Duschen

Jag har precis kommit ur duschen, men jag hade egentligen velat stanna där. Jag vet nämligen att jag egentligen borde gå ut till mamma och visa att jag inte är så stark som jag försöker visa. Det enda jag borde göra är att ta av mig min superhjälte dräkt och vara människa för ett tag. Jag vill ju bli accepterad som jag är, alltså med som utan dräkt. Men hur ska människor i min omgivning kunna acceptera mig om jag är den enda som inte tillåter någon att se vem jag är, eller hur jag mår? Jag är fullt medveten om att ensam inte är starkast, ändå gråter jag bara när jag är ensam. När jag vet att ingen kan se på. Det är därför jag låser in mig på badrummet med musik som överröstar mina tårar.

Jag hatar att duscha. Eller det är egentligen tanken på att se min kropp som jag känner ett obehag till. Jag kan inte förstå hur jag kan se ut såhär trots att jag är underviktig. Det går inte ihop för mig. Det gör verkligen inte det. Jag vill bara skära bort min mage. Jag vill inte ha någonting kvar. Visst, vissa tillfällen blir jag ledsen när mina ben på min kropp sticker ut och jag mår sämre när jag kan se mina revben. Men jag mår dåligt av att veta att det ligger mat kvar i min mage. Att jag måste förbränna det. Få bort det. Jag vill inte se fett på min kropp. Samtidigt säger jag till mig själv att jag vill leva ett normalt liv. Det låter ganska kluvet alltihop va?

- Jag vill kunna vakna på morgonen och inte tänka på vad jag ska få äta idag. Planera mina tider och mängder. Jag vill inte att någon ska behöva ta ansvar för mig. Jag vill inte att någon ska titta konstigt när jag plockar på mat på min tallrik. Än en gång, jag vill inte att någon ska se mig. Det enda jag vill är att vara självständig.
- Jag vill kunna vakna på morgonen och vara utvilad och lugn. Inte minnas mina konstiga och ohängande drömmar. Jag vill inte vakna på natten av att kallsvettas. Jag vill inte vakna i panik och jag vill inte vara rädd för att känna hur mitt hjärta slår. Det enda jag vill är att drömma som jag brukar göra.
- Jag vill kunna vakna på morgonen och vara stolt över att Sofie Johansson är tillbaka.

Bekräftelser...

Jag förstår inte hur jag kan tycka att det är så jobbigt att ha någon som frågar hur jag mår. Jag förstår inte hur jag kan bli arg när jag får sms av någon som faktiskt bryr sig om mig. Han visar att han vill vara med mig, men jag blir bara besviken. För varje sms som jag får blir jag bara mindre och mindre trevlig. Jag blir bara mer och mer irriterad. Men jag vet inte vad det är jag blir irriterad över.. Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det.

Om jag kunde förklara mig, då skulle jag sätta mig ner och förklara för Erik ("Nisse") hur jag känner. Men jag vet själv inte vad det är. Ena stunden blir jag besviken över att ingen hör av sig, men när jag väl har någon som gör det blir det bara för mycket. Då nästan ber jag han eller hon att ge sig. Jag klarar inte av att ge samma människa samma bekräftelse gång efter gång. Just nu har jag t.o.m. svårt att bekräfta och tycka om mig själv. Så hur ska jag orka med att bekräfta Erik flera gånger under en och samma dag, samtidigt som jag måste lägga ner tid till mina andra vänner.. Det funkar inte så som mitt liv ser ut just nu, det gör bara inte det.  Jag är ledsen att jag inte kan ge Erik det han behöver. För det är just bekräftelse som han berättade att han ville ha. Att det var därför han skickar så många sms per dag. Därför han frågar om vi ska ses. Att det var p.g.a. bekräftelsen som han blir "tjatig". Jag är ledsen över att jag istället strävar efter göra tvärtom. Men jag är där emot glad över att vi kan prata med varandra om problemet.

