NO ANGEL!

Det kommer göra ont att skriva det här inlägget, men jag måste få det ur mig. Någon kommer säkert tycka att det är dumt att publicera det, men för mig gör det ingen skillnad. Eftersom sanningen ändå är den samma oavsett om jag skriver det för mig själv eller för någon annan så skriver jag ner min sanning. Det får göra ont, för jag tänker inte låta mig bära på det här bara för att jag är rädd att såra honom. Jag tänker varken skydda honom eller känna medlidande över mina nerskrivna, publicerade tankar.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan på denna jord som lyckas få mig att må sämre än vad min egen pappa kan få mig att göra. Hur han gör det eller varför han lyckas har jag inget vidare bra svar på. Men på något sätt känner jag mig alltid närmare botten när han försöker visa mig. Samma känsla har jag även när han försöker dölja det. Inget utav alternativen är nämligen fria från ett falskt beteende, och därför tycker jag inte om det.

Jag tittar ofta på tv och ser många far & dotter relationer som inspirerar mig. Men varje blick får mig bara att önska lite till att jag kunde få ha samma relation. Utav de kvalitéer som jag skulle vilja ha i en pappa uppfyller han inte särskilt många. Faktiskt så hade jag letat efter en annan om det vore så enkelt. Jag menar, träffar man en människa som inte kan tillfredställa en så lägger man inte mer energi på det, utan söker en ny, eller hur? Men i detta fall kan jag inte bara söka efter någon annan som ska ta på sig rollen som min pappa.
    Missförstå mig inte. Jag älskar honom, men jag tror att jag älskar honom mer som Benka än som min pappa. Han är nämligen kanon som person och som en vän, men nog fan skulle han kunna kvitta som pappa. Det enda han gett mig under 18 år när det gäller positivitet är en rolig barndom med mycket lek och skratt. Mycket annat har han nog inte medvetet lärt mig.

Trots min besvikelse kan jag inte säga att det endast beror på honom. Jag kan heller inte trycka ner honom för hans sidor eftersom jag inte brukar vilja döma människor på grund av sina handlingar. Jag anser att varje människa har rätt att använda de sidor de tycker bäst om. Men när det gäller det här så kan jag inte tillåta mig själv att släppa in någon som får mig att må så dåligt bara för att vi har speciella familjeband. Jag kan inte tvinga mig att älska en människas alla sidor bara för att det är vad som förväntas. Han får gärna vara min vän, och han får vara en person som jag kan ha omkring mig. Men jag vill inte ha en pappa som får mig att må såhär. Det är inte det jag behöver.
   Det jag behöver är en pappa som kan hantera mig. En pappa som vågar stå för vad han tycker och en pappa som kan se mig som jag är. Samtidigt behöver jag en pappa som jan lära mig de saker som jag ännu inte kan och en pappa som kan inta diskussioner på en normal nivå. Jag behöver veta att han vill följa min uppväxt samtidigt som han vill vara en del utav den. Men den pappan finns inte här. Min pappa ser inte mig och han lyssnar inte, därför kan han inte förstå mig. När han inte kan förstå mig förstår jag att jag är svår att hantera. Men han är varken uppmärksam eller medveten och han har inga egna åsikter. Därför är det så lätt för mig att köra på. Jag har tappat all respekt och jag antar att det kan vara en av anledningen till varför min pappa är så svag i rollen som pappa. Han är olärd och vet inte hur han ska bete sig. Men jag är inte tillräckligt lärd för att lära min pappa att vara en pappa. Därför lämnar jag han bakom mig. Jag ska istället släppa in honom som en vän, kanske är det där jag kan hitta honom. Om inte, står jag utan pappa, men åtminstone med en vän som får mig att må bra.
- Med andra ord, inte helt lottlös.

bad, bad, bad.

Nätterna börjar bli svårare igen. Mina drömmar börjar ta sig tillbaka, och jag tror att vi vet vad det beror på. Jag har något slags återfall och mitt näringsintag är allt annat än bra. Det har varit alldeles för mycket godsaker, men alldeles för lite mat. Det matigaste jag har ätit på de 3 senaste dagarna är 1 pirog. Sedan har jag hållt mig till frukt och skorpor.
   Efter förra mitt återfall tog det inte lång tid innan jag förstod att min kropp inte var helt återställd. Och efter detta återfall är förståelsen inte längre bort. Jag förstår verkligen, men denna gång känner jag mig inte redo att lämna henne åt sidan. Inte än...

