If you dont love me, why do you raise my hopes?

Jag tänker på Matt, som på alla hjärtans dag sitter ensam och undrar varför. Istället för att tänka framåt, sätter han blicken i sitt förflutna. Kontaktar gamla flickvänner och undrar varför han lät det ta slut. Som svar på tal får han ett utlåtande att han omöjligt kan finna sin framtid genom att leta i sitt förflutna. Och det förflutna har redan gett honom det han behövde - därför kan han omöjligt utvecklas med de människor han redan låtit försvinna.

Ibland börjar jag undra om hela livet är ett spel.
Det är en viktig sak att lära, men jag kan inte förstå att det hände just nu. Ikväll var jag lärd, och jag var mer medveten än dem. Deras förhållande är fel. Jag satt i busskuren och tänkte på Matt, samtidigt som jag tänkte på dem. Personligen tror jag att de inte har någonting annat än sina egna hjärtan kvar att hämta hos varandra. Men det är svårt att ta tillbaka ett hjärta om man hela tiden lockas tillbaka till varandra.

...Klockan börjar närma sig morgon, och jag är fortfarande sömnlös. Mina funderingar tillåter mig inte att sova. Jag antar att jag var tvungen att komma fram till lösningen innan jag släcker. - Det är inte dem jag ska klaga på. Det är inte dem jag ska hjälpa. Hur de lever sitt liv är helt upp till dem, och alltså ingenting jag ska lägga ett ord för.
Den jag ska klaga och hjälpa är mig själv. Jag är lika patetiskt fast som dem. Lika förundrad som Matt. Jag blickar bak på någonting som är mitt förflutna, samtidigt som jag försöker övertyga att det är min framtid. Jag inbillar mig att han snart kommer. Men han lockar endast, för att sedan gå därifrån. Jag har aldrig varit hans förflutna, och jag kommer aldrig bli hans framtid. Jag har ingenting förutom mitt hjärta kvar att hämta.
Jag hämtar tillbaka det och sätter blicken i min egen framtid istället för deras. För det finns ingenting i det här förflutna som blir min framtid.

På andra sidan molnen lyder jag dina impulsiva förslag

Ja, visst har han rätt när han säger att det är svårt att vara impulsiv när man tänker på onödiga konsekvenser. Och jag gör honom medveten och säger att det är någonting jag ska jobba på. Det är någonting som jag har sagt länge, men som jag hela tiden verkar skjuter upp. Precis som att jag i ett års tid, sagt att jag skulle lämna mina anorexi-tankar bakom mig. Eller som när jag, för bara några dagar sedan, skrev ett inlägg om att jag sagt i flera veckors tid att jag är dålig på att kommunicera. Jag får för mig att jag blir bättre genom att erkänna det för mig själv. Att jag kan vänta ett tag, eftersom jag fortfarande är ung. Men jag blir inte bättre av att kommunicera om jag stänger in mig på rummet. Jag blir inte en friskare människa om jag fortfarande har kvar henne på väggen. Och jag blir dessutom inte mer impulsiv av att skjuta upp det och tänka att jag börjar imorgon. För det verkar som att jag fortsätter att tänka på konsekvenserna. För även om jag tror att det skulle vara bra för mig. Och att det här faktiskt är någonting som jag skulle kunna tänka mig att göra. Så är jag ännu räddare för att det ska kunna bli ett fiasko. Att det ska bli någonting som jag senare kan ångra. Men å andra sidan kommer jag vakna med ångest oavsett vad. För om jag inte gör det jag verkar vilja göra kommer jag ångra det i framtiden. Och jag har ju trots allt sagt att jag hellre ångrar någonting jag gjort men som blev fel, än att tillbringa livet genom att ångra de saker jag aldrig gjorde.

Det är så enkelt att säga, men svårare att göra Jag må kanske inte vara blyg, men alldeles för försiktig för att börja vara impulsiv idag.


Jag behöver ge tiden någonting tillbaks

Tid och jag har blivit bundisar. Tid är det enda självklara jag har. Fast jag gör ingenting för att tiden ska älska mig. Precis lika lite som tiden gör någonting för mig. Vi bara är med varandra. Helt oskyldiga, helt utan krav. Vi har varit så mycket med varandra att jag blivit van. Så van att jag inte trivs längre. Tiden gör mig rastlös. Men vi fortsätter ljuga, trots att jag vet vad som är sant. Tiden kan inte ge mig någonting längre, för jag bara tar. Jag har ingen lust att ge någonting tillbaka.

