Jag vet exak vad hon pratar om. Just den känslan fick jag idag vid matbordet. Det kanske inte var så farligt som jag fått för mig att det var. Men denna känslan fick inte hålla i sig särskilt länge. Det är som att han alltid tar två steg upp men minst ett tillbaka.

Någon timme efter middagen hörde jag bara en smäll i dörren och det enda jag hann se var pappas rygg. I samband med det såg jag också min hjälte försvinna. Jag vill faktiskt inte förlåta när han gång efter gång visar att han inte har mognat. Att hans misstag aldrig lärde honom någonting.

Ibland när jag har berättat får jag höra att jag mer eller mindre är tvungen att förlåta. Att jag är tvungen att lägga det bakom mig, eftersom han alltid kommer vara endel utav mig. Han är ju trots allt min pappa. Tro mig, jag önskar att jag kunde se honom på samma sätt som jag brukat göra. Men han har förstört min syn. Min blick söker upp det onda. Men jag är helt säker på att det inte är min syn det är fel på. Jag är säker på att jag inte överreagerar. Visst, jag är känslig för svek. Men att svika sina närmsta, ja då ska man reagera. Någonting som jag aldrig trodde skulle hända, hände. Det skulle vara lättare att förlåta någon som inte var så nära. Någon som jag inte hade så goda tankar om. Jag trodde inte han hade sånna brister. Trodde inte att detta kunde hända.

TURKIET - 6/8 - 08
"När pappa är som bäst, då är han bäst. Men han skrämmer mig. Han sviker mig. Han kan längre inte vara min ängel, för han kan inte flyga."

"Har man styrkan att förlora har man vunnit ändå"

Mamma kom precis in på rummet och frågade vad som är fel. Jag ångrar att jag skrek åt henne, men eftersom jag inte vill använda det andra alternativet (alltså att släppa henne in) så vet jag inget annat sätt. Jag vill trots allt inte visa. Därför måste jag ha taggarna utåt.
Kanske skulle det vara värt ett försök, hon kanske är mer förstående än vad jag tror. Och kanske behöver det inte vara så naket. Men jag är inte helt säker på om jag faktiskt vill att hon ska tro att hon förstår. För det är så svårt att förstå, eftersom sjukdomen är så ologisk för den som är frisk. Det skulle därför vara större chans att jag istället blir arg och ledsen när hon sitter mitt emot och nickar och håller med, precis som om hon skulle förstå.

Möjligtvis skulle det underlätta för både mamma och mig om jag försökte förklara mer. Men vi talar helt olika språk. Det har vi alltid gjort, och vi kommer alltid att göra det. Men tidigare har vi alltid kunnat kommunicera med varandra ändå. Jag är säker på att vi kommer kunna fortsätta på samma sätt också. Men inte just nu. Just nu har jag ingen större lust att försöka få henne att förstå sig på mig.
Samma sak gäller Pappa. Han och jag pratar i och för sig ett språk som liknar varandras. Jag förstår honom. Jag tänker likadant som honom. Men problemet med honom är att han inte förstår mig. Han vet inte att vi tänker likadant, eftersom han har svårt att tänka sig in i andras situationer. Jag har förstått att han inte har förmågan att finnas där.

Min vän - min anorexi

Jag vet hur det är känns att gråta så hela kroppen skakar. För nu när jag har fått känna på hur det är att leva med saker som man saknar så har jag blivit svag. Och ju mer jag försöker bevisa motsatsen desto svårare blir det att hålla fast vid den jag innerst inne är. Jag har länge kämpat för en plats som skulle passa både här och där, men jag har insett att det inte tjänat någonting till. För det är ganska logiskt att man inte kan tillfredställa hela världen. Jag kan inte göra alla till lags, hur mycket jag än önskar.

