Diamanter

Så fort jag kom hem idag började jag tjata med mamma hur det är sjukt hur man kan ha varit så nära människor, men inte vetat att de kunnat påverka en så starkt. Jag trodde att jag var säker. Jag trodde att det var meningen att det skulle vara så som det varit. Men jag har insett nu, att jag vill fortsätta med att bli påverkad. Jag vill fortsätta våga lägga mitt liv i andras händer, för jag vill kunna umgås. Och jag känner mig trygg i deras händer, för där känner jag inga krav.

Tanken som jag vill få fram idag, och framför allt de människorna som jag vill hylla, det är Kristin & Isabelle. Ändå vill jag inte sitta här och skriva ner alla deras goda egenskaper. Jag vill inte sitta här och skriva ner alla de saker som jag tycker om med dem, för det vill jag visa i verkliga livet. Det jag vill skriva ner, det är att jag älskar den känslan som jag har haft när jag varit runt dem. Jag kan inte förstå hur jag inte lyckats se det tidigare, men jag antar att vissa saker är svårare att se, eftersom man ställer andra saker framför som skymmer sin sikt. Nu är jag klarsynt & jag är klar i tanken. Det är är min hyllning. De är mina diamanter!

Jag tänker avsluta med Isabelles fina ord hon sa igår, jag kan inte släppa det.
- "Vi är inga pärlor, vi är diamanter. Vi kanske är lite oslipade i kanterna, men vi har hela livet att slipa dem på."

Ett sjukligt beteende

Att ha Anorexi är ungefär som att vara två olika personer. Den ena är den kloka och snälla, som vet exakt hur man ska äta och vad man ska göra för att leva ett hälsosamt och bra liv. Den andra är den elaka. Den som säger att man ätit för mycket, trots att man ätit för lite. Det är den som säger att man inte ska äta alls och den som springer med en piska för att man själv ska springa fortare och fortare.  Det är svårt att tillåta sidorna att starta ett krig, för det gör så fruktansvärt ont.
         
- Sofie (från självsvält till ett fullvärdigt liv)



Jag läste precis gamla dagboksinlägg jag har skrivit. Dem skrämmer mig, samtidigt som jag blir ledsen över den sorgen som fanns när det var som värst. Jag bönade och bad att inte gå upp ett hekto. Samtidigt som jag var så trött på att det alltid var den dåliga sidan av mig som gick vinnande ur fighten.
   Jag är fortfarande trött på att den dåliga sidan många gånger vinner. Men jag klarar av att gå upp i vikt. Jag har klarat det, men det gör fortfarande ont. Den delen av min kropp som inte vill bli frisk finns fortfarande kvar, men den är inte lika stor längre.

Tårar gör dig inte svagare

Jag känner igen mig i honom. Jag kan därför inte säga att jag förstår hur eller vad han känner. Sorgen är så svår att ta på, just för att den är så svår att förklara. Känslor måste upplevas för att kunna förstås. Jag har inte upplevt det han gjort, men jag känner igen mig i hans agerande och handlingar. Jag har själv upplevt sorgen.

Om jag skulle kunna få bestämma skulle jag alltid vilja vara stark. Men som ungdom tror jag att kraven är alldeles för höga. Innan man tagit sig in på rätt stig är vägunderlaget ganska bedrövligt, så jag tror inte att man inser hur vilsen man varit förrän man är över sin kris. Tiden under tonåren är ett stort projekt som man tvingar handskas med, oavsett om det går bra eller dåligt i livet.

Jag har aldrig tyckt att någon som gråter så mycket som jag gör, kan anses som stark. Men vet du vad jag tycker nu? Att den som törs visa sina innersta känslor, trots att man gråter, är den starka. Just nu kan jag leva med sorgen, men jag missbrukar mat som ett försvar. Jag känner mig inte alltid tillräckligt stark, men jag har lärt mig acceptera sorgen. Man är inte svagare bara för att man gråter. Ibland krävs det bara att man sväljer sin stolthet, för det är trots allt inte mänsligt att vara perfekt.

När jag ser honom så ser jag en ledsen kille som, på samma sätt som jag, tycker att det är lättare att hantera ilska än sorg. Det är okej att explodera, men om man vill underlätta för sin omgivning behöver man göra den synlig. Det kan vara frustrerande att inte veta hur man ska uttrycka det man själv känner. Men det är ännu svårare att få omgivningen att förstå om man inte försöker. Det är lättare att finnas om man vågar lita på dem.

Jag lärde mig en gång att om man håller inne på det som egentligen ska ut så skadar man inte bara sig själv, utan också den som vill hjälpa. Dig själv, för att smärtan hålls inombord som en sköld. Och den andra, för att man så plötsligt är så långt ifrån varandra.
- Tårar är inget dåligt tecken, de gör bara smärtan mer synlig. Precis som ilskan.

När livet stannar

Jag läste en bok om Tsunamikatastrofen en gång. Denna bok påverkade verkligen mig. Författaren av boken, Malin, har skrivit så personligt om hennes liv så det slutade med att jag trodde jag kände karaktärerna i boken. Den största anledningen till varför jag känner sympati är för att jag ett flertal gånger känt igen mig i deras situation. Jag menar inte att jag förstår hur det är att varit med om det dem har. Och jag menar heller inte att jag förstår hur det känns att förlora sina närmsta närstående. Jag kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras situation. Men jag känner igen de känslor som Malin beskriver med hjälp av boken. Genom att ha lärt boken har jag förstått att den Malin som hon blev efter olyckan, inte var den Malin som levde innan. Att den Malin som levde i nuet och alltid tog den enkla vägen, sköljdes bort i samband med vågen. Kvar var bara hennes insida. Så jag börjar undra om det kanske är så att människor behöver vara med om svåra upplevelser för att sedan komma till nästa nivå och förstå varför man lever eller vem man vill vara.

Ett speciellt stycke i den här boken fick mig att inse att hur olika problem vi människor än drabbas av, så är bearbetningen av sorg lik varandra. Visst finns det flera olika sätt att bearbeta sin sorg, men i slutändan står vi alla på samma ruta. För alla vill ta sig därifrån. Jag tror inte att det finns någon sorg som är enklare att hantera eller ta sig ur. Och jag tror faktiskt inte att det finns någon människa som kan säga att sorgen är lättare eller svårare beroende på vad det är som har orsakat den. Däremot finns det människor som genom livet lär sig att bearbeta den som man tvingas handskas med.

När Malin berättat om sin sorg har jag kunnat beskriva min egen med hjälp av hennes ord. Det har tagit ett bra tag för mig innan jag lärde mig att använda min egen förklaring. Jag har använt andras ord, och detta har jag gjort p.g.a. att jag tyckt det varit för känsligt och naket att använda mina egna. Numera har Malin klarat sig igenom sin livskriv. Hon överlevde den sorg som hon vad säker på skulle bli hennes död. Hon är den enda som kan rädda sig själv, lika som jag är den enda som kan rädda mig personligen. Malin delade med sig av sina känslor och tankar och för mig är det styrka.
    - Den som aldrig gråter behöver inte alltid vara den starkaste. För jag tror inte att man gråter för att problemet är för stort, utan man gråter för att sorgen är för stor.

RSS 2.0