Min inställning

Jag måste återigen kämpa för att få detta liv att spela någon roll. Men det är svårt när ingen talar om hur verkligheten egentligen är. Det är ganska logiskt och synligt att jag har skapat en fantasivärld. Denna fantasivärld är min verklighet, men det är inte samhällets verklighet. Jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar alla fina färger utav världen som jag gått ifrån. Min värld är grå, och ibland kan jag inte förstå vart jag tagit vägen.

När jag virrat omkring vilsen och ensam i min egen värld har jag sett tendenser till verkligheten. Men när jag sedan öppnat ögonen har jag insett att jag drömmer. Jag börjar förstå att jag återigen håller på att rasa neråt. Jag faller så långt bort ifrån solen, så den kan inte ens värma den plats där jag numera befinner mig. Den kan inte lysa upp mina färger, och detta i sig gör mig deprimerad.

Jag är trött på detta eviga mörker. Jag är trött på att vara ensam. Ibland kan jag skrika och undra varför ingen ser mig. Är min tröja alldeles för stor? Försvinner jag bakom den? Jag är så trött. Och jag kan erkänna att jag också är ledsen. Det är få saker i mitt liv som kan lyfta upp mig. Det är få saker som betyder någonting. Men jag vet så väl att om jag bara satte på mig mina glasögon skulle jag se att jag lyckats gjort allt positivt till en hel hög med negativa tankar. Pappa berättade på vårt senaste Bup möte att hans psyke gjorde att han tillslut vände allt positivt till negativt. Jag börjar se en tendens till att jag gör likadant. För det är inte min omgivning det är fel på - det är min inställning.

Min framgång

Istället för att gå upp och äta frukost så tänker jag vänta ett tag. Jag måste känna att det är okej att äta, för då slipper jag förhoppningsvis ångesten. Jag har ju trots allt redan ätit youghurt..

Jag är ledsen över att alltid vara så upphängd på mat. Om jag kunde välja bort någonting i livet skulle detta problem snabbt slängas igenom dörren. Jag skulle kasta iväg det med all min kraft och sedan låsa dörren och Aldrig berätta vart jag gömt nyckeln. Men jag antar att livet inte är så enkelt. Hela tiden ställs nya krav och hela tiden tvingar jag mig själv att alltid uppfylla dem. Jag önskar mig ibland superkrafter samtidigt som jag strävar efter att vara mänsklig.


Jag och Mathias kom fram till att jag har enkelt för att vara negativ. Det är ofta jag borrar ner mig och ser de saker som kan gå fel trots att sakerna faktiskt gått rätt. Inger och jag ska försöka jobba med att förbättra mina tankar, för det är ganska tröttsamt att aldrig bli nöjd. Jag förstår egentligen inte hur det fungerar som det gör. Jag förstår inte hur jag Inte kan vara nöjd. När jag tittar mig omkring har jag alltid människor omkring mig som konstaterar att dem finns där för mig. Dem lägger ner tid på att ge mig den bekräftelse och uppmärksamhet som jag behöver. Jag är fin! Mitt utseende har egentligen inte mycket att klaga på, trots att jag hela tiden vill förändra den. Varför vet jag inte. Jag är duktig i skolan. Mina betyg är någonting som jag stolt kommer att kunna visa upp när jag tar studenten. Jag har en klädstil som representerar Mig och jag har ofta en åsikt som ger påverkan. Jag är en bra vän, som lägger ner mycket tid och kraft på att ge mina vänner det dem behöver. Jag tänker i andra banor - banor som ingen annan ser.

Dessutom har jag en förmåga att Alltid vinna det jag vill/behöver vinna. Jag är ingen förlorare för jag gör alltid mitt bästa och jag ger inte upp. Jag börjar inse att jag hade rätt när jag skrev mitt arbete om framgång. "Det är okej att göra fel även när man gör sitt bästa".  Jag vet att jag har styrkan - det finns bara en spärr som jag ständigt måste kliva över.

Ännu en natt

Natten har varit hemsk. Gång på gång har jag försökt koppla av och sluta tänka, men hur jag än har försökt så har jag ändå inte lyckats. Det är helt enkelt alldeles för mycket att tänka på. Klockan 4 gick jag upp i samband med att mamma skulle börja jobba, och frågade om sömntablett. Jag har inte sovit en blund och jag började bli frustrerad. Jag var beredd att ta vilket piller som helst bara jag slapp tänka - men mamma vägledde mig på annat. Jag tog en youghurt för att lugna magen. Men den där youghurten startade fler problem än vad den tog bort. Jag fick ångest och ångrade mig djupt att jag hade valt att Äta på natten. Detta gav mig bara ännu en sak att tänka på och magen blev inte direkt mindre orolig.
   Här sitter jag - 9.55, vaken med irriterad. Förstår inte varför jag inte ens kan sova på morgonen trots att jag vet att jag somnade efter klockan 6.00 då pappa gick upp för att åka till jobbet...
   Det är 2 timmar kvar till jag ska sätta mig på bussen till racketcentret. Jag skulle alltså kunna sova nu, vilket skulle vara behövligt men jag finner som sagt inget lugn och jag börjar undra om jag ens är trött.

