Mitt skrivande är för min skull

Idag har jag kommit på en förklaring. Jag måste berätta för att tillåtas att vara stark. Jag måste berätta för att jag ska kunna sortera min anorexis problem ifrån mina egna. Mitt skrivande är för min egen skull, inte för någon annans. Mitt skrivande används inte som ett försvar och det handlar inte om att mina tankar ber om sympati. Mitt skrivande handlar om att jag behöver få ut mina negativa tankar så att jag därefter kan använda de tankar som är vettiga. Tro inte att jag är omedveten om att det jag gör är fel. Jag är fruktansvärt medveten. Tro inte att jag gör mig själv blind. Men jag kan inte undvika att mina tankar finns där. På något sätt måste jag låta dem få gå ut. Tro inte att skulden jag känner bara handlar om min vikt och det jag stoppar i munnen. Skuld känner jag för att jag är så medveten om skilnaden mellan min anorexis viljor samt mina egna. Skuld känner jag för att jag, trots inre styrka, inte klarar av att säga ifrån. Att jag gång på gång går tillbaka och kramar mitt anorexi-träd för att hon är rädd för att falla. Bäst vore det kanske att hugga ner trädet en gång för alla. Och en dag, när jag känner mig redo, kommer jag göra det. En dag kommer jag stå rakryggad med mina egna behov och viljor. Men just nu behöver jag lite mer tid. Jag kommer behålla stödhjulen på ett tag till trots att jag inte behöver dem på samma sätt längre. De finns som stöd för att jag fortfarande är rädd för att ramla. För att jag fortfarande är rädd för att i slutändan stå ensam kvar med uppskrapade knän p.g.a. mitt eventuella fall. Jag behöver lite mer tid att inse vem jag är. Men en dag kommer jag stå rakryggad. En dag kanske du slipper läsa. Men just nu behöver jag några fler inlägg - för min egen skull.

Jag antar att sjukdomen är svår att förstå. Men jag är så mycket mer än bara min sjukdom. Jag vägrar vara min sjukdom. Jag vägrar vara Anorexi.

Glöm för Guds skull inte bort vem jag är!

För jag har då aldrig glömt vem jag var - jag låter det bara sova.

Jag är medveten, alltså är jag.

"Jag tänker mina tankar. Med tankarna utvecklar jag min logiska förmåga, utbildar mig och löser problem. Mina tankar påverkar mina val och också mina egna känslor. Utan mina tankar är det omöjligt att känna. Mina tankar är mina tankar - på gott och ont. Det är mitt sätt att få fram en känsla.
Tankarna kan låsa sig. De kan gå runt i cirklar utan att ta sig vidare. Men mina tankar är mina tankar hurdana de än är - på gott och ont.
- Jag tänker mina tankar, men mina tankar är inte hela jag. Jag är något annat och mer än enbart mina tankar.

Jag känner mina känslor. Mina känslor fyller mig med innehåll i livet. Med dem reagerar jag på andra människor, bygger relationer och reagerar på händelser i tillvaron. Utan mina känslor är det omöjligt för min kropp att leva. Mina känslor är mina känslor - på gott och ont. Det är mitt sätt att känna att jag lever.
Känslor kan vara till besvär. Ilska och avundsjuka kan leda till destruktiva handlingar. Men mina känslor är mina, hurdan de än är. Jag känner mina känslor - på gott och ont.
- Jag känner mina känslor men mina känslor är inte hela jag. Jag är något annat och mer än enbart mina känslor.

Jag lever i min kropp. Jag har en kropp att leva i. Min kropp är min förutsättning i livet. Utan den skulle jag inte finnas till. Med hjälp av den kan jag göra det jag vill. Min kropp är min kropp - på gott och ont. Den är mitt instrument för att leva i livet.
Kroppen kan vara till besvär. Den har smärtor, skador eller andra problem. Men den är min kropp som jag lever i - på gott och ont.
- Jag lever i min kropp men min kropp är inte hela jag. Jag är något annat och mer än enbart min kropp.

Jag lever i min kropp men kroppen är inte hela jag.
Jag känner mina känslor men känslorna är inte hela jag.
Jag tänker mina tankar men tankarna är inte hela jag.
- Vem är då jag?"