Jag är en dålig vän åt tiden. Men tiden har inte gett mig det jag behövt. Tiden har tagit bort smärtan och läkt mina sår, men mina ärr finns fortfarande kvar. Men tiden har inte de egenskaper att ta bort dem. Det kvittar hur mycket jag tar, jag kommer aldrig få det jag behöver. Jag har fortfarande inte läkt. Det är bara när jag är med någon annan, som jag tillåter mig själv att vara stark. För det är så jag vill att de ska se mig. Glad, positiv, nyfiken, stark och återställd. Hur tiden ser mig verkar jag skita fullständigt i. Jag tar för givet. Låter den springa förbi, samtidigt som jag håller hårt för att inte tappa greppet. Jag kan ju inte låta den lämna mig. Men jag låter den gå.

Jag behöver bli en bättre vän. Jag behöver behandla den bättre. För som det ofta brukar bli sagt, "man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv". Jag behöver ge tiden någonting tillbaks. Kanske lite energi till att få körkortet klart...? Att fixa körkort tillsammans med min bundis, tiden, är kanske inte är dålig julklapp. Vi kan vara bra för varandra, om vi samarbetar och litar på varandra. Jag ska ge tiden vad den förtjänar. Jag ska bli en bättre vän.

Jag säger bara sanningen till de som har förmågan att förstå

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag erkände hur dålig jag blivit på att kommunicera. På ett sätt fick jag för mig att jag skulle bli bättre, bara jag erkände det för mig själv. Men jag insåg igår att jag har fortsatt på samma bana, trots mitt erkännande. Jag har fortsatt skicka sms till mamma istället för att ringa och tala om hur det egentligen ligger till. Jag har dragit mig för att öppna en känslosam konversation och har istället börjat alla samtal ganska ytligt. Dessutom fortsätter jag skriva här, istället för att prata med den det handlar om. Här publicerar jag någonting som jag känner, men alldeles för opersonligt. Jag säger att jag vill bli räddad, men jag kastar snabbt upp handen för att skydda mig.

När jag kastar upp den där handen blir jag omöjlig att rädda. Och när jag blir omöjlig att rädda sitter jag kvar på samma plats. För jag kan fortfarande inte rädda mig själv.
I morse när jag vaknade, vaknade jag upp super hungrig. Det verkade inte som det spelade någon roll hur mycket jag åt, magen skrek efter mer i alla fall. Och jag tillät mig. Jag åt tills magen sa att den har fått nog. Men psyket hade egentligen fått nog redan efter första lasset med fil. Och det är psyket som får mig att gråta. Så tårarna rann och jag kunde inte undvika att ångra mig. Men istället för att sitta och ångra någonting som egentligen inte är ett fel, så får jag hitta på någonting som underlättar och endast kan dämpa smällen. Ångesten ska inte få bli ett återfall. Men jag har sagt att jag aldrig mer ska vara ärlig mot någon som saknat förmågan att förstå. Han förstod aldrig. Han var bara alldeles för besatt av att prata och göra saker som han trodde jag tyckte om. Jag måste ringa mamma! Jag är tvungen att kommunicera, men inte genom text. Mamma ska veta att om jag ryter till och/eller blir ledsen beror det på min ångest. Inget personligt.

"Dö inte nyfiken - är jag nyfiken testar jag"

Igår hamnade jag snabbt i ett gäng som inte är mitt egna. Egentligen har jag vetat vad de håller på med, men en del av mig har ändå varit nyfiken. En del av mig har varit super nyfiken! Inte av att prova en annan drog, men för att höra deras snack. Se deras spontant tokiga handlingar. Och lära mig ett annat språk, fast på svenska. Det visade sig ganska snabbt att det inte är min grej. Så fort jag mötte upp mina, höll jag kvar i dom.
Egentligen tycker jag fortfarande om deras spontanitet, men deras livsstil är lika farlig som min egen. Och min livsstil är inte det minsta cool. Därför heller inte deras.

Men deras sätt är coolt. Dom vet vad dom står för, vilka dom är och vilka och vad dom trivs med.
Mitt sätt är också coolt. Jag vet vad jag står för, vem jag är och vilka och vad jag trivs med.

Jag får vara en tönt som inte är lika spontan. Jag får vara en tönt som hellre sitter ner, dör nyfiken och diskuterar de saker jag är bra på. För jag blir mindre cool om jag försöker hänga med i deras prat. Jag är inte sån, kan inte sånt. Jag är bäst på att vara med mitt folk. Gör mina saker och prata med mina ord.
Sanningen är faktiskt den att jag uppskattar min egen sits mer när jag hamnade på en plats där jag kände att jag inte passade in. Jag försökte visa intresse och försökte vara likadan. I hopp om att bli accepterad. Accepterad i ett gäng som inte är mitt eget. Och okej visst, dom är ett jävligt kul gäng. Men vi värderar olika saker i livet. Allt dom har kan jag få på mitt sätt. Med mina vänner och mina talanger.