Den natten när det hela bubblade över. Den natten då jag sprang ensam ut i natten, då var hennes ögon det enda jag såg. Jag insåg att dem såg mig som någon annan och hon lät mig för en gång skull känna mig som det. Jag trodde att jag hade hittat min identitet i henne. Jag trodde jag var hemma. För hon lättade på trycket. Min rädsla var plötsligt försvunnen. Efter en kort sekund hade hon tagit över mitt liv. Alla människor jag en gång känt ställdes åt sidan. Istället följde jag henne längs vägen. Jag följde henne vart hon är gick. Jag vet att jag har trott att jag varit vuxen och trygg i hennes hand. Jag har aldrig strävat efter att aldrig vara som någon annan, men numera har jag länge försökt göra som alla andra. Hon gav mig ett löfte, men det löftet har börjat brista. Jag antar att hon fick för stor del utav mitt liv, för jag börjar få allt svårare att andas. Jag har alldeles för liten plats att röra mig på.
   Jag vet trots allt hur det känns att fälla en tår när man inte vågar visa hur man egentligen mår. Jag vet hur det känns att inte våga lita, varken på själv, eller någon annan. Kan egentligen vara omringad av människor, men ändå känna mig ensam. Så ja, ensamheten ligger mig nära. När hon då säger att hon finns om jag behöver henne, då öppnar jag åter min dörr. Jag har, oavsett vad alla andra säger, en trygghet hos henne. Hon säger att hon älskar mig och när hon säger det så tror jag henne. Ändå vet jag att hon skadar mig. Trots det går jag med henne överallt. När hon tar över mina tankar finns det ingenting som jag kan gömma. Jag försöker träffa andra, men det är inte lätt. För hur långt jag än går springer hon alltid ifatt mig när jag väl är där. hon håller mig kvar i någonting som jag trodde att jag lämnade för längesen. Men jag antar att hon asvalterade fast mina fötter så jag inte kunde fly. Jag är livrädd för att hållas kvar här. Jag är livrädd att jag inte ska klara av att gå bort.

Det är så många måsten att vara bra på allt man kan. Det finns så mycket man mot sin vilja tvingas göra. Alla dessa måsten gör livet till en röra. Jag kan inte stanna här. Vet så väl att det är dags att lägga på. Men när jag går efter henne tar det bort mina panik svettningar runt min panna. Här i livet måste man alltid räcka till, trots att det finns så mycket i livet man hellre vill göra. Det hjälper inte att klaga över att du har en sko som är alldeles för trång för du måste ändå försöka vara allt på samma gång. Jag har tröttnat på att vara som andra, så jag antar att jag aldrig kommer bli van. Därför ska jag ta steget ur vår sista dans. För tillsammans med henne döljer jag en saning som jag skäms för att berätta. Jag får för mig att jag kan vara kvar här, men jag inser att det är fel. Trots det kan jag ibland välja att sitta kvar. Jag vet vad som måste göras ändå sitter jag helt still. Istället sitter jag och skriver på ett sista kapitel som jag inte ens vill veta slutet på. Jag vet inte hur jag kan sluta, ändå tror jag att jag klarar det. Alla dess tankar och lögner har byggt upp en stor mur. Men jag byggde denna mur utan kärlek så den hamnade på sniskan. Den har blivit sne och jag vet att jag måste börja om, för fortsätter jag bygga så vet jag att den snart kommer rasa. Jag tror att det är bättre att rasa den och försöka bygga någonting annat. Någonting som ligger mig varmare om hjärtat och som faktiskt kan ge mig andra saker i livet. Jag ska ta av mig min sko. Jag ska våga släppa på vår kontroll. Ta steget ur vår sista dans. Jag vill inte förlora mer genom att vara någon annan.

Men jag undrar så varför man ofta vill ha de saker man vet att man inte kan få. Jag har länge strävat efter att nå den förbjudna frukten. Även om jag numera försöker tänka bort dig på alla sätt, är ett krig mot en vän mycket svårare än vad du kan förstå.

Min anorexi

Varje dag leder till nya möjligheter. Varje dag börjar med ett val. Men trots detta ser varje dag likadan ut för mig. Jag drar mig till en och samma känsla. En och samma refräng. - I hate how much I love you, I can’t stand how much I need you. Nu vet jag hur man älskar tills man nästan kvävs. Nu vet jag hur man älskar sig olycklig. Jag har helt plötsligt gått från oerfaren, till raka motsatsen. Erfaren. Men mitt problem är att jag fortfarande har mina stödhjul på, trots att jag är erfaren. Jag tror inte att jag klarar mig så bra själv, som jag egentligen skulle vilja. Jag får fortfarande använda dem knep jag fått utav Inger, "mattillåtet", och personal på Bup. Det är mina enda räddning. Mitt enda sätt att överleva. När jag fylls med ångest försöker jag duscha av mig färgen. Precis som Inger sa. Och hon har rätt. För en kort sekund känner jag mig ren. Jag kan se min svarta färg rinna av min kropp och sköljas ner i avloppet. Det är en underbar känsla. Önskar bara att den kunde hållas kvar ett längre tag. För efter några sekunder ersätts denna jävla ångest av någon slags känsla som jag antar att vi människor kallar för panik. Ibland känns det som att den färgen är vattenfast. För hur mycket jag än skrubbar min stackars kropp så är jag stämplad med denna färg i alla fall. Hur mycket jag än skrubbar så sitter den där den sitter.
    Jag vet att om jag aldrig mer skulle vakna, då är det andan som har tagit livet ifrån mig. För när jag lever med henne är det som att leva i en värld helt utan luft. Men jag vet också att känslan av att leva utan henne är som att andas ur ett sugrör. Det mesta tar emot, men det är inte omöjligt. Trots att hon tar död på mig, låter jag henne leva. För jag kan fortfarande inte förstå hur en så hemsk kropp kan bära ett så stort hjärta. Och jag kan absolut inte förstå hur ett så stort hjärta vill skada mig.

