Samma ord - nya tankar

Nu har jag mycket som jag vill ska ut, och eftersom jag är på ett lite mer deppigt humör än vad jag varit tidigare dem här sista dagarna så tänker jag skriva ett inlägg där jag bara kam klaga. Eller ja, klaga är kanske att ta i. Jag ska vara djup, men ärlig.

Hela mitt 18-års firande har fått mig att förstå hur lyckligt lottad jag är. Hur min omgivning har lagt ner så mycket tid och energi bara för att göra mitt 18 års firande till perfekta dagar. Det är vid sånna här tillfällen man verkligen får bekräftelse på vad det är man har i livet.  Ändå kan jag inte annat än ligga i sängen och tänka på min anorexi. Det är en sån dag idag. En dag där jag är alldeles för trött för att orka vara positiv. Jag har faktiskt anledning till att vara trött med tanke på ditt långa håll i gång. Men jag har absolut Ingen anledning till att vara ledsen eller deppig. Jag känner bara för att klara ut saker och ting.


För att ha kraven att alltid försöka vara smalast så är jag numera för stor. När jag jämför med andra ser jag alltid någon som har någonting som jag vill ha. Eller att dem slipper det jag har. Därför kommer jag aldrig kunna uppfylla mina krav. Många utav mina vänner har sagt saker som påverkat mig. Men just nu var det Linus saker som fastnade. Det kom som ett oväntat kort, men jag har inte känt mig så trygg sedan jag stod och kramade min anorexi som hårdast. Hans erfarenheter och hans kloka ord har blivit min inspiration. Jag minns speciellt en sak som jag nu i dagar inte kan släppa. Det var inte orden som förändrade, för jag har hört orden ett antal gånger tidigare. Utan det var känslan som förändrade hela mitt sätt att se saker och ting.
   Bara genom att ha träffat mig 1 gång kunde han säga att jag hade alldeles för höga krav och att jag skulle vinna på att släppa min kontroll. Syns det så tydligt?
   Om jag är så illa tvungen att ha dem där kraven, varför lägger jag dem då inte på någonting positivt? Att jag har krav över att vara frisk och må bra istället för att ha ett krav som jag längre inte kan uppfylla. För om jag ska leva och må bra klarar inte min kropp av att vara i svält.
   Om jag är så illa tvungen att ha kontroll, varför lägger jag den då inte för att uppskatta mina vänner? Eller varför lägger jag inte upp min vardag så att jag vet att jag hinner de saker jag ska göra istället för att lägga tid och energi på att försöka ha kontroll över vad jag stoppar i munnen...

Linus är en inspiration & jag blev facsinerad över hur han lever sitt liv. Idag är han min påverkan bara genom att visa engagemang.

Trädkramare

Nu är min muntliga redovisning klar! Måste säga att det var längesen jag kände mig så lätt, trots att jag vet att jag blivit rundare om både mage och lår...

Mina psykologer har valt att förklara min sjukdom med andra verkliga situationer som människor lätt kan relatera till.
- Tänk dig att du har en pojk/flickvän. Under den första tiden i ert förhållande finns inga negativa sidor. Att vara nykär gör en blind. Det finns bara en bubbla med positiva saker, och det är den enda du lever i. Plötsligt börjar din pojk/flickvän svika dig. Den är otrogen, glömmer höra av sig, dyker upp sent, är otrevlig osv. Det enda den numera ger dig är en känsla av hopplöshet. Du kämpar därför ännu hårdare och tjänar den så noga för att vinna tillbaka den där känslan av nykärlek. Du tar tillbaka, trots att du hela tiden får kämpa ännu hårdare och att sveken bara blir ännu svårare att handskas med.

Jag däremot, jag har valt att kalla det för min vän. Det är min närmsta anhöriga, min trygghet och min drivkraft. Hon är också min värsta fiende, min svikare och förädare. Ingen sviker mig så hårt som hon, ändå går jag alltid tillbaka. Hon är min allra bästa vän, hon är min anorexi.

Hon är mitt träd, som jag står och kramar. Jag har stått och kramat det här trädet så hårt och så länge, så jag har isolerat mig från allt annat. Jag har kramat det så hårt för att jag är så himla rädd för att vara ensam. Trädet är det enda som jag tillät mig själv få bekräftelse utav. Därför blev jag ensam...
   Genom att mina övriga träd (alltså min övriga omgivning) har stått bredvid mig har jag insett att jag inte alls var ensam. Det enda jag insåg var att jag var alldeles för trygg med att veta vad jag hade, så jag slutade tänka på vad jag kunde .
När jag bestämde mig för att våga släppa min kontroll insåg jag ganska snabbt att jag hade en hel skog bredvid mig. Jag har flera träd som jag hellre kramar om än min egen anorexi.

