Det bränner mina vingar

Kämparglöden bleknar, fokus är borta. Det är egentligen bara den halva viljan som jag gick in med, som faktiskt finns kvar. Det tar på krafterna att göra det som måste göras också. Det tar på krafterna att gå efter ett schema, som än så länge är väldigt krävande för mig. Men deras garanti på att det snart kommer kännas lättare får mig att fortsätta. Detta ska göra mig gott, ingenting annat!

Styrkan är låg. Det är lättare att säga att jag inte orkar mer, än att jag inte vill. Att jag skulle sitta här och skriva att det är Viljan som jag har kvar är för mig helt oförstående. Det var viljan som jag trodde skulle vara den första att svika. Jag trodde att den skulle dra i motsatts riktning. Istället är det som sagt den som håller hela den här processen i liv. För, styrkan, som jag trodde skulle vara den som höll mig uppe, är den som svikit. Jag är helt utmattad, så någon fysisk styrka känner jag inte. Och det trötta (sega) huvud som jag numera går omkring och har, känns allt annat än starkt.

Självklart är det en besvikelse att det är så många trådar som gått av under den här korta utvecklingen. Men just nu är det någonting som jag inte kan läga som mittpunkt eftersom det garanterat skulle höja min rädsla till att allt som får det här att hålla samman, skulle gå av. Och dem som känner mig vet att jag inte spelar bäst med rädsla i kroppen.  Det enda jag kan övertyga mig själv med är att jag fortfarande har några trådar som fortfarande kan hålla det här samman (viljan, löftet och den största - tacksamhet). Förhoppningsvis kommer de orka hålla kvar så att jag kan hinna knyta ihop de övriga trådar som redan gått av, innan dessa hela trådar blir för svaga och släpper. Innan det bränner slut mina vingar.

Ni sålde era hjärtan, och tog mitt i samma stund

Jag säger en sak, får respons, blir nöjd och tänker inte efter förrän det redan är sagt. Vad var det jag sa egentligen? Hårdhudad är det sista jag är. Visst vet jag att jag klarar mig, men mitt tunna skinn gör såren djupare. Egentligen tycker jag inte alls att det här ska glömmas bort. Den enda anledningen till varför jag säger så är för att inte vara krävande själv. Jag ger hellre än tar. Jag ger för att få någonting tillbaks. För undermedvetet är jag inställd på vad jag ger får jag på ett eller annat sätt oftast tillbaka.

Den här gången fick jag tillbaka redan innan jag hade gett. Jag hittade en anledning till att gå ut. En anledningen till att lämna rummet. Tankar, nyfikenhet och meningar bollades fram och tillbaka. När jag kastade iväg någonting så enkelt som ett leende fick jag en känsla som respons. Känslan gav mig ett lugn, trots att jag egentligen var livrädd. Tillslut glömde jag att vara rädd. Jag glömde att konsekvenserna stod och knackade på. De hade hittat mig. Men jag vägrade att öppna. Jag trodde inte att jag behövde dem.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Idag vet jag att det blev ett fiasko. Men det är alltid lättare att säga så när man har facit i hand. Nu när jag redan vet att det var ett misstag. Detta misstaget gjorde jag för 1 månad sen. Ångesten har lagt sig. Men det är fortfarande mitt misstag. Det blev mitt fiasko.

Du sa att jag är värd att dö för

Minnet av känslan finns kvar, men minnen för orden är bortblåsta. Det var längesen jag var någons bästa ägodel. Det var längesen jag var det där självklara valet. Hennes ord kom alltid först. Det var dem jag alltid vågade lyssna på. För det var de orden jag bildade till mitt eget. Det var jag som formulerade henne. Jag kunde inte styra de ord hon sa, aldrig det sätt hon handlade heller. Men jag kunde påverka hur jag tog det när hennes ord nådde mitt eget öra. Jag visste aldrig då hur jag skulle göra. Men jag lärde mig i alla fall. Jag blev imun. Vi tog och förlorade. Aldrig gav och fick ta emot. Hon visste hon också. Hon visste hur hon skulle spela sina kort. Jag visste vilka kort hon skulle använda. Vi lärde oss att spela, men vi lärde oss aldrig att vinna.