Tillbaka 1 ruta

Det här fungerar inte. Det är inte hälsosamt. Ledsen får jag vara, men jag kan inte börja att svälta mig själv så fort mitt liv inte går som jag tänkt mig. Men det är en så enkel väg. Jag vill verkligen inte vara ensam! Så fort en deprission smyger på så välkomnar jag henne. Det är ett desperat försök att få en vän. Att få min bekräftelse. Jag har börjat förstå att jag bara mår bra när jag känner mig trygg. För jag är så fruktansvärt rädd när jag en ensam. Trygg är jag endast när jag har sällskap. Ändå stänger jag än en gång in mig på mitt rum. Väntar på att min anorexi ska knacka på (vilket inte tar särskilt lång tid.) Vi tar varje chans för att få umgås - men i smyg...

JAG MÅSTE LÄRA MIG ETT NYTT SÄTT. Jag måste lära mig att hantera sorgen utan henne!

Min Stina

Stina sa en klok sak igår. "Innan jag gick över så bestämde jag mig". Jag ska göra likadant. Nu bestämmer jag mig. Den här helgen ska jag lämna min anorexi bakom mig. Jag ska strunta i vad hon säger, bara för att testa vad som händer därefter.

Stina är en riktigt klok tjej. Vi har många olikheter och tänker olika i vissa situationer, men jag är helt säker på att vi har fler likheter än olikheter. Därför känns inte olikheterna särskilt stora. Istället för att haka upp oss på dem så tar vi lärdom av varandra. Tror faktiskt att vi kan hjälpa varandra framåt på många sätt. För framåt ska vi!
- Varje gång man går bakåt är det bara ännu svårare att gå framåt.

Min hemlighet - det här är Sofie

Det är ändå ganska häftigt hur man kan träffa människor som det är så enkelt att prata med. Man behöver inte ens en ansträngning. Jag öppnar mig inte för alla. Men min sjukdom har gjort det enklare att prata med nya människor. Jag är inte lika rädd för att erkänna mina brister. Men det är svårare att hålla mina hemligheter hemliga. Jag känner fortfarande skam. Men av någon konstig anledning är jag inte lika rädd för att släppa någon in. Jag är rädd för att vara tjejen med anorexia-stämpeln, och jag är rädd för att ha varit ett maskros barn. Men jag är trött på att vara hemlig.
- Jag måste få vara mänsklig.

Jag har fastnat i en tanke som påverkar mig. Jag vet inte Hur jag påverkas, men det känns inte som en viktig fråga. Jag har lyckats vara ärlig utan att känna mig värdelös. Jag har sluppit skammen. Den skam som vanligtvis har en tendens att översvämma mig. Den som annars brukar vara så svår att bli av med. Dem har ju trots allt lärt mig ett och annat på Bup. De har bl.a. lärt mig att ju mer jag går emot min ätstörning, desto längre ifrån går jag.
- Jag vill bromsa, vända och springa fort härifrån. Långt bort!

Hur mycket jag än önskar, så är det en bit kvar i min process mot ett tillfrisknande. Det är fortfarande en del av mig som inte vill se min kropp. En del av mig vill inte äta mat. En del av mig tycker inte att jag är värd det. Jag har kommit till det stadiet där jag saknar min anorexi. Jag saknar kicken jag fick av att kunna stå emot. Jag saknar energin av att se vågen peka neråt. Mest saknar jag bekräftelsen på att aldrig behöva vara ensam. Det är skrämmande att vara utan henne. Men jag vet så väl att det är dags att visa mod. Det är dags att klippa navelsträngen och gå ifrån. För om jag hade varit så lycklig tillsammans med henne som jag fick för mig att jag var, så hade jag aldrig bett om hjälp för att bli av med henne. Det har aldrig varit någon som tvingat mig.

Jag vill aldrig mer behöva säga att min sjuka pappa gjorde mig själv. Jag vill aldrig mer behöva säga att jag har varit lycklig över att ha förlorat min kropp. Och framför allt vill jag aldrig mer behöva säga att det var värt att bli någon annan för att bli accepterad.
 - Jag vill vara Sofie nu, rakt igenom!

Min lögn- det här är inte Sofie

Det gör mig bara besviken. Jag har kommit till det stadiet där jag börjar ställa krav. Det är inte längre en positiv överraskning utan det har blivit ett måste. Och om det inte blir som jag har tänkt mig blir jag besviken. Just nu är det inte som jag har tänkt mig, så just nu är jag nedstämd. Men mest är jag arg på mig själv hur jag tillåter mig själv att sätta upp krav som egentligen inte borde finnas. Jag har ingen som helst anledning. Men om jag är så illa tvungen borde jag istället sätta krav på mig själv. Jag borde lämna alla andra utanför det här.

Jag klarar inte ens av att vara ärlig längre, för jag skäms över min sanning! Jag skäms över mitt tycke och beteende.
-Det här är inte Sofie!

RSS 2.0