- Men jag börjar förstå att jag måste gå i alla fall.
För jag säger som Jordin Sparks och Chris Brown. How am I supposed to breath with no air?





Mitt Vatten

Även om jag är inställd på att det är en lång väg mot toppen, är jag inte tillräckligt förberedd. Jag känner mig tung och hjälplös när jag plaskar här i vattnet. Inför varje blick som riktas mot mig vill jag bara gömma mig. Min stora pösiga tröja är idag min räddning. Bakom den kan jag gömma mig. Bakom den kan ingen se eller nå mig. Fyfiskt sätt kan ingen röra mig. Men psykiskt sätt är det redan försent. Folk har redan sett mig. Psykiskt sätt har jag redan blivit rörd. Min stora pösiga tröja kan inte rädda mig ifrån mina tankar. Psykiskt sätt kan jag inte gömma mig. Det finns inget klädesplagg i världen som längre kan gömma mig ifrån mitt psyke. Jag är rädd för att slå i botten, men kanske är det någonting jag behöver. Jag behöver en tankeställare, en spark i baken. Jag vill inte att någon ska se mig. Vill vara osynlig. Eller åtminstone vill jag bära mask. Egentligen vill jag vara så elak mot mig själv och mot min omgivning att lura alla med ett leende. Vill verka stark och vill ha det problemfria livet. Men det leder ingenstans att låtsas vara någonting man inte är för 100%. Jag förstår det nu.

Dem lärde mig en gång att den hårda strävan man ser i anorexia är lika självklar som det är att hålla oss över vattnet när vi simmar. Annars drunknar vi. Jag simmar på djupt vatten. Dem sa att det handlar om att lära sig simma och hantera att vara i vattnet, inte att tjata. När ni tjatar håller ni mitt huvud under vattenytan. Det känns som att jag kan drunkna vilken sekund som helst. Jag önskar att det fanns ett annat alternativ. Jag önskar att du kunde vara min livboj. Men jag har också lärt mig att det inte skulle leda till någonting bättre. Min omgivning är inte utbildad till livräddare och därmed kunde det sluta med att båda drunknar. För vem ska klara av att simma om vi båda dras under vattenytan?

Mina Tårar

Jag minns så väl när han frågade mig hur jag mådde. Jag tog den enkla vägen ur det hela och sa att jag mådde bra. Men jag kände hur mina ögon tårades upp, och jag kunde inte hålla det hemligt. Jag minns hur jag kollade ner i marken, försökte leta efter någonting som kunde rädda mig. Ett leende. Det var det jag snabbast hittade, och det var det jag fortast försökte få fram. Då tittade han snabbt bort och började genast prata igen. Ganska tydligt att jag inte mådde bra, men det var ännu tydligare att han inte ville, eller vågade fråga varför. Antar att jag redan hade fått min uppmärksamhet och chans.