Det är klart att man mår bättre när man får bekräftelse. Men jag kan inte ge honom den varje dag. Den missbrukas då. Innerst inne måste han väl förstå att jag bryr mig om honom. För jag skulle aldrig offra så mycket tid till att lyssna på någon, om jag inte skulle vilja finnas där för honom. Jag skulle aldrig berätta om mina egna hemligheter och känslor om jag inte kunde lita på honom. Dessutom skulle jag aldrig fråga någon som jag inte tyckte om ifall han ville gå tillsammasn med balen med mig. Dom som känner mig vet hur viktigt det där är för mig.
   Erik måste lära sig att lita både på sig själv och på mig, när jag visar eller säger att jag bryr mig om honom. För jag vet att han innerst inne vet om det. Som jag sa, det är ganska logiskt att man mår bättre av att få bekräftelse, men i många fall kan man söka den på helt fel sätt. I många fall visar den sig tydligare när man inte letar efter den. "När man inte söker finner man".

Jag vill inte ändra på Erik. Jag vill inte att han ska försöka vara någon som han inte är. Men jag kan bara rådgöra ur mitt eget perspektiv. För det är kanske ingen hemlighet att jag också suttit i den båten. Framför allt när jag träffade Jonas. Det enda jag ville ha var bekräftelse. Men jag lyckades bara stöta bort den jag ville ha det ifrån, för jag blev alldeles för tjatig. Jag krävde för mycket. För mig räckte det inte att jag fick höra det 1 gång i månaden, eller 1 gång i veckan. Jag behövde höra det varje dag. Jag gjorde en mänsklig människa perfekt. Jag gjorde Jonas till Stål-Jonas. En Jonas som jag vet att han inte kunde leva upp till, vare sig han hade de krafterna eller inte. För jag vet nu, att det går inte köpa världens bästa present till någon om man inte har pengar till det. Man kan inte ge mer än det man vet att man får i inkomst. Eller åtminstone inte om man är ekonomisk...

Hur smal ska man vara för att ha anorexia?

Jag har få krafter kvar eftersom jag lät henne komma in igen. Jag gjorde det enda misstaget jag försökt gömma mig ifrån. Men jag antar att jag mår som jag förtjänar, för nu har jag bara mig själv att skylla.

Jag tror att det börjar gå för långt nu. Min kropp kämpar, men jag gör det bara svårare för den. Ingenting som jag gör just nu underlättar. Jag borde väl ändå vara klokare och veta att jag inte kan fortstätta såhär. Men nu har jag kommit in i det där farliga tänket igen. Att jag blir fet om jag inte förbränner det jag stoppar i mig. Att ingen kommer vilja titta på mig. Det känns att det börjar gå för långt.

Det är svårt att prata med någon som har en frisk hjärna, för vi lever i två helt olika världar. Jag tror inte att de som som aldrig varit i min värld, någonsin kommer förstå hur det känns att vara här, med en sjuk hjärna. Jag tror faktiskt att jag blir mer dömd nu när jag inte äter, än när jag äter. Men jag hatar alla stämplar och regler. Och jag hatar att jag inte kan leva upp till allas bild av anorexia. För jag kanske inte ser sjuklig ut längre, men jag vet hur mina tankar går. Ibland kan jag få för mig att jag inte är tillräckligt smal för att få ha anorexia. För när vissa i min omgivning fått reda på det har han/hon sagt. "Oj, det visste jag inte, det syns inte."
- Det syns inte.. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag ska ta det positivt eller negativt. Jag fylls utav frågor som jag inte har något rätt svar till. Jag får frågor som, Hur smal måste man vara för att vara anorektisk?, Vad tror människor om människor med anorexi?, Ser jag stor ut?, Är jag för liten?, Var jag för stor innan? Den sjuka sidan får det bara till att jag måste kämpa ännu hårdare, medan min friska sida blir glad över att min yta verkar "normal".

Mina nätter ...

