I can see, but I have lost my sight

Jag säger som Jack's Mannequinns låt "Ben Franklins Kite" - I can see, but I have lost my sight. Jag tror att jag gör det enkelt för mig genom att bara titta. Jag tror att det underlättar om jag inte sätter upp krav eller mål. Men hur ska jag då veta vart jag ska gå? Hur ska jag veta vad jag vill, eller var jag behöver? Om jag inte säger till mig själv vad jag kan och behöver så kommer jag aldrig nå dit jag vill.

Mina krav är kanske höga. Men utan dem skulle jag aldrig nå så högt. Jag skulle aldrig stå där jag står just nu och jag skulle aldrig stått där jag stått. Mina krav är kanske För höga. Men sanningen är den att jag faktiskt mår bra utav det. Jag mår bra av att vara tvingad till att kämpa. För jag skulle aldrig kämpa för någonting som jag inte vill. Jag skulle aldrig ge upp om vägen får mig att må bra, och även om vägen skulle vara för krånglig och även om jag skulle gå vilse så skulle jag ändå fortsätta gå. Det är så jag är. Jag är en kämpe och jag gillar när det gör ont. Därför hatar jag när dem ber mig att ta bort mina krav. Jag hatar när dem talar om vad jag ska göra. För kämpa är vad jag behöver. Jag behöver känna smärta för att veta att jag är stark.

Gamla texter - nya tankar

Jag vågar säga att jag har en omgivning som älskar mig själv mer än vad jag själv verkar göra. Jag har en omgivning som stått och knackat på min dörr trots att de vetat att jag låst och inte tänker öppna. De har vetat att jag gömt mig inne på mitt rum i hopp om att slippa se mig själv i spegeln. De har vetat att musiken varit det enda jag velat höra. Ändå har de stått utanför min dörr och aldrig slutat prata. 

För några dagar sedan bad jag mamma lämna mig i fred. Jag skrek på henne att det enda jag vill var att vara ensam. Jag ville titta på tv - ensam. Jag ville äta - ensam. Jag ville t.o.m. gå i korridoren i skolan - ensam. Ingen skulle se mig. Ingen skulle prata med mig och ingen skulle få ta på mig.
Efter att ha läst mina gamla texter insåg jag hur vilsen jag var. Mina texter med mina känslor fick mig att inse vad jag förlorat. Vilka jag har svikt i samband med att jag svek mig själv. Igår bad jag om att bli lämnad i fred. Idag inser jag vad jag gör. Jag vänder ryggen framåt. Jag tar avstånd från de människor som ger mig mest. Jag ger dem skuldkänslor. Känslor de inte alls skulle behöva. Känslor de inte alls är värde. Allt detta p.g.a. att jag vill rädda mig själv, ensam. Men det är omöjligt att rädda mig om jag inte tillåter mig själv att älska. Det är omöjligt om jag väljer att gömma mig samtidigt som jag skriker för att synas.

Det enda jag starkt kunnat säga var att jag lovade att aldrig göra samma misstag som min pappa. Jag lovade mig själv att aldrig vända ryggen till de människor som bryr sig om mig och som vill hjälpa mig. Jag hade glömt alla konvekvenser. Jag hade glömt allt jag förlorar. Nu blir jag påmind av vad som gör mitt liv värt att leva. Jag påminner mig själv att omgivningen är 10 gånger viktigare nu eftersom de är dem enda som kastar positivt på mig. Dem är de enda som bryr sig om mig. Som älskar mig även när jag inte är Sofie.

RSS 2.0