Hur mår jag?... Smärtan är olidlig och när jag är ensam kan det hända att jag gråter. Folk som inte känt denna smärta och rädsla, som jag numera känner, kan till fullo inte förstå. Men jag behöver människor runt mig i alla fall. Jag mår bättre när folk lyssnar. Jag mår bättre när jag ser att folk ser mig. Uppmärksamhet betyder mer än vad min omgivning någonsin kan förstå. För det är den som visar att dem bryr sig om mig. Det är med hjälp av den jag känner att jag finns till.   Men jag vet att rädslan för att jag ska bli ledsen när någon frågar mig hur jag mår kanske är stor. Men när folk ignorerar blir min smärta värre. Jag vet inte vad det är, men människor kanske känner sig hjälplösa när någon gråter. Man kanske inte vet hur man ska bete sig. Men vi är långt ifrån hjälplösa. Det enda vi behöver göra är att finnas där. Inga ord behövs, för människors tystnad är det mesta man behöver när man är ledsen. Eller jag kanske bara borde prata ur mitt eget perspektiv. Jag borde kanske prata i Jag form istället för Vi form. För sanningen är den att detta inte är någonting som jag har bevisat, utan det är bara vad jag tror. Vad jag känner, ur mitt perspektiv som sagt. Men jag vet att mina tårar gör smärtan mer synlig. Är det skrämmande? Det är kanske en konst att vara någons gråtande axel. Det kanske inte är någonting som är så självklart trots allt. Men jag minns så väl ett antal utav mina vänner som sagt till mig att dem finns för mig. Att jag får höra av mig när jag vill. Och att dem alltid finns där när jag vill prata. Men det är svårt för mig. Det är svårare än vad dem kanske tror. Jag har ju trots allt gjort klart för dem att jag inte är den som hör av mig. Att jag gärna drar mig undan p.g.a. min sjukdom. Vem finns för mig då? Vem tröstar mig? Ingen! Förutom Inger och Linnea. För dem är de enda två som vågar se mina tårar falla. Dem är de enda som hör av sig till mig. Frågar mig hur jag mår, och väntar på ett ärligt svar.
   Jag ska inte säga att jag är besviken på dem återsetående grupp vänner som jag har. Jag klagar inte på någon. Och jag tycker inte sämre om någon. För jag vet själv hur det är att försöka ta hand om någon som inte vill ta hjälp. Jag vet själv hur hjälplös man är. Det enda jag gör, det är att berätta hur jag känner, för då kanske man på ett enklare stadie förstå hur jag fungear. Jag vill ju trots allt göra det enklare både för mig själv, och för andra.

Jag vet inte, men är det känsligt när tårar rinner? Är det jobbigt att höra att jag inte mår bra? Tror männniskor i min omgivning att jag gråter p.g.a. att dem frågar mig hur jag mår? Man kanske lätt kan tro att dem faller p.g.a. att dem frågade. Men mina tårar bara finns där. När jag kan känna att mina tårar kan komma och gå när dem vill, då känner jag mig lättare. För när dessa tårar behövs hållas inne, bildar dem en stor klump i min hals. Mitt bröst värker och magen knyter sig. Om jag behöver hålla inne mina tårar skadar det oss bägge. Mig, för att min smärta hålls inombords som en sköld. Och du, för att vi så plötsligt är så långt ifrån varandra.

Tårar kanske inte är ett dåligt tecken. Det kanske kan ses som naturens sätt att hjälpa till att läka. Tårarna lättar på det trycket som sorgen skapar. Det är ju mänskligt. Man är inte mindre stark för att man släpper ut sorgen.

Min vän, Linnea.

Min vän Linnea sa en gång att hennes rädsla var inte att förlora min kropp, utan hennes rädsla var att hon skulle förlora Sofie. - Tjejen som inte är som alla andra, utan alltid går sin egen väg. Tjejen som är spontan och glad.   När hon sa det träffade det en punkt, men det flög ganska fort förbi. Trodde jag. Detta sa hon till mig under vår resa i Turkiet, och den resan gjorde vi mellan 4/8 - 11/8 -08. Det är ganska prick 3 månader sedan hon sa dessa ord, som jag fram till nu, trodde blåst igenom. Dessa ord hade påverkan eftersom de fortfarande kan dyka upp i baktanken. När hon sa det, var inte tankarna lika stora som idag. Dem hade ingen större påverkan. Jag tror faktiskt inte att jag ville att de skulle ha någon påverkan. Jag ville helst bara skaka av dem. Ska jag vara ärlig förstod jag inte alls vad det var hon försökte säga till mig.  Istället ble.v jag arg på henne för att hon kunde tro att hon kände mig bättre än mig själv. Att hon visste jag Jag hade för behov. Nu i efterhand kan jag erkänna att hon kanske t.o.m. gjorde det trots allt. Innan jag visste att jag hade problem, hade hon redan öppnat sina ögon och valt att påverka mitt liv. För någonting var tvunget att hända. Hon var som sagt var rädd för att jag skulle förändras psykiskt när jag gjorde denna förvandlingen fysiskt. Men som jag också redan nämnt så såg tittade jag mig alldeles för blind för att förstå. Jag kommer väl aldrig tillåta mig själv att förändras? Det jag då var blind för var att jag redan hade gjort mitt misstag att låta mig själv förändras. En del utav Sofie hade redan försvunnit. Den viktigaste delen för Sofies image försvann i samband med mina kg. Glädjen. Energin var låg och det mesta gick åt för att hålla min kropp på banan. Skulle någon förklara mig med ett ord nu, skulle jag aldrig kunna gissa vad majoriteten skulle svara. För jag vet själv inte hur jag skulle förklara mig. Jag vet inte vem jag är längre..