Mina nätter skrämmer mig verkligen. Trots att jag försökte vända tillbaka dygnet någorlunda bra igår så somnade jag inte alls lugnt, så som jag egentligen skulle vilja. Jag låg vaken och svettades, fast inte p.g.a. att jag var varm, utan för att min kropp kämpar så hårt. Men när jag senast var på Bup så sa Lillemor att det var ett gott tecken. Ett tecken som tyder på att min kropp börjar komma igång. Och det är väl inte annat än positivt?  Det som skrämmer mig är väl att hon också sa att det skulle försvinna efter någon vecka. Men nu har det pågått allt för länge. Jag har faktiskt börjat tröttna på att alltid vakna sjöblöt. Att alltid behöva byta sängkläder så fort jag vaknar på morgonen. Och att alltid behöva vädra. För även om jag själv tycker det är äckligt, så kan jag berätta att det luktar förjävligt. Instängd svett. Det är ingenting som jag har strävat efter, men jag har ju å andra sidan strävat efter att bli frisk, så jag borde kanske inte sitta här och klaga. Det var egentligen inte det här jag ville få ur mig när jag valde att sätta mig och skriva. Det jag hade på hjärtat handlar om en helt annan sak.

Jag har börjat förstå nu att min omgivning inte har någon aning om vad anorexia egentligen handlar om. De verkar tro att detta är någonting som jag har valt. Att det är någonting som jag är stolt över. Någonting som glädjer mig. Jag blir arg när jag hör människor i min omgivning prata om anorexia som om vi vore psyk. Men Lillemor sa till mig igår att man har lätt för att uttala sig om saker man inte vet så mycket om. När jag tänker efter så vet jag att jag hade ungefär likadana synpunkter på anorexia jag också, innan jag blev sjuk. Jag kunde inte förstå hur någon kunde skada sin kropp på det viset. Jag kunde inte förstå hur man frivilligt ville avstå från mat och godis, det som är så gott. Men det var innan jag visste! Nu i efterhand ångrar jag mig så djupt att jag kan ha pratat om anorexia som om det vore psyk som drabbades. Det har kunnat vara någon i min omgivning som tagit illa upp, så som jag gör nu. Dem människor som inte vet att jag är sjuk, pratar om bantning och kroppsideal som om det vore en baggis. Ibland kan jag t.om. känna att vissa vill sätta dit mig. Jag hatar att få deras blickar. Jag vet att jag inte äter som jag gjorde förut, men jag är inte sämre människa för det. Jag är inte värd deras blickar. Jag är inte värd att bli nertrampad. Det enda jag vill är att bli lämnad ifred. Vill varken ha sympati eller ignori.

Min dåliga skoldag

Jag förstår inte. Förstår inte hur jag kan låta mig själv påverkas så otroligt mycket utav alla andra. Jag försöker göra alla till lags. Jag försöker att alltid göra mitt bästa. Men hur jag än gör så sviker jag någon. Och frågan är vem som är bäst att svika..
Jag är så himla trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte hur länge jag kommer orka lura mig själv och alla andra hur jag mår. För sanningen är den att jag faktiskt inte vet hur jag mår längre.