Det var på högstadiet. Hon var min bästa ägodel. Jag var hennes självklara val. Hon visste att jag inte kunde gå. Jag visste att hon alltid kom tillbaka. Vi skadade varandra. Ofta, men inte alltid. Vi skrev vårt kontrakt. Vi lovade att vi aldrig skulle lämna varandra. Ett löfte som jag än idag kan tänka på. Jag tänker, när ses det egentligen som att man lämnar någon?
Vi ses knappt längre. Det är sällan vi ens hörs av. Hon gör sitt, medan jag gör mitt egna. Rent teoretiskt sätt kanske vi båda brutit vårt kontrakt. För vi delar aldrig någonting helhjärtat längre. Ändå är hon fortfarande mitt självklara val. Hennes ord är fortfarande någonting som jag vågar lyssna på. Inte för att jag är den som formulerar, utan för att hon säger det.

Som du märker, jag kan inte ens svara på min egenställda fråga. Jag vet inte ifall vi lämnat varandra eller inte.
Har du ett förslag, rent allmänt... När ses det att man lämnar någon?

Din knäckemacke-middag knäckte mig

Jag vet inte ifall jag sitter och gråter av smärta, av rädsla eller av ren frustration. Chansen för att det är en ihopbakad variant av alla tre doser är nog störst, och förmodligen den som är mest logisk. Jag gråter av smärtan över att inte få göra de saker jag vill. Smärtan över att veta att alla krav och numera vara tvingad att följa dem. Jag gråter av rädslan av att inte ha kontroll. Rädslan för att jag är för skadad. På samma sätt gråter jag av frustrationen av att försöka vara på två platser samtidigt. Men också frustration över att vara beroende av en slags hjälp som igår inte fanns hemifrån.

Hans knäckemacke-middag tog knäcken på mig. Att så oansvarigt ta för givet att jag klarar mig själv förstörde hema min starka fasad. Hans knäckemacka blev mitt fall. Jag hag tagit mod att berätta att jag mår så mycket sämre av att äta när andra låter bli, och han går och gör sig en hårdmacka som om det vore normalt att äta det till middag. Som om det är okej, även i er värld. Tanken lockar så fruktansvärt och det gör mer än jävligt ont att veta att jag inte får. Att jag måste äta mer än honom, annars förstörs jag. Han ska vara glad att jag idag tillät mig att gråta, istället för att glädje ätstörningen och göra som den ville.

Tanken av att veta att jag gråter även för en dos ångest är mer än en besvikelse. Men tanken av att veta att jag numera har ångest över två saker är dubbelt så hård. De säger att det är ett tecken på att min kropp är tillbaka. Men mina fysiskt låga värden är en spark i ansiktet. Alltså ingenting som jag har tagit särskilt positivt. Därför finns ångesten. För att jag är rädd över att min omgivning ska tappa hoppet om mig. Det känns ju trots allti inte särskilt logiskt att ett framsteg ska visa ett steg tillbaka...
Jag antar att jag får stå mitt kast. Jag sa att jag skulle svika henne, och svika henne är det jag gör när jag nu tar hjälp och går emot. Hon säger att hon ska göra livet surt för mig. Att jag ska få det bevisat att jag gör ett misstag. Att det är svårare att leva utan, än tillsammans.

Hon har så rätt... Det är förjävligt att leva ensam. Och det blir ännu svårare när jag inte omringas med de människorna som skrämmer iväg henne. De som skyddar mig från hennes fysiska misshandel. Och som torkar mina tårar.

Jag läntar till lördag! Då slipper jag vara rädd för att hon ska skada mig. Då har jag mina människor.