Jag behöver inte prova - jag har redan hittat rätt!

Jag är fortfarande tacksam att lura, och jag lurar mig själv

Mamma kommer hem och säger att hon inte vet ifall hon är trött, eller om det faktiskt är så att hon inte mår bra. Hon har ju hört att så många andra ligger och är sjuka och hon har ju vistats tillsammans med dem människorna. Såklart hon också blir sjuk, när hon befunnit sig i en miljö där andra klagar. Mamma kommer hem och får mig att inse att vi är lika lättlurade båda två. Och vi är garanterat inte de enda som samlar en känsla av att tänka. Tankarna vi tänker påverkar vårt humör. Det är så vi är. Min mamma och jag.

Jag kommer hem och skriver att jag inte vet ifall jag är sjuk, eller om det faktiskt är så att jag inte är tillräckligt stark. Jag har ju hört tidigare att jag inte är tillräckligt stark och jag har ju vistats tillsammans med dem känslorna. Såklart jag också blir svag, när jag befunnit mig i en miljö där hon klagar. Samara tittar förbi och får mig att inse att vi är lika lättlurade båda två. Och vi är garanterat inte de enda som samlar en känsla av att tänka. Orden hon säger påverkar mitt humör. Det är så vi är. Min anorexi och jag.

Svårare än såhär behöver det inte vara. Om det kan räcka med att jag, tillsammans med min anorexi, säger att jag inte är stark för att inse att jag inte behöver kämpa, så borde det ju räcka med att jag, tillsammans med min omgivning, säger att jag är stark för att inse att jag faktiskt kan kämpa.
Det är inte konstigt att jag varit så djupt som jag varit. Jag har inte gett mig så mycket som ett litet positivt ord. Det enda jag lagt fokus på har varit de negativa sidorna. Det är inte konstigt om det är dem som har hamnat i fokus. Jag vet ju att jag påverkas av det mesta. Jag vet ju att jag inte förstår varken ironi eller osynliga signaler. Jag är tacksam att lura och jag har lurat mig själv. Jag fick för mig att jag är en svag människa. En person som enkelt ger upp om vinden blåser för starkt. En tjej som hellre bryter ihop än biter ihop. En förlorare som väntar på att vinden ska vända, istället för att vända och ta vägen där det är medvind.

Om jag har kunnat lura mig själv att jag är svag en så lång tid som denna, varför skulle jag då inte kunna lura i mig själv att jag är stark? Det är inte omöjligt. Jag är ju fortfarande tacksam att lura, och borde därför lura mig själv till någonting positivt. Precis som Stig Helmer i Sällskapsresan "Jag kan flyga, jag är inte rädd."
- Jag kan kämpa, jag är inte svag.

"I dont believe you"

För bara några minuter sedan stod jag inne i badrummet och klämde lika tragiskt som alltid på varje liten prick jag kunde hitta. Jag sjöng med till radiolåtarna som spelades. Log mot mig själv i spegeln och tänkte, vad tokigt det är att jag kan de flesta låtarna utantill, trots att jag hatar dem. Jag antar att jag lyssnar utan att tänka på det. Det är så jag brukar göra med radiolåtarna. Jag lyssnar, men låter dem rusa förbi mig. Jag tycker ju inte om dem.

Jag slutade tänka. Lät låtarna fortsätta rusa förbi. Klämde lite till och plötsligt inser jag att jag blir alldeles tårögd. Det kom en låt som jag inte kunde koppla bort. Den rusade inte bara förbi mig, utan den fick mig att omedvetet stanna upp. Jag fick för mig att det var min anorexi som sjöng till mig, och jag drabbades av någon plötslig panik samtidigt som jag kände sån otrolig skuld.  Men det funkar inte längre. Om du inte tror mig ska jag bevisa att vi just nu inte har någonting med varandra kvar att göra. Jag vågar säga att jag har fått nog.

"I dont believe you when you say -Don't come around here no more
I wont remind you when you say we wouldn't be apart
No I dont believe you when you say you dont need me anymore
So dont pretend to not love me at all

I still dont mind at all
It's like one of those bad dreams when you cant wake up
Looks like you've giving up
You've had enough, but I want more
No I wont stop!
Cause you'll come around, right?
"
NEJ NEJ NEJ, låt mig vara!

"Ett sår på utsidan ger fysisk smärta men psykisk glädje. Ett sår på insidan ger psykisk smärta och fysisk död."