Jag fick inte i mig någon frukost idag. Inte ens ett halvt äpple som låg kvar i kylen. Jag visste ju att vi skulle fika i skolan, och hur skulle jag klara av att äta både frukost OCH fika, när jag knappt klarar vardera för sig..? Vet så väl att det är fel av mig, och om jag kunde gå tillbaka i tiden och välja igen, skulle jag göra det annorlunda. För jag borde väl ha förstått att jag inte kunde äta mig "mätt" på fika. Jag tillåts ju trots allt inte allt för mycket sött.   Hade jag varit frisk hade jag gått till cafeterian för att köpa mig frukost, eller Någonting, vad som helst att äta på. För jag var så hungrig! Men jag är inte frisk. Så jag åt Ingenting. Och är man redan i svält är Ingenting absolut ingenting. Dessutom sitter Linn bredvid mig och berättar för Lina om programmet som gick på 4an igår kväll. "Barn med Anorexia". Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag ville inte vara där, och när jag känner mig otrygg i en situation då tar jag "henne" närmare. Då väljer jag att lyssna på henne, för hon skyddar mig. Hon gör mig trygg. Jag tilläts därför inte äta särskilt mycket. På min sista lektion, var jag alldeles skakig. Du vet säkert hur det är när det svartnar för ögonen, för att du ställde dig för fort? Allt blev suddigt för mig och när jag skulle vara sekreterare på vårt klassråd förstod jag att min hjärna inte fungerade längre. Jag kunde inte skriva ett ord rätt.. Kunde inte stava. Kunde inte tänka.   Det första jag var tvungen att göra när jag kom hem var att ta någonting sött.. Jag hatar det! Men när mitt blodsocker är så lågt som det kan vara nu för tiden har jag förstått att det är värt att ta en chokladbit, som jag förövrigt älskar. Annars kan det sluta med att jag ramlar ihop. Och det är en obehaglig känsla som jag faktiskt varit med om två gånger. Men det är ingenting som jag är särskilt stolt över. Nästa steg för mig var att ta mig någonting att äta. Men vad äter man? Jag hatar att göra iordning någonting själv, för jag är så rädd för att jag ska göra för mycket, samtidigt som jag är livrädd över att det ska bli för lite. För jag vet att jag inte klarar mig på det lilla jag tror att jag gör.  Jag skäms över att jag bara gjort två små toast med leverpastej i. Jag var så hungrig så att jag Skakade och såg suddigt, men det enda jag kunde göra var två smörgåsar! Inte undra på att jag är sjuk.. Det var den enda tanken jag tänkte när jag satte mig ner i soffan för att äta det där. Det är inte konstigt att jag vill småäta. Och det är nog inte konstigt att jag hela tiden tänker på mat. Man vill ju ofta ha det man inte får. Och med min sjukdom, får jag inte äta, även om jag vet att jag måste.

Jag pratade med en ny människa idag. Det var inte meningen att vi skulle prata om min sjukdom, men den bara  dök upp. Jag kunde lika gärna ljuga och säga att jag tränar, eller att jag är lat. Men jag tycker inte om att ljuga. Jag gillar inte ens att vrida på sanningen längre. För vad vinner jag på det? Absolut ingenting. För jag har märkt att jag bara blir ännu mer dömd utav dem som inte vet sanningen om mig. Jag får blickar som jag inte vill ha. Och ibland tvingas jag att prata om bantning, trots att jag kämpar Mot det. Jag vill inte höra det där, och jag vill inte se det. Jag strävar hårt för att inte vara en del utav det. Jag vill inte banta! Jag vill inte vara smalare. Nu vill jag bara vara Sofie, och Lycklig. Lyckan i mitt liv är faktiskt inte en säker punkt längre. Den visar sig bara ibland, när den känner för det. Och det är ganska frustrerande.
Det är också ganska frustrerande att skämmas över någonting som är en del utav sig själv. Jag känner mig löjlig när jag pratar om min sjukdom, för det handlar inte om att jag vill bli smalare. Det handlar inte om att jag inte trivs i min kropp. Jag vill inte vara perfekt. Men det gjorde alldeles för ont, och jag behövde kontroll. Min vikt och vad jag stoppar i min kropp är det enda jag kunde ha kontroll över. Då ville jag inte slippa det. Nu är det redan en del utav mig, som jag sa. Därför är det svårt att sluta...

Din mardröm, min verklighet

Jag har kommit på att det faktiskt är ofta min fantasi ställer till det för mig. Jag bygger upp någonting som i fantasin är omöjligt att rasa. Och även om det skulle rasa så har jag chansen att i fantasin sudda bort, pausa, spola tillbaka och t.o.m. spola över.
Egentligen skulle jag vilja ha någon som talar om vad jag ska göra, för då slipper jag själv ta konsekvenserna. Då har jag trots allt någon att skylla på. Men sanningen säger egentligen att ingen förutom jag själv har kunnat påverka den sits jag satte mig i. Om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle mitt val vara annorlunda. Men nu finns tyvärr inte min fantasivärld. Jag har därför ingen chans att spola tillbaka. Det enda jag kan göra är att blicka framåt. Och jag måste lära mig att bara för att det inte finns några människor som är onda rakt igenom, så behöver de finnas i mitt liv om de påverkar mig negativt. Pappa sa en gång till mig att jag har en tendens att vilja plocka fram det bästa ur människor. Men jag antar att om det innebär att jag tappar mig själv på vägen, så ska jag låta det vara som det är.