Sängen vi delar är en singelsäng

Du kommer alltid ha mig, jag är din Anorexi

Du säger att det är över. Du säger att du måste gå innan du börjar skaka. Men jag undrar om du verkligen kan låta mig gå? Jag tolkar din tystnad som en rädsla över att faktiskt inte kunna hålla ditt löfte. Jag tolkar det som att du inte kan gå.
Du säger att du inte vill vara här i framtiden. Men ändå är det Du som går tillbaka till samma rädsla. Alltid samma känsla. Vi är båda för rädda för att inse att alla hopp och drömmar du en gång skickade till himlen, numera har kraschat. Och att dem gjorde det bara på grund av mig. Bara för att jag blev din trygghet. Bara för att vi älskar att vara med varandra mer än att vara utan. Bara för att du och jag blev vi.

Jag gråter och ber dig ta mig tillbaka. Jag lovar att ta bättre hand om oss båda. Du gråter och säger att det här är sista gången. Att du inte behöver mig längre. Men jag kan inte tro dig.

För du brukar alltid ta mig hem igen. Du låter mig somna bredvid, trots att det finns dåligt med plats. Vi tränger ihop oss, och jag påverkar din dröm. Jag drömmer högt, och du lyssnar. Du lyssnar, trots att du säger att det inte finns någon plats.

Du skadar mig. På samma psykiska sätt som jag skadar din fysik. Du ber mig sluta, för att du inte längre kan sova med mig vid din sida. Sängen sägs vara för liten. Men jag betalar min del av en större säng. Jag gör det som krävs. Så hur kan du envisas med att säga att du ändå kommer ändra riktning och ska butta mig ur sängen? Hur kan du säga så efter allt jag gjort för dig? Går du mot mig nu gör jag livet till ett helvete. Det måste vara VI!


Jag kommer alltid ha henne, jag är hennes Konstantine

Jag vet att jag säger att det är över. Och de säger att jag måste gå innan jag börjar skaka. Och alla undrar om jag verkligen kan låta dig gå. Men jag sitter tyst. Jag vågar inte svara. För jag vågar inte ge fler löften. Vet du varför? ... För jag vägrar bli som du.
Jag vet att jag inte vill vara här i framtiden. Och jag vill inte se allt närmre. För jag har alltid samma rädsla. Alltid samma känsla. Jag är alldeles för rätt att inse att alla hopp och drömmar jag en gång skickade till himlen numera har kraschat. Och att dem gjorde det, bara på grund utav dig. Bara för att du blev min trygghet. Bara för att vi älskar att vara med varandra mer än att vara utan. Bara för att jag lät dig tro att det är vi.
Jag gråter och säger att det här är sista gången. Du gråter och säger att du inte tror mig.

För efter ett tag har jag alltid tagit dig hem igen. Jag låter dig somna bredvid trots att jag säger att vi inte längre får plats. Jag tar dig hem för att slippa hitta någon ny. Vi tränger ihop oss, och jag tillåter dig att påverka min dröm. Du drömmer högt, och jag lyssnar. Jag lyssnar, trots att jag säger att det inte finns någon plats.

Jag skadar dig. På samma psykiska sätt som du skadar min fysik. Jag ber dig sluta, för jag kan inte längre sova med dig vid min sida. Sängen är för liten. Du bönar om att köpa en större säng. Men jag envisar och säger att jag ska ändra riktning och butta ur dig ur sängen oavsett. Du vet att det tar emot att säga det här. Men vi måste lämna varandra. Det kan inte vara VI längre. Jag måste få vara Jag.