Det finaste någon kan få

Många gånger kommer jag och Malin in på hur enkelt det är för oss människor att utge att vi är någon annan, just för att vi inte ska låta våra riktiga jag såras. Man gör saker som man tror andra uppskattar. Och många gånger har jag sagt saker bara för att jag vet att andra förväntar sig att det ska komma från mig. Det har även handlat om mina möten på Bup. Jag har lärt mig vad som är bra, och därför vet jag vad som är sämre. Och det är självklart lättare att lägga fram det jag gör positivt, istället för att erkänna mina misstag och visa mig sämre. Ofta tar jag den enkla vägen för den vägen är den som ger minst konsekvenser. Jag slipper förklara mig och jag slipper bli sårad. Men jag undviker då att göra en förbättring. För oavsett om jag vet att jag gör någonting fel, så försvinner den från omgivningen om jag låtsas som att det inte finns.

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag älskar Malin. Jag älskar inte hennes skal och jag älskar inte hennes försvar. Jag älskar henne när hon är trygg och slappnar av. Dessutom är det värdefullt för mig att ha någon som jag vågar erkänna mina fel, oavsett konekvenserna. Jag erkänner för Malin att jag faktiskt lägger fram en sida som man tror att andra tycker om, även om jag hela tiden är mig själv.

Min saknad

Jag vet inte om det har att göra med att jag är deprimerad eller inte.. Men jag har börjat fundera på vad jag håller på med. I morse trodde jag att jag mådde bra. Jag trodde att jag var lycklig igen, på riktigt. Men nu är det kväll & jag mår pyton. Ibland kan jag inte förstå att jag frivilligt sätter mig i dessa konstiga sitser. Jag vet så väl att jag inte ska umgås med människor som festar och har roligt, utan att jag själv gör det. Jag hamnar i skuggan och jag blir istället deprimerad.

Ibland kan jag tänka tillbaka på sommaren. Sommaren då jag ändrade livstil helt och hållet. Träning blev min passion och maten blev min fiende. Varje gång jag kom in från ett träningspass fick jag världens kick, och när jag dessutom toppade med att äta mindre än vad jag gjorde dagen innan kunde jag inte må bättre än bra. Tankarna gick mot att jag gjorde någonting bra. Jag lyckades med någonting! Sommaren är en av de bästa månaderna under hela mitt liv. Det var fullt med äventyr och jag skrattade mestadels hela tiden, trots att jag hela tiden hade mina höga krav mot mig själv.

Därför är det enkelt att säga att jag saknar min mest hektiska anorexi-period. Det låter kanske sjukt, men den kicken som hon framförde, gav mig mer energi än vad hon tog ifrån mig. Hon gjorde det enklare att vara lycklig. Jag kunde vara stolt över att jag gjorde någonting & att jag faktiskt lyckades.  Nu är det bara bakslag och ett stort frågetecken.

BORT MED SKOLAN

I morse åkte jag till skolan med ett leende på läpparna. Jag var glad över att få visa min vänner mitt nya humör. För jag mår bra. Lovet har varit underbart för mig. Det finns ingenting i världen som jag skulle byta ut när det gäller den här veckan. Jag kom underfund med vad som är viktigt i mitt liv. Jag har skrattat. Jag har träffat Linda och förklarat för henne hur jag mått och hur jag mår nu. Jag har tittat på Gustafs hockeymatch. Och jag har lagt ner mina negativa tankar i en ask. Det jag inte visste när jag åkte till skolan idag, var att jag hade lagt asken så nära skolans ingång att det var helt omöjligt att inte snubbla på den när jag gick in. Så fort jag gick in kom känlan tillbaka. Känslan av krav och att vara otillräcklig. Känslan av sorg och ilska. Jag förstår inte varför ingen säger någonting. Vi lever i någon slags bubbla där alla tror att det är lättare för mig om man inte nämner någonting. Att jag inte vill prata. Att jag inte vill bli sedd, bara bli lämnad ifred. Jag behöver en vän. Jag behöver en vän mer än någonsin. Skolan är pest och pina ensam. Den suger. Och jag kan säga såhär, den som känner mig vet att jag inte använder ord som suger, hat, fan eller andra "hårda" ord om jag inte menar det. Men skolan suger rent ut sagt. Jag hatar att vara här. Det enda jag vill göra är att åka hem. För jag är trött på att alltid gå runt och vara rädd. Jag är trött på att gå runt i skolan och få sympati blickar, men inga ord. Jag känner mig ensam och utanför.

Visst finns det en risk att jag har satt mig i den situationen på egen hand. Jag håller mig kanske borta för mycket när jag lever i min egna lilla värld. Jag har ju i och för sig gått ut och sagt att jag gärna vill göra allt själv. Men jag vill inte vara ensam. Jag vill vara självtändig, men jag vill inte vara ensam! Men i skolan är jag ensam. Det är ingen som kan se mig, eftersom jag vägrar att visa mig. Jag gömmer mig bakom mina stora kläder, och jag kastar bort mitt goda humör. Jag vet inte hur man umgås längre. Jag vet inte hur man går i skolan...

RSS 2.0