På Malins blogg har hon med stor överskrivt skrivit: "Din dröm. Min Verklighet". Jag har länge undrat vad hon menar med det. Är hennes liv som den dröm jag drömmer? Är hennes verklighet perfekt? I så fall kan jag inte förstå hur hon kan klaga på livet. För vem drömmer om problem?    Jag borde kanske inte ta det ordagrant, jag vet. Men jag är trött på att höra historier om människors liv som om det vore perfekt. Det gör bara mitt liv ännu närmare en mardröm. För ibland får det mig att känna som att jag är den enda som lever med problem. Det är kanske lättare att dölja det man inte vill visa. Men hur kan man då lära känna människor? Hur kan man då säga att man förstår?

Det är ett rent helvete att tvingas leva mitt i mellan. Det är en dragkamp och just nu känner jag mig själv som snöret. Folk drar i mig fram och tillbaka och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på. Det kanske är så att jag fortfarande behöver henne. För jag behöver en vän som kan pusha mig när jag tvekar att gå. Jag behöver någon att lita på, och vad är bättre än en fantasimänniska? En inbillning som jag låtit flytta in i mitt huvud.

Mina misstag

Jag har kommit på, att under alla mina år när man ska vara vuxen och träffa killar, har jag varit skrämd. Jag har många gånger fått höra att jag mer eller mindre är dum som inte har ett förhållande trots att det finns pojkar omkring mig hela tiden. För att det har aldrig varit ett problem att träffa någon som jag tycker om. Men mitt problem har alltid varit att jag skapar en slags fantasi bild som ingen kan leva upp till. Jag har helt enkelt hittat fel, som egentligen inte existerar. Men jag har kommit på nu att den enda stora anledningen till varför jag har letat fel är att jag hela tiden är så rädd för att någon ska kunna se mig. Ofta bär jag en mask som jag hoppas att människor i min omgivning tycker om, och det leder ofta till att jag inte vågar visa mig utan denna mask. Precis som tjejer som använder alldeles för mycket smink. Tjejer som absolut inte klarar av att visa sig utan.

Jag minns en kille speciellt. Som jag verkligen ångrar att jag letade fel på. Jag skäms över att jag alltid kom på ursäkter, och tillslut rann det ut i sanden. Jag har varit fast i honom ända sedan vi var iväg till Italien med min storebrors fotbollslag. Jag minns så väl hur jag smygkollade på honom varje gång jag fick chansen. Och när jag såg att han tittade tillbaka rodnade jag. Det var allt för pinsamt för att prata med honom, så jag höll mig till hans lillebror och hans familj. Jag siktade in mig på dem istället. Det verkade fungera ganska bra, för när vi kom hem från denna resa skrev han till mig på lunarstorm. Jag minns det, men jag undrar om han gör det. Jag minns också hur nervös jag var när jag skulle adda honom på msn. Jag visste inte hur jag skulle förklara mig. Jag kunde ju inte direkt säga att jag var hemligt förälskad i honom, trots att han säkert redan förstod att jag var intresserad. Jag menar, jag var inte särskilt diskret.
Det bästa var att jag aldrig behövde förklara för honom. Under alla år som han varit en del av mitt liv, så har ingenting jag sagt eller gjort blivit någonting som jag har fått skämmas över. Han har hela tiden varit förstående. Jag har alltid känt mig värdefull i hans ögon. Han gav mig tryggheten, men jag trodde att jag ville ha spänning. Jag trodde hela tiden att det fanns andra som var bättre. Andra som skulle ge mig saker som han inte skulle ge mig. Jag har aldrig vetat vad det var jag varit ute efter. Men jag vet nu att jag aldrig har varit redo.