Under min resa uppåt har Linnea varit den person som gett mig mest. Hon är också den person som fått tagit emot mest. Det är en trygghet hos henne som gör att jag kastar allt mellan glädje och sorg på henne. Hon får helt enkelt allt. Ibland kan jag komma på mig själv att jag tror mig själv ta henne för givet. Men verkligheten vaskar till mig och jag förstår att jag aldrig kommer kunna göra det. Jag tassar omkring på tå. Jag är livrädd för att tappa henne på vägen, så jag kommer Aldrig kunna ta henne för givet.

Jag minns under ett dagboksinlägg jag skrev i Turkiet hur rädd jag var för att ha berättat för henne.
"Hon har fått reda på saker jag inte ens nämt i min dagbok. Saker som jag själv inte ens velat se eller förstå, vet numera Linnea. Jag har blottat mig. Stått helt naken och bett om hjälp. Hjälp jag inte ens ville ha. Om inte Linnea var med på resan skulle mina hemligheter fortfarande vara hemligheter. Ingen skulle veta varför det blivit såhär. Ingen skulle veta varför jag gråter. Men Linnea är med på resan. Linnea vet varför jag gråter. Jag skäms för mig själv, men jag skäms inte för Linnea. Det finns ingen annan förklaring än att jag litar mer på henne än vad jag litar på mig själv. "
   Under dem minuterna när jag skrev detta dagboksinlägg gjorde jag ingenting annat än grät. Jag var inte olycklig, men jag var heller inte lycklig. Så jag vet fortfarande inte vad tårarna handlade om. Därför tänker jag inte försöka förklara det. Men jag vet så väl att jag kände mig lugn av att inte vara ensam. Jag var lugn av att ha öppnat upp en spärr som jag har hållt stängd under alla mina år. För första gången hade jag öppnat mig för en människa med vilja. Jag var inte rädd för att hon skulle veta. Jag var inte rädd, för jag visste att Linnea var någonting som man kunde räkna med. En människa som jag enkelt kan prata med. En människa som inte är som många andra. Någon som passar mig!

Linnea - Du måste alltid vara min vän- Du vet för mycket!

Mathias - Yours to hold

Jag är 100% säker på att han fortfarande har mitt hjärta. Efter så lång tid jag tyckt om honom. Och efter den tiden jag försökt komma över honom, så är jag numera säker på att det är någon speciell känsla hos honom som jag ens inte kan förklara. Jag är lika svag för honom som jag är för choklad eller för Jonas utseende. Jag vet att Jonas har mer än ett utseende, men jag kan inte säga att jag känner honom. Han är en otrolig kille som hjälper mig, trots att jag gjort bort mig så fullständigt. För sanningen är den att allt jag trodde att jag "visste", var sådant som jag själv hade byggt upp i mitt huvud. Jag trodde att Jonas var perfekt. Jag trodde att jag var beroende utav honom. Men jag har numera kommit fram till att ingen i den här världen är perfekt. Det är ingen som kommer uppfylla alla mina krav. Dessutom vet jag att jag klarar mig bra utan honom. Jag vet att det bara var mina fantasier. Nu visade det sig att jag någonstans hade rätt. Jonas är en underbar människa, men jag borde inte uttalat mig om det innan jag egentligen visste vilket stort hjärta han har. Innan Han valde att visa det, utan att jag drog det ut honom. Utan att jag tvingade honom att finnas där. Nog om det- Tillbaka till pojken som har mitt hjärta. Killen som har en bock framför många utav mina behov. Jag kan egentligen inte sätta fingret på Vad det är som är så speciellt. Jag kan heller inte uttala mig med Varför jag känner på detta sätt. Eller Varför jag vill offra andra saker för att vinna honom. Jag vet att jag älskar honom, men på ett annorluna sätt än vad jag trott att jag gjort.
- Jag vet att Mathias kan rädda mig. Vissa människor behöver inte säga mycket. Ibland räcker en blick eller en touch. Jag undrar ibland hur det skulle vara om han visste det. Det kanske skrämmer honom, så som det skrämmer mig att veta att min vän med självmordstankar, (jag väljer att inte nämna några namn) vände sig till mig. Jag vet ju trots allt hur det kan skrämma en annan människa genom att ha onda tankar om sig själv. Jag vet hur man kan skrämma någon genom att be om hjälp. Jag vet att Mathias vill hjälpa mig. Och jag vet att han skulle kunna göra det mesta jag ber honom om. Men jag vet också att det inte är värt att förstöra mer utav vår vänskap. För jag tror faktiskt, i det stora hela, att det är Den Mathias som jag älskar som mest. Dessutom har jag inte stött på den andra sidan mer än det han sänder ut utan att han vet om det.