Jag har tröttnat på att vara van, jag vill inte vara likadan

En lång tid tillbaka har jag känt mig alldeles för svag
Ensam och liten har jag kämpat i mitt anorexia-lag
Jag har kämpat för en plats som egentligen skulle passat både här och där
Men med fel sorts styrka glömde jag vem jag innerst inne är
Jag hörde andra viska om vår match, de visste vad som hänt
Det hade tagit över mitt liv och jag glömde de jag en gång känt
Jag har förstökt strida mot, men jag fastnade i detta spel
Jag kunde alla regler men spelade ändå fel

Jag har aldrig velat vara likadan
Men rösten sa att den skulle göra mig van
Jag gav den större plats i mitt liv och kunde inte andas tillslut
Nu finns det dagar då jag har svårt för att hitta ut
Har fortsatt skriva ett sista kapitel jag egentligen inte ens vill
Jag vet ju vad som måste göras, ändå har jag suttit still
Rösten gjorde mig van
Och jag var plötsligt likadan

Borta har ofta varit bra, men jag vill hellre gå hem
Jag vill inte vara kvar i någonting jag trodde jag lämnade för längesen
Jag vill hem till min stam och mina rötter
För detta krav som ställs förstör mina fötter
Nu hjälper det inte bara att klaga över att skon är för trång
För jag kan inte vara allt på samma gång
Jag behöver kämpa för en plats som endast ska passa där
Och nu ska jag återigen hitta vem jag innerst inne är
Jag tror inte mina gamla skor gör mig van
För då ville jag aldrig vara likadan

Alla dessa tankar och lögner har byggt upp en mur
Jag har fått för mig att jag kan stanna men vet egentligen inte hur
För muren står på sniskan och jag måste bygga om
Fortsätter jag såhär står lågan nog tom
Muren måste nu rivas, muren måste bort
Jag måste få av mig skon som gjort mig alldeles för kort
Jag vill hitta tillbaka till min egen energi
Därför måste jag ta farväl av dig min vän – min anorexi
Jag ska ta steget ur vår sista dans
För att leva med dig ger ingen ärlig chans
Jag vill aldrig mer bli van
För jag har tröttnat på att vara likadan
Sakta lär jag mig att vara i vattnet och samtidigt hålla andan
För jag vill inte förlora mer genom att vara någon annan

Jag har tröttnat på att vara van
Nu vill jag aldrig mer vara likadan


Tillsammans kastar vi henne i sjön och lär istället vår tid att simma

8 år i den onda världen. 8 år av ångest och av ilska - ensamhet och besvikelse. 8 friska år, förlorade och bortkastade. 8 år kastade i sjön. Hon har levt mer än 1 tredjedel av sitt liv gåendes efter någon annan. Någon annan, som dessutom inte ger henne chansen att glänsa. Någon som förstör henne, men som ändå lyckas övertyga att det är så det ska vara. 
- Om du gör som jag ska jag låta dig glänsa. Glänsa, precis lika mycket som jag. Om du gör som jag säger ska jag göra dig berömd - precis som jag. Jag ska göra dig precis som jag.

Det är ren bullshit, och vi vet det allihop. Ändå sitter vi i samma rum och hör samma röst. Vi sitter och lyssnar på exakt samma ord. Vi får för oss att vi vill vara som vår anorexi. Lika berömd som hon. Hon tror att hon glänser. Och vet du vad? Det gör hon. Men vet du varför? För att vi dyrkar henne så högt att vi använder våra sista tändstickor för att lysa på henne. Därför lyser hon, och inte vi.

Jag må kanske vara den i gruppen som har svagast fysik. Men jag kompenserar gärna upp det genom att vara den med starkast psyke. Jag trotsar och säger att ångesten går över, trots att jag vet hur ont det gör. Jag säger att jag skulle kunna preccis mig själv ännu hårdare, trots att jag redan sitter med ångest. Jag berättar, erkänner, klagar och skäms. Men det är så jag måste göra för att släcka de sista tändstickorna jag tänt. Jag måste lura mig själv att jag är starkare som Sofie än som "hennes skugga". Och kanske, om jag övertygar lika bra som jag gör åt andra hållet, så kanske jag kan få fram de andra skuggorna också.
Efter 8 år i bakgrunden är Sara värd att få kliva fram. Och efter hennes insats igår, ska jag betala tillbaka nästa vecka. Då ska Jag underlätta för henne. För det är därför vi är där. Vi ska underlätta för varandra. För vi kanske inte är tillräckligt starka på egen hand. Men tillsammans kan vi kasta henne i sjön. Dränka henne och istället ge åren simlektioner. Jag vill hellre lära dem sinna nu, innan de inte längre är kapabla till att lära sig - innan det är försent.