Jag saknar Gustaf. Jag saknar att alltid ha någon att prata med, oavsett vad jag var på för humör. Jag saknar den där självklara känslan han alltid har gett mig. Men jag har aldrig förstått att det är en sån känsla som jag behöver och vill ha. Jag är inte rädd för att Gustaf ska känna mig. Och jag är inte rädd för hans åsikt.  Men jag vet nu att det är mitt eget fel att vi inte pratar med varandra. Jag har bollat med mina käslor fram och tillbaka i åratal och jag minns i somras när han sa att jag var en hjärtekrossare. Även om han sa det med en liten gnutta ironi i rösten, så kändes det som att det låg endel i det han sa. När jag tänker efter är jag nog en hjärtekrossare trots allt. Men det beror bara på att jag är så rädd för att bli krossad själv. Det är kanske elakt och egoistiskt. Men sanningen är den att jag faktiskt inte vet hur jag ska bete mig längre. Jag är van med att göra på det här viset. Jag är van med att komma på ursäkter medan jag ändå har tillfälle.   
Det enda jag kan säga är att det är lätt att vara efterklok. Jag får stå mitt kast när jag nu tror att jag vet vad jag vill.

Min natt

Det är aldrig någon som kommer veta hur min natt var. Det är ingen som någonsin kommer kunna föreställa sig den rädslan. Jag har inte berättat mer än det jag skrev i mina sms. Tror faktiskt inte att jag vågar berätta. Jag har ingen anledning, ingen behöver veta hur knäckt jag var. Hur liten jag kände mig. Även om jag skulle berätta är jag tveksam på om någon skulle förstå den känslan av ensamhet och det eviga misslyckandet som jag drabbas utav varje gång jag äter "för mycket" men framför allt när jag äter för lite. När jag slarvar med min mat, så hela min kropp börjar skaka. När jag känner hur mina inre organ kämpar. JAG KÄNNER MITT HJÄRTA SLÅ, och det slår varken jämnt eller fort. Jag vet så väl att det inte finns någon annan än mig själv att skylla på. Jag skulle vilja ha en slagpåse. Någon att skylla på. Men hur mycket skit jag än kastar på någon av min omgivning så kan jag inte ljuga för dem. Det är inte deras fel att min kropp står i svält. Det är inte dem som säger nej. Det är jag! Jag, tillsammans med min anorexi, min vän. Jag vet så väl att det bara är jag som kan påverka hur mina nätter ska se ut. Det borde inte sluta sömnlöst. Den borde inte innehålla några tårar. Natten borde inte vara svår. Men just nu drar jag mig i timmar innan jag ska sova. Jag drar ut på det så mycket jag kan. Är hellre vaken på natten än i sömn. För om jag väl somnar är drömmarna värre än verkligheten. Låter det inte sjukt? Tidigare har jag älskat att drömma. Jag har älskat att vakna på morgonen och känna mig utvilad. Har alltid varit starkt inställd på den nya dagen. Att den nya dagen ska bli bättre än gårdagen. Men just nu vet jag inte vad jag vill ha när jag väl vaknar. Jag vet inte vem jag vill vara. Men som jag många gånger sagt, så vet jag  vem jag Inte  vill vara. Och jag tycker att jag har gjort det ganska klart för oss alla att jag inte vill vara här. Att jag vill gå ifrån denna väg så fort jag kan. Frågan är bara varför jag är kvar här. Varför jag fortfarande låter henne hälsa på mig. Jag är en kluven tjej som är mer vilsen än trygg. Jag är en stark tjej, men som väljer att ge upp. Jag låter mig själv besegras. Men det som är det värsta med att se mig själv förlora är att min omgivning inte verkar tro att jag kämpar tillräckligt hårt. Att jag på något sätt inte gör mitt bästa. För när jag Vill vinna, du brukar jag vinna. Jag har en vinnarskalle som är otroligt stor, förlorar jag så ska jag göra det med flaggan i topp. Då ska jag ha känt att jag gjorde mitt bästa, och att det rent ut sagt var den bäste som vann. Men jag gör inte det nu. Trots att jag redan förlorat ett antal gånger så har jag slutat kämpa. Jag har flaggan på halvstång, och jag tror faktiskt inte att jag gjort mitt bästa. Men jag har kommit till ett stadium där jag inte längre vet vad jag vill kämpa för. Jag vet att jag inte vill vara här, men jag orkar inte lägga ner tid på att komma på Vad jag ska göra för att ta den enklaste vägen ut.