Idag fick jag något slags stort ryck i mig. Det bara kändes som att jag var redo att lämna det bakom mig. Det känns som att jag är tillräckligt stark att stå på egna ben. Idag känner jag för att visa vart Sofie tog vägen. Jag är inte såhär. Jag är en enkel, spontan och en rolig tjej.
Andres får mig att minnas vem jag var och Camilla får mig att vilja visa vem hon är.
Fidde öppnade mina ögon och Charlotte fick mig att förstå att jag ska hålla dem uppe.
Malin får mig att vakna och Emma får mig att förstå att hon står där när jag vaknar.
Nattis ger mig ny energi. Karin ger mig hopp.
Mamma ger mig stöd och Lisa är min vän.
Pappa gör tokiga försök till att få mig skratta. Mikael får mig att skratta.
En anonym kommentar tänder tankar och tiden som gått förlorad gör att jag ska utnyttja tiden jag har framför mig ännu mer.

Jag måste vara redo. Jag har ju egna ben och det är idiotiskt av mig att låta någon annan fälla dem. Idag ska jag visa vart Sofie tog vägen. Imorgon ska jag vara stark och på onsdag ska jag gå till vuxenpsyk och förklara att jag behöver en psykolog. Inget hem. bara ett startskott. Jag kan springa i mål själv... Jag är ju Sofie Johansson!

Jag tycker lika mycket om dig idag som imorgon!

Nej, nu måste jag ge mig. Herregud det här är ju orimligt. Hans söta nylle tar sig inte ur mitt huvud. Och hans röst hörs lika väl idag som den gjorde igår. Jag är lika patetiskt fast, nu som då.
Jag vet inte vad han gör med mig. Jag förstår verkligen inte hur han bär sig åt. Han hinner inte ens sätta på sin charm innan han har mig. Han behöver inte ens kämpa. Och jag hinner inte ens charma honom innan jag skrämmer iväg honom. Jag kämpar för hårt. Han har kvar makten över mig och det värsta verkar vara att jag skulle tillåta honom att använda den precis som han vill. Bara han ser mig. Ja, katastrofiskt nog verkar det vara någonting som jag tycker är så viktigt. Tokigt va? Jag brukar ju inte fastna. Jag brukar inte försöka läsa av omedvetna signaler. Jag brukar inte dra slutsatser av saker som inte finns. Men han gör mig så fruktansvärt, pinsamt besatt!

Jag var ju bestämd. Jag skulle glömma. Jag säger ju att han inte finns längre. Att allt jag trodde jag kände, och allt jag tror han är, var borta. Men se här... Se vart jag står nu! Klockan är för fan snart 02.00 och jag ligger här och funderar över vad det är jag är så fast i. Jag såg honom igår, bytte några ord, och samtidigt kände jag så oskyldigt på hans arm. Och nu är jag lika patetisk på nytt. Jag verkar återigen vara lika svag för någonting som för mig är alldeles oemotståndligt. Eller så handlar det bara om att jag aldrig släckte elden ordentligt innan jag gick. Jag bara gick, och försökte tända en annan eld för att åtminstone hålla värme. Men jag ligger här och undrar om det är fel. Förmodligt är det ganska själviskt gjort. Det funkar inte att tvinga mig tänka på någon annan. Se någon annan. Byta ord med någon annan. Eller på samma oskyldiga sätt känna på någon annans arm. Det är ju ganska tydligt att jag fortfarande är fast. Jag trodde bara att elden skulle slockna om jag istället tände en annan. Men jag antar att det här är svaret till varför jag inte kunde radera hans sms i min stulna mobiltelefon. Men smsen är ju borta. Kanske är det dags att ta hand om elden.

"Jag tycker lika mycket om dig idag som imorgon. KRAM FRÅN SOFIE"

Han vet att han kan få mig så lätt. Jag vet att han vet om det.

This is the way tou left me

Egentligen har jag suttit alldeles för länge för att försöka formulera den här texten. Så jag borde sluta tänka på det, och ta upp ämnet imorgon istället. Men på något sätt känns det som att jag är rädd att känslan ska försvinna. Att jag ska glömma bort vad det är jag vill få fram och kanske skriva om någonting annat istället. Därför sitter jag kvar, även om det svider i rumpan av att golvet egentligen är för hårt. Jag är precis lika idiotisk som Daniel Stjärnstrand var på lågstadiet när han envisades med att få över foten över huvudet vid samlingen, trots att han plågades av smärtan. Vi var unga då. Inte alls lika gamla och erfarna som vi är nu. Man tycker väl att vi egentligen borde lärt oss att när det gör ont, ska man inte fortsätta. Men nog måste jag väl erkänna att även jag är en människa som plågar mig själv tills jag nästan går sönder. Min kropp har, så länge jag minns, varit mitt bästa verktyg. Men tyvärr har jag vårdat den riktigt dåligt. Både fysiskt och psykiskt.

