Anorexi

"Som ung tonårsflicka kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp, ett missnöje  som förstärks av samhällets slanka kroppsideal. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till lycka. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men känslan av lycka uteblir och många kan känna ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett självvalt självsvälttillstånd. Då har man Anorexi. "


Tecken på att man faktiskt är sjuk är att man,
 Ständigt tänker på mat och vikt.
 Är rädd för att gå upp i vikt
 Är sträng mot kroppen för att den ska göra som hjärnan säger
 Störd kroppsuppfattning
 Deppression
 Självhat som riktas på kroppen


Med mina erfarenheter kan jag bara säga att det kvittar hur mycket jag skulle fortsätta gräva i mina kilon. Jag skulle aldrig ha hittat min självkänsla genom att ta bort min kropp. Det enda jag lät mig själv göra, det var att förlora någonting som var Sofie.    Det är synd att jag inte upptäckte det tidigare. Gropen jag grävt upp är alldeles för djup för att gräva igen på några dagar.

Min okontrollerade ilska

Förra gången jag träffade Inger pratade vi om min ilska. Just nu har nämligen väldigt svårt för att kontrollera den igen, och jag vet fortfarande inte varför. Hon bad mig därför att tänka på vad det var som gjorde mig så arg, och varför jag låter det gå ut över andra. Av alla uppgifter hon gett mig har denna varit den allra svåraste. Jag är fullt medveten om att jag ofta blir arg, men jag har aldrig kommit på varför. När jag dessutom ska förklara det för någon annan blir uppgiften bara svårare och svårare.
   Tidigare har jag talat om att jag är en person som tar ut mina aggressioner på andra. Trots att jag inte menar någonting illa så har jag använt det som ett försvar - att jag är som jag är. Men bara för att jag inte menar någonting illa så är beteendet inte mindre okej. Min omgivning ska inte behöva ta skada för att jag inte kan kontrollera mig. Min omgivning är värd bättre än så. Därför måste jag bättra mig. Men jag kommer inte bara göra det för min omgivnings skull, utan också för min egen. För vad är det för garanti att ha kvar de vänner som jag ständigt stöter bort p.g.a. min ilska?

Inger tror att det kommer bli lättare för mig att inse när jag är arg på riktigt, eller bara behöver få ut mig aggressioner, om jag kommer på vad det är som brukar få mig arg. Eftersom Inger brukar ha rätt så har jag försökt reflektera över detta i snart en vecka. Men det var inte förrän idag som jag verkligen insåg varför jag behandlar saker och ting som jag gör. Det handlar om kontroll. Jag kan bli komplett galen av att inte ha kontroll. Har jag inte kontroll över en sak, gör jag allt för att ta kontroll över någonting annat. I detta fall kan det bli att kontrollera atmosfären runt mig. Det låter galet va? Att jag kan dra ner både mitt och andras humör bara för att återfinna kravet av kontroll som jag ständigt tror att jag måste leva upp till. Men det är inget krav, det är en dålig vana. En vana som jag för mitt eget + andras bästa, måste få bort. Jag vill inte känna känslan av att jag behöver ha allt kontrollerat. Jag vill heller inte känna att jag behöver vara bäst för att veta att jag gjort någonting bra. & jag vill inte fortsätta med att behöva bli arg för att jag inte har någon kontroll. 

RSS 2.0