I somras ville jag lära mig att spela gitarr. Mamma och Pappa tog sin gamla gitarr och strängade om den. Jag fick en så gott som ny gitarr utav mina föräldrar. För att i vanliga fall brukar jag alltid klara av det jag vill klara av. Dem vet om det. Dem vet att när jag vill någonting, då är det ingen ide att säga emot mig. Jag har alltid stått för vad jag tycker, vad jag gör och framför allt det jag vill göra. Jag har inte alltid varit stark, men jag har inte visat mig svag för någon. Jag har gett mer än vad jag har fått tagit emot, och det har varit mitt  sätt att överleva. För när jag klarar någonting då stärks jag. Då blir jag nöjd över mig själv. Stolt.
   Jag minns så väl hur glad jag var över att äntligen få den där gitarren. Jag kunde äntligen spela själv, samtidigt som jag ville lära mig att  sjunga inför andra. Jag visste att det skulle ta tid. Att man inte lär sig spela unde en kväll. Det krävs övning i allt man gör, inte bara med gitarr. Men jag hade glömt hur det var att kämpa för någonting. Det var längesen jag gjorde någonting som jag inte kunde göra. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mig. Men jag gav upp. Jag hade inget tålamod och det var inte lika roligt som jag trodde det skulle vara med gitarr. För jag vet nu att en gitarr är bara roligt att ha om man kan använda den.

Nu i efterhand är det ingenting som jag är stolt över. Jag tycker fortfarande inte om att visa att jag inte klarade av det. Att jag trots lite övning, aldrig klarade av att spela som jag ville. Men det är egentligen inte det som jag är mest besviken på. Jag skäms inte över att jag aldrig lärde mig spela. Det som jag skäms över är att jag för första gången lät mig själv besegras. Jag gav upp. Det var mitt första fall. Mitt första misslyckande. Men inte det värsta... Att ge upp med att kämpa tillbaka mitt liv är det största fallet jag någonsin gjort i mitt liv. Jag har alltid trott att jag varit stark nog att leva mitt liv. Jag har alltid trott att jag aldrig skulle bli som dem. Att jag skulle göra saker som jag inte ville göra. Saker som inte är Sofie för fem öre. Vissa dagar väljer jag att vara svag. Jag väljer att gråta. Men jag försöker visa det när så få som möjligt kan se mig. Jag kan skrika åt min pappa. Jag kan vara otrevlig mot Peter. Jag kan ignorera Linnea i skolan. Men det är bara mitt sätt att fortfarande försöka vara stark. För jag har fortfarande inte fått in i min skalle att man inte är svagare för att man gråter. Därför har jag mina taggar utåt. Jag vill ju trots allt inte att någon ska kunna se mig. Jag vill inte att någon ska trösta mig. Trots att jag försöker trösta andra med att våga gråta, för om det ska ut då ska det ut. Då finns ingen mening att hålla in det. För man blir bara ännu svagare av att inte våga visa vem man är, eller hur man mår. Men även om jag är så säker, så fungerar jag precis som alla andra. Jag använder ilskan för att dölja min sorg.

Mitt liv

Mamma berättade att Lena, min granne, sa igår att hon trodde att jag kunde lyckas i livet. Att jag kunde bli någon som andra människor kommer ihåg. Någon som någon annan ser upp till. Genom att höra dem orden stärktes någonting som jag inte ens visste jag hade inom mig. Det var en känsla som jag aldrig tidigare stött på. För jag har aldrig varit stolt över mig själv. Jag har aldrig varit säker på mig själv. Men bara av att höra att det finns någon som tror på mig i världen stärkte den tanke som svajjat. Det var en vinst för mig. Även om jag aldrig lyckas, så visste Lena att jag hade kunnat. Att jag hade de kvaliteerna.