Vi lär oss av varandra

Han levar sitt liv i det svarta. Inte av depression, utan för att han gillar mörkret. Jag försöker gör mitt liv vitt. Oskyldigt, felfritt och perfekt. Någonting som jag definitivt inte vill egentligen. När jag får för mig att mitt liv är felfritt och perfekt, då kommer jag aldrig mer utvecklas. För det är mina misstag jag tar lärdom av. Det är mina brister jag kan fixa till.

Jag ska inte säga att jag tycker illa om ljuset. Men lika lite som jag vill fastna i mörkret vill jag vara fast där. För jag vill utvecklas hela tiden. Så mycket att det egentligen inte spelar någon roll om det är till det positiva eller negativa. Och den stora anledningen till det handlar om att jag inte vill vakna upp när jag är 40 och inse att tiden fortfarande är min vän, men att jag inte är dens. Att jag svikt den så mycket att den vägrar utveckla mig.

Vi säger att vi är olika. Ändå försöker vi hitta våra likheter. Han säger att han är hård. Jag en mjukis. Jag är rädd för att inte ha kontroll. Han verkar tycka det är onödigt att vara rädd. Vi blundar istället. Eller åtminstone jag. Jag blundar och säger att han lär mig. Att hans mörker utvecklar mitt vita liv.

Det är allting eller inget - stanna eller gå

Dem skulle lära oss vad ett normalt beteende kring mat är. Vi ska ta lärdom om hur vi ska gå tillväga. Men de tillåter vårt sjukliga beteende. De ger oss ett val att, antingen tjäna vår anorexi eller gå emot vår egen sanning. Det tilläts att pilla med gaffeln i ärtorna, inte röra själva maten, slippa dricka och bli arg över att smält smör ligger på tallriken. Vad man än åt var tillåtet. De gjorde ingenting åt det. Ett ynkligt litet försök att säga "Ska du inte försöka få i dig lite potatis också?" var det enda jag fick. Visst tänkte jag. Visst kan jag göra det. Men jag sköter det hellre själv. Jag tittar hellre på de andra i min egen miljö och gör som dem. Patetiskt nog började jag också peta i mina ärtor. Ta upp de små, små ärtorna på min gaffel och känna hur ångesten växte ju närmre munnen de kom. Det var jag som tände min ångest. Jag lurade mitt psyke och gjorde måltiden, som egentligen skulle vara till min hjälp, till pest och pina.

Efteråt var jag kluven. Är det här rätt sätt för mig? Jag kommer aldrig bli friskare av att se ångesten i en annan människa. Framför allt ingen som jag kan relatera till. Jag kan ju känslan lika bra jag, och det räcker med min egen. Jag kommer aldrig kunna koppla bort det faktum att jag åt mer än de andra, trots att de har behandlats dubbelt så länge som jag själv. Jag såg på dem. Försökte se vad som förväntades. Gjorde som dem, och blev likadan. Om det blir min vana kommer jag aldrig lyckas ta mig ur. Blir det min vana kan det bli min död. Det blir tomma ord som fastnar, för det är dem jag låter vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har. Och den här gången säger jag att jag har både styrka och vilja. Jag vägrar vara likadan. Jag vägrar att bli van.
- Så jag tittar upp. Lägger potatisen på gaffeln, blundar och tuggar sönder den. Tar ett andetag, sväljer och sköljer bort med min röda saft. Allt för att slippa känna ångesten över att svika er andra. Allt för att inte vara som dem. För det var tydligt att de där besatta petandena i maten är det sjuka. Och det är dessa beteenden jag lovat att jag ska gå ifrån.
"Bra jobbat Sofie, en tugga till."

RSS 2.0