Så länge jag har honom i mitt liv har jag ingenting inom det ämnet som jag behöver oroa mig för. Så länge jag vet vart jag har honom så behöver jag aldrig vara rädd för att förlora honom. Jag behöver inte tvinga honom att finnas där för mig. Jag letar inte efter hans uppmärksamhet. Jag letar inte efter saker som jag kan säga till honom. För jag är ganska säker på att jag vet att han är min vän, och att han älskar mig för den jag är. Inte den som jag trodde att jag Ville vara.

Mänsklig - Inte Perfekt

Om jag själv aldrig hade stött på Patrick, skulle jag aldrig inse att det var ett misstag utav mig att skapa denna fantasi bild utav Jonas. Nu vet jag hur han kände sig. Nu vet jag hur påfrestande det är att försöka vara mindre trevlig för att se om bilden utav mig kommer bli annourlunda. Under en tid har jag varken skrivit eller svarat Patrick ordentligt. Jag har inte känt för att starta en konversation med honom, för jag var trött på att alltid vara perfekt. Jag strävar inte för att vara perfekt. Jag strävar inte efter att vara någon ängel utan vingar. Jag vill bara vara jag. Trots detta, har jag varit "världens snällaste" ändå. I Patricks ögon är jag godhjärtad hur jag än beter mig. Det borde kanske vara positivt. Jag borde kanske vara glad över att ha en vän som vågar tala om för mig att jag är bra, att jag duger. Men jag blir inte längre glad. För mig har det blivit en vardag. Bara ord som han säger för att göra mig glad. Men jag glädjs inte längre utav orden. Jag tror inte längre på det, eftersom jag mer eller mindre strävat efter att vara mänsklig. Alltså att Inte vara perfekt.

Patrick är för övrigt en kille som betytt- och fortfarande betyder mycket för mitt liv. Jag har en stor del att tacka honom för den personen jag är idag. Våra långa diskussioner om allt mellan liv och död, har gjort min syn på mitt "Sofie-liv" starkare. Nu är jag ganska säker över vem jag vill vara. Det är jag själv som har gått vägen. Det är jag själv som har mött alla hinder och faktiskt kommit över dem. Men jag har inte varit ensam, och det har gjort mig starkare. Han har alltid fungerat som vägledning trots att mycket utav det jag kommit fram till har kommit ur min egen mun.
Jag kommer alltid vara säker på vart jag har honom, och jag Vill vara en del utav hans liv. Jag vill hjälpa honom. Men jag vill vara mänsklig, precis som han. Jag vill vara en hjälpande hand genom hans väg genom livet, precis som han.
   Jag älskar att vara med att påverka hans liv. Och jag älskar när jag kommer på saker i mitt eget liv, som jag anta, lgien annars aldrig skulle förstå. Det jag menar är att jag inte vill missbruka ord som betyder så otroligt mycket mer än vad det numera innehåller. Om du tänker efter, hur ofta frågar du människor hur dem mår? Jo, det har mer eller mindre blivit en hälsningsfras. Eftersom frågan ställs såppas ofta som den gör, hör man alltså ett svar lika ofta. Men hur ofta är det man får höra det svar som ligger närmast hjärtat, men som ger fler konsekvenser än "Jo, det är bra." Och även om det skulle vara bra skulle det glömmas bort lika fort. Man tar för givet att vi människor mår så bra, och med tanke på att det är just det vi utstrålar, så är inte det särskilt konstigt. Vi ska inte vara perfekta. Vi ska vara mänskliga!

RSS 2.0