Jag vill skriva en bok. Jag vill dela med mig av mitt liv. Min historia. Jag vill inte lägga ner mig att försöka förstå mig på andras liv och hjälpa människor på det viset. Det enda jag vill med min bok är att ge människor möjligheten att ta del av mitt liv. För i vissa fall kan det hjälpa människor. För jag vet att jag inte är ensam! Att jag inte är den enda som har problem. Och bara av att veta att vi är fler som sitter i samma båt. Fler med samma känslor kan hjälpa en människa att ta kliv som man annars inte skulle ta.
Det enda problemet jag har nu, är att jag inte vet hur jag skulle bära mig åt. Jag skulle kunna skriva, men jag vet inte hur jag skulle publicera mig. Men jag är ung. Jag är inte ens 18 år än.

Mitt nya år

Nu är vi inne på första dagen på år 2009. De flesta jag känner brukar skriva, nytt år, nya möjligheter. Jag skulle egentligen inte vilja lägga in en komentar på samma spår, för jag tycker mer att man har nya möjligheter med varje ny dag som kommer. Till och med varje timme, minut och sekund ger nya möjligheter. Man har alltid ett val. Men som jag har skrivit om tidigare så låter jag mig hela tiden hamna i samma slags känsla. Varje dag börjar med samma val. Och för det mesta väljer jag alltid den vägen. Den vägen som jag egentligen strävar efter att Inte gå.
   Jag önskar att jag, inom en snar framtid, kunde vakna en morgon och vara lika stark som jag var när jag gick och la mig. För på kvällarna är det oftast då jag kan vara som starkast. Det är under dagen jag samlar på mig mod att se mig själv med "normala" ögon. Det är på dagarna jag lättare kan kämpa, och se vad jag behöver.

När jag ändå är inne på det nya året kan jag skriva ner hur jag mådde. Vad jag kände under kvällen. Jag minns att jag var så himla ledsen. Jag ville rent ut sagt inte fira nyår längre. Jag ville gömma mig bakom mina stora kläder. Bakom min fasad. Att klä upp sig och göra sig fin var egentligen det sista jag ville göra. Och äta mat.. Usch, jag mådde nästan illa. Jag hade gjort upp vad jag skulle sätta på mig. Jag skulle ha ett par svarta höga byxor med Sofias turkosa tröja. Men när jag väl hade sayy på mig detta kändes det så långt ifrån mig som det bara kunde komma. En Sofie med tajta kläder är ingen riktigt Sofie. Jag trivs inte med att visa upp min kropp. Jag bokstavligt talat Hatar att folk kan se mig. Det enda jag vill göra var att så snabbt som möjligt få av mig kläderna och ta på mig min sov tröja och mina mjukis-byxor. Så fort jag hade fått av mig mina tajta kläder släckte jag ljuset och satte mig på golvet. Jag minns hur jag satt där och tänkte att jag var så jävla trött på allt. Jag är trött på livet jag håller på att utsätta mig för. Jag är trött på att tänka på hur andra kan se på mig. Att alltid vara så upphängd. Jag är trött på att aldrig vara förberedd. Att aldrig klara av att stå emot. Hon står hela tiden ett steg framför mig. Det är alltid hon som uppmuntrar mig till att låta bli så mycket som jag kan. Det är alltid hon som ger mig ångesten på när jag egentligen är normal.    Om jag skulle säga att det är såhär jag vill leva mitt liv, då ljuger jag. Om jag skulle säga att jag är lycklig med henne vid min sida, skulle jag ljuga. Jag vill inte ha det såhär. Jag är inte lycklig med henne vid min sida. Jag är inte lycklig att ibland se ut som ett benrangel, men i nästa stund känna sig otroligt stor. Så stor så att man inte är värd det. Det är en bedrövlig känsla. En känsla som inte går att beskriva förutom om man själv inte har upplevt den. Jag vill inte leva såhär längre!

RSS 2.0