Linda sa under resan att jag på högstadiet var den tjejen som alltid kom med uppskrapta ben, blåmärken, blåtiror och andra underliga sätt som visade att jag inte var särskilt rädd om min kropp. Jag har funderat mycket på det hon sa. Det var inte bara under högstadiet som jag var tjejen med skadad kropp, utan det växte fram väldigt tidigt i ålder. Och det här är någonting som aldrig försvunnit. Jag är fortfarande tjejen med skadad kropp. Men numera är det inte lika påtagligt. Jag blöder aldrig längre. Jag har inga uppskrapta knän. Inga stukade fötter och heller inga blåmärken. Men min kropp är skadad. Min kropp gör ont. Men jag är fortfarande inte tillräckligt erfaren för att förstå att jag inte borde fortsätta när det redan gör ont. Jag är lika envis nu som då. Sitter kvar på golvet trots att rumpan gör ondare och ondare. Jag plågar mitt bästa verktyg för att... Ja, varför? Det har jag ingen som helst aning om egentligen.

If you never try then you'll never know

Chris Martin sjöng så vackert för mig inatt när jag inte kunde somna om. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på Fix You sammanlagt. Jag har ett flertal gånger lyckats lyssna sönder den, lagt den på hyllan, plockat ner den igen, för att sedan lyssna sönder den ännu en gång. Så har jag hållit på sedan 2005 när jag hörde låten för första gången.
Många tårar har fallit under åren. Många till Coldplays fina låt. Men jag har aldrig lyssnat på den som jag gjorde inatt. Jag har aldrig fått för mig att Chris har sjungit direkt till mig. Men det fick jag inatt. Nog vet jag att han inte vet att jag existerar, men jag kände mig tagen. Det kändes som att han inte ville att jag skulle ge upp.

Så jag antar att jag ska lyda hans råd. Att ljuset kommer vägleda mig hem även när tårarna faller när jag förlorar någonting som jag inte kan ersätta. När jag känner mig alldeles för trött men ändå inte kan sova. Eller när får det jag vill ha, men inte det jag egentligen behöver. Ja, då ska en sjungande Chris Martin tillsammans med hans band och deras låt Fix You göra just det... Fix me - laga mig.

För även om jag är alldeles för kär för att låta det gå. Eller älskar så mycket så att det går till spillo, så ska ljuset visa mig vägen hem. Det gäller bara att lita på ljuset. Gör man det, då är det, enligt Chris, inte mycket går fel även om du inte lyckats, trots att du gjorde ditt bästa.


Sanna vänner.. på äventyr

Nu ska jag gästblogga..

Vi är nu hemma igen efter ett par härliga, händelserika, roliga, tråkiga, underbara dagar i Helsingborg. Helgen vi gått och sett fram emot är nu över och den blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss.. Vi hade en av de roligaste ute-kvällarna som jag haft i mitt liv men som slutade på det mest snöpliga sätt. Trots detta höll vi humöret uppe, och framförallt cred till Sofie som råkade ut för allt det tråkiga.. Som jag sa när vi åkte hem i bilen till Benka, "Vi har iallafall varandra, och det är det viktigaste". Någon sa till Sofie att vi är de sjukaste eller knäppaste människor han sett, och jo tack jag är inte förvånad. Ingen har nog någonsin sett sådana danser, men whatever, hellre ha roligt än vara snygg!

Under helgen har vi även hunnit med att åka på "julmarknad", tyvärr var vi ett par mil fel så där fanns ingen julmarknad ;P Vi har turat till Helsingör tillsammans med en av deltagarna i INLÅST på tv4, där vi höll låda genom att sjunga gamla härliga tomas ledin och sven-ingvars dängor och drack den starkaste drinken jag någonsin fått. Sen har vi myst, tagit hand om varandra, strosat runt, njutit, och SKRATTAT! Summan av hela helgen trots missöden får ändå bli.. 5/5 toasters.

Jag vill tacka Sofia för att vi fick komma, det var skönt att äntligen träffa henne igen och jag vill tacka både Sofie och Sofia för denna helg, jag har haft ROLIGT och ni är fantastiska vänner.

Sofie nu ska du ha det bäst på andra resan av de tre, tillsammans med Linda. Njut av värmen och tillvaron. Jag kommer sakna dig!

Tillsist, super-ligan, jag älskar er!

Love Malin

         

RSS 2.0