I love being your darling

Jag hade nästan precis somnat in. Nu ligger jag och pressar mig själv att hålla ögonen öppna för att jag så oskyldigt vaknat till av ljudet av ett sms. Jag väcktes av ett sms som fick mig att jag vilja skriva istället för att sova. Därför tvingar jag mig själv att vara vaken trots att jag egentligen borde sova. Men jag väntar otåligt på svar. Då kan jag lika gärna vänta här vid datorn, tillsammans med musiken.
Egentligen borde jag kanske ta vara på chanserna till sömn - men just nu vill jag inte. Jag har helt enkelt ingen lust. Ändå önskade jag, 0.00, att drömma om någonting så vackert så det får mina ögon att svida. Jag tror han vet om det. Han är verkligen vacker. Men jag vägrar vara tydligare. Jag vägrar vara den gamla Sofie. Det får vara slut med att låta vingarna leva sitt eget liv. Det är nog nu. Jag kan inte tillåta mig själv att flyga mer.

Oavsett vad så har jag insett att jag återigen börjar känna ett beroende. Jag är besatt av att veta att han kommer höra av sig, helt oberoende på om jag gör det eller inte. Jag älskar att vakna till och läsa ett godnatt på natten, som om jag är den sista han tänker på. Men det får vara så... Jag är bara hans tanke.


"Well all I really wanna do is to love you
A kind much closer then friends do
We go along much better, then you and your girlfriend.
So how long can I go on like this,
wishing you to kiss me before I explode?
All I want for you is to feel me
as the feeling inside keeps building
And I will find a way to you if it kills me - if it kills me."



Hand's on deck

Den hårda linje och strävan som man ser vid anorexi är lika självklar som det är för oss att hålla sig över vattnet när vi simmar. Annars drunknar vi. Att säga till någon med anorexia att han eller hon måste äta är som att till någon att du ska vara under vattenytan. Det hjälper inte att tjata om att äta, eftersom det har samma effekt som att drunkna. Det handlar istället om att lära sig simma och hantera att vara i vattnet.


Jag vet inte hur många gånger jag läst det eller talat om det för någon annan. Första gången jag hörde det skrev jag upp det på min telefon, och jag har haft det i utkast ända sedan dess. Det är 1 år och snart 2 månader sedan...
Jag behöver fortfarande ingen som tvingar mig att äta. För mig utger det bara motsatt effekt. Jag vägrar att äta ifall någon ska tvinga mig. Förstår inte riktigt hur de kan tro att tvång skulle få saker och ting att underlätta. Att det jag i så fall stoppar i munnen skulle vara mindre ångestfullt. Att jag skulle tänka mindre, och därför må bättre. Om det är vad de tror, är det endast ett bevis på att deras hjärnor är lika felorganiserade som min. Tvånget tar inte bort min ångest. Tvånget ökar min depression eftersom jag då ställs öga mot öga mot min anorexi, när jag egentligen bara skulle behöva glömma bort henne.

 

Vad jag behöver är en hjälpande hand som får mig att inse att mat är någonting njutbart. En hjälpande hand som får det till en vana och rutin. När jag förstår att maten hör till är den inte lika ångestfull. Jag tänker mindre på vad jag stoppar i mig, och jag mår bättre. Deras tjat fungerar inte… Jag är inte dummare än att jag förstår att jag behöver mat för överleva. Det behöver ingen tjata på mig för att förstå. Låt mig inte behöva kämpa mot henne. Låt mig bara glömma henne.

 

http://artists.letssingit.com/waking-ashland-lyrics-hands-on-deck-ghljbkf


Man släcker en ångest när man tänder en annan

Anledningen till varför jag numera har svårt att visa upp vad jag skriver är för att jag vet att jag inte kan rida två hästar samtidigt, och jag kan inte bestämma vilken rygg jag vill sitta på. Det är därför jag inte vet om jag vill att folk ska veta, eller om jag ska hålla sanningen för mig själv för att kunna fortsätta i hemlighet.