Visst, jag hatar känslan av att vara såhär utmattan, och jag hatar att tacka nej till min omgivnings öppna armar. Men just nu vill jag vara med henne ett litet tag. Jag vill känna att jag gör någonting bra. Jag behöver bekräftelse, och det kan hon ge mig. Det har hon alltid gett mig, och egentligen har det varit det enda jag begärt av någon. Och jag är inte särskilt förvånad över att hon inte kan lämna mig, för jag lockar henne hela tiden. Jag är en sådan som ger falska förhoppningar. En sådan som utnyttjar tillfällena när jag känner ett behov utav det. Det måste vara omöjligt för henne att veta om det är över eller inte när jag ropar på henne för att sedan be henne om att gå.

Efter allt dåligt min anorexi gjort mot mig, kan jag fortfarande inte undvika att känna att jag sviker henne. Jag kan inte undvika att ha dåligt samvete över att ropa på henne men sedan stänga dörren mitt framför näsan på henne.
   Man borde kanske tycka att hon är värd det. Men just nu har hon mig i sin lilla ask. Jag tror att jag är paralyserad redan. Det är ganska tydligt att jag är nära på att falla dit igen. Eller jag kan säga såhär, jag har redan fallit. När jag är ensam letar jag upp henne. När jag är ensam är jag ensam tillsammans med min anorexi.

Du gör mig osynlig

I två dagar har jag tänkt på vilken stor skillnad det gör när man har människor som inte bara hör vad man säger, utan faktiskt lyssnar.
Under alla de år där jag tillbringat tiden till att tänka, så har jag tänkt att min pappa varken ser eller lyssnar. Han försöker, men alla hans försök blir menlösa. Efter varje misslyckande växer häcken ännu högre. Han anstränger sig lite mer för varje gång, och tillslut är kraven för stora för att lyckas ta sig över. Pressen är för stor.

Igår kunde jag se på flera mils avstånd att han faktiskt var stolt över mig. Igår var det så himla synligt, men tyvärr har det inte alltid varit så. Det är ofta han har lyckats döda en dröm, bara för att han förmodligen inte vill se min dröm gå i kras. För visst, mina krav är höga. Men hur ska jag kunna ta mig uppåt och nå det jag vill om jag inte har några mål? Visst, mina drömmar är stora. Men de är ännu svårare att uppfylla om man inte har någon som tror på en.
Igår på vår resa så trodde jag att jag skulle få skriva ett inlägg där jag förklarade hur min pappa såg mig. Ett inlägg där jag själv kunde skryta över att ha en pappa som inte bara hörde, utan även lyssnade på vad jag hade att säga. Igår var jag ganska säker på att jag fick se en skymt av de vingar som han så enkelt plockade av sig. Jag trodde mig få se hans föräldra-vingar igen. Men jag klarar inte av det. Besvikelsen för denna nya dag är för stor. Besvikelsen är större än kärleken. Besvikelsen över att bli sviken av någon som en gång lyft upp en på toppen, gör ondare än de blåmärken man får när man faller.

För mig är det viktigt att veta att människor både ser och lyssnar. Jag har mött alldeles för många människor som säger att de tittar på mig. Eller människor som säger att de hör mig. Men så länge dem varken ser eller lyssnar så kommer de aldrig känna Sofie. Och tro mig, min pappa känner inte Sofie. Han vet inte vad jag gillar till frukost. Han vet inte vilken musik jag lyssnar på. Inte vad jag har för klädsmak. Min pappa vet inte hur jag skulle förklara mig själv med endast 3 ord. Han vet inte vad jag har för favoritfärg. Eller vad jag anser vara min starkaste egenskap.
Om han såg mig. Eller om han lyssnade när jag pratade skulle han få fram dessa svar utan att ens behöva ställa frågor.   Det gör ont att veta att han aldrig når mig, trots hans menlösa försök.