Perfekta dygn

Det är helt sjukt hur man, på bara några dagar, kan byta inställning till sig själv och till livet. Från 0.00 den 16 april fram till nu har jag haft det perfekta livet. Jag har äntligen fått fira min födelsedag, och jag har fått göra det med dem människor som verkligen betyder någonting för mig. Just nu sitter jag och tänker på att jag saknat Emma vid mitt firande, men jag har fått så himla fina sms och när jag och Markus ringde till henne igår kändes det som att hon var med. Jag älskar min Emma! Jag kanske inte säger det varje dag, och jag visar det inte 24h om dygnet. Men inne i mitt hjärta vet jag alltid vart jag har henne. Min Emma.
   En annan tjej som jag faktiskt saknade under mitt firande var Charlotte. Men jag kände hennes firande ända ifrån Norge. När hon firade där borta firade jag med henne här ifrån Karlstad.

Min storebror har även han träffat rätt. Jag tänker på hans närmsta omgivning som varit med och firat mig som om vi känt varandra hela livet. Dem har gett mig så mycket uppskattning och jag vet själv inte hur jag ska visa hur tacksam jag är. 
   Jag tänker på Camilla Halldin, som är med och firar mig varje dag. Hon var med Fidde och köpte present, fixar frukost på sängen och hon ger mig tid.
   Jag tänker på Stina Dahlgren, som glädjeligen var en hjälpande hand. En granne som skriver upp mig på gästlistan på arena. Som går runt och tar kort hela kvällarna för att jag ska kunna ha som minne.
   Jag tänker på Linus Storm, som dyker upp från ingenstans och visar sig vara en människa som lyckas påverka mig och få mig att känna mig trygg - utan min anorexi. En kille som bjöd mig på hamburgare och stoppar sitt eget partaj för att hjälpa mig!
   Jag tänker på Linus Albinsson, som numera känns som en medlem av familjen. En kille som jag verkligen får chansen att skratta både med och åt.
   Jag tänker på Marcus Möller, som återigen kommer som en partypojk och räddar upp stämningen sådär på sen-natten.
& Jag tänker såklart på Charlotte Eriksson, som ett antal gånger gett mig tid och uppmärksamhet som stärkt mig enormt.
- Min storebror är värd dessa underbara vänner, precis som jag är värd mina!
Vi har tur :)


Det är helt sjukt hur tillfällen som dethär så naket visar vad man har.  Jag har ibland fått för mig att jag har mindre än vad jag har. I många fall sitter jag hellre och trycker ner mig själv än att hylla mig. Men någonting som jag Aldrig kommer kunna prata ont om, det är mina vänner. Min omgivning är helt fantastisk. Jag kan säga att jag är lyckligt lottad.
Jag är lycklig-för jag har min omgivning. 

Min besvikelse

It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground.

Jag är så himla, himla besviken. Min pappa är inte värd att lägga ner energi på när han beter sig som han gör. Det gör så ont att någon som man älskar så himla mycket sviker så hårt. Det gör så jävla ont.

Kan ännu inte förstå hur han har mage att inför våra grannar och vänner sitta och säga att vi inte tar ansvar. Att Jag inte gör de sysselsättor som jag blir tillsagd till att göra. Jag kan inte förstå hur han kan kasta skit på mig. För om det inte vore för mig hade han inte haft någon kvar. Han hade inte haft mamma, och om han inte hade haft mamma hade han sällan fått se sina barn. För när jag och min syster låg och pratade inatt berättade hon för mig att hon är rädd för pappa. Att när hans dåliga sida är uppe så är det bättre att vara tyst. Men grejen är den att Jag inte klarar av att vara tyst längre. Jag måste få fram mina åsikter och jag har rätt till det. Det är så frustrerande att ha så mycket att säga, men att inga utav mina argument får honom att förstå. Det är precis som att han vägrar att lyssna.

Det gör så himla ont att falla, för ju högre upp man är, desto hårdare landar man på marken igen. Faktiskt hade han lyckats få mig att klättra högt upp. Jag älskar han så otroligt, därför gör det så ont att träffa marken.
- Man börjar ju undra om det ens är värt att försöka hålla sig på toppen, för det gör bara ännu ondare att ramla ner.

RSS 2.0