Jag tänker på en sak som Malin Sjöberg skrev på Facebook.
- Eyes are blind. You have to look with your heart. What's most important is invisible.
Innebär det att min pappa anser mig som en av de viktigaste, eller att han bara använder ögonen när han tittar? För jag kan inte komma ifrån känslan av att vara osynlig när han inte ser mig genom att bara titta.

Backa tiden!

Nu skulle jag behöva någonting som kan påverka mig. Just vid det här tillfället skulle jag kunna döda för positiva tankar. Jag skulle kunna offra alla mina dagböcker + mina minnessaker bara för åtminstone 20 minuter av lycka.
   Trots att jag är så medveten om att det bara är en tanke, så är det den här tanken som gör så fruktansvärt piss-ont. Och det gör ännu ondare att vara medveten om att det är sjukdomen som spökar. För jag är inte det minsta stolt över att låta dessa tankar styra mig. Skulle jag vara en person som kunde vara tyst skulle jag aldrig ens skriva det på bloggen. Jag skulle göra som jag gjorde för 1 år sedan, gömma mig och aldrig komma fram. Jag skulle ta på mig masken och låtsas att jag mår bra. Men det är numera ganska tydligt att jag har gjort förändringar i livet. Jag är fortfarande Sofie, men jag har upptäckt sidor som jag inte trodde fanns. Numera kan jag inte vara tyst. Mitt samvete tillåter mig inte att vara oärlig längre, därför har jag blivit förskräcklig på att ljuga. Ena sidan tycker att det är en otroligt positiv egenskap, men ibland önskar jag att jag kunde visa mig stark även när jag känner mig svag. Jag önskar att jag kunde ljuga för mig själv och tro att jag är lycklig när jag egentligen är så olycklig så att jag tar till anorexin till hjälp.

Jag skulle aldrig kommit upp med förslaget. Jag skulle aldrig satt mig ute vid bordet. Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ta en annan väg. Jag skulle aldrig satt mig ner.
   Det värsta är att jag hade glömt bort hur ont ångesten gör. Jag hade glömt hur det var att vara anorektiker när det är som allra värst. Att bli påmind kan dra ner mig. NU GÄLLER DET ATT VARA UPPMÄRKSAM.

Inger sa att när min anorexi servar och vill ta upp en match ska jag bara låta henne serva. Jag tjänar ingenting på att försöka slå tillbaka. Men det är lättare sagt än gjort när vi alla vet vilken tävlingsmänniska jag är. Hur ska jag kunna låta henna vinna?

ologiska människor förblir ologiska

Vissa saker förblir ologiskt och olöst hur mycker energi man än lägger ner på att försöka lösa dem. Jag kommer aldrig att förstå det här. Hur människor med avsikt vill såra andra människor är verkligen ologiskt för mig.
 Visst vet jag att människor är olika. Och jag vet att jag står på den sidan som tycker att det är en positiv sak att vi faktiskt är det, men det här är verkligen ologiskt. Jag kan inte på något sätt förstå tankebanan, inte ens lite grann.

Och jag antar att dem som läser, kanske inte kan förstå min tankebana när det gäller det här inlägget. Och kanske har mina tidigare inlägg om min sjukdom också varit svåra att förstå. Men jag har ändå gjort mitt bästa för att förklara så gott jag kan. Jag vill inte bli stämplad med någon stämpel som jag inte är värd. Därför försvarar jag mig själv genom att vara ärlig.
   Hade jag kunnat hade jag förklarat vad jag menar, men jag vet faktiskt inte själv vad det betyder. Det är svårt att förklara en sak när man är ett frågetecken själv. Kanske är det vad det hela handlar om. Kanske är jag inte det enda frågetecknet... Kanske beter sig människor ologiskt bara för att de själva är frågetecken och inte vet hur de ska bete sig.   Eller så är bara vissa människor helt ologiska... och vissa gåtor kanske man ska lämna olösta?  Trots det känner jag att jag skulle både Vilja och Våga lägga mitt liv i dessa händer. Jag är för svag för att orka vara stark. Men jag är svag på rätt sätt antar jag... För jag antar att det bara är min energi som går till spillo & då kan jag lägga den på någonting annat.

RSS 2.0