Nu för tiden har jag klarat fler orimliga saker än vad som är hälsosamt och normalt. Så kanske skulle jag vara den som klarar av att faktiskt rida två hästar samtidigt.
Det kanske skulle funkat om det inte vore så att dessa hästar går emot varandra. Det kvittar om det så vore att jag fick benen över båda ryggarna. Jag skulle förmodligen ramla av när de väl börjar röra på sig. Nej, jag får nog säga att det här är orimligt - på riktigt. Och jag tänker inte bevisa att det är så det ligger till. Jag tänker inte lägga energi på att bevisa någonting som i huvudet är så logiskt.

Men jag och logik går inte ihop numera. Jag förmodar att jag i denna tid inte går ihop med någonting annat förutom min ätstörning. Och det är synd, för jag vill inte förlora er som omgivning. Men likaså vill jag inte förlora mina lyckorus av att stå emot. Jag vill heller inte förlora någonting som man brukar kalla stolthet. Vad jag nu anser att jag är så stolt över? Vet inte ifall jag tycker att jag är starkare om jag går ensam. Jag vet trots allt att det ligger i mina händer helt och hållet. Jag kan inte skylla ifrån mig trots att det är en sjukdom. För det är jag som låter den få leva. Det är jag som avgör om jag ska stanna eller gå. Svälta eller äta. Leva i frihet eller dö i isolering…


Det är såhär man mår när man har hemligheter

Jag borde inte få ta dem för givet. Jag borde inte använda dem på samma sätt som min anorexi använder mig. Det här är absurt. Jag vet inte hur jag ska fortsätta bara för att jag vet att den text jag skriver ska läsas och därefter ställas emot mig. Ju ärligare jag är, desto hårdare sviker jag min anorexi. Men ju fler lögner, desto mer förlorar jag. Om det ändå kunde vara så att man kunde äta kakan men ändå ha den kvar… Eller äta den, men i alla fall slippa ångest.

Jag skäms över mitt beteende. Jag skäms över att veta vad jag ska säga för att komma undan. Jag skäms ännu mer över att försöka dölja detta felorganiserande beteende. Men mest skäms jag över att utnyttja de människor som står med sina armar öppna och tar mig tillbaka trots mina misslyckanden.
Läs noga nu!

Det är bedrövligt hur jag drar ner dem för att orka lyfta upp min ätstörning. Jag snor kraft, som en rånare rånar en bank, för att sedan ge det till henne. För att hon, i nästa steg, ska ta mig för givet. Sno min kraft och dra ner mig i skiten. Hon tar all den energi jag sparar på för att jag ska kunna ta min omgivning tillbaka. Jag fungerar precis som henne! Och min omgivning fungerar precis som jag. Tar mig tillbaka. Ger mig en ny chans. En ny chans i hopp om att den här gången ska bli annorlunda. Att gårdagens misstag lärt mig någonting som jag ska lämna i morgondagen. Jag säger ju trots allt att misstaget lärt mig någonting, och att det inte ska hända igen. De tar mig tillbaka för att inte låta mig stå ensam. Som om hon skulle försvinna då… För dem vet ju innerst inne att när jag är ensam, är jag ensam tillsammans med henne.


Jag är tacksam att lura, jag förstår inte ironi

Jag försöker intala mig själv att jag inte behöver sova inatt. Jag har nämligen ingen lust att sakna honom mer. Men ögonen börjar svika mig. Jag är så trött att det faktiskt gör ont. Men det gör inte tillräckligt ont för att jag ska stänga ner datorn. Istället envisas jag med att tro att att det gör ännu ondare att sova, eftersom jag inte kontrollerar mina drömmar på samma sätt längre. Kan varken skapa mig den där sagan med lyckliga slut, eller hålla mina onda tankar borta. De senaste nätterna har jag vaknat upp i ångest. Därför är det svårt att ta saker och ting med en klackspark. Jag får kämpa ännu hårdare om jag ska vinna, eftersom jag numera redan vaknar i underläge.

Ja, jag antar att jag somnar i underläge likaså. Kanske är det mycket på grund av det som jag vaknar som jag gör. Det är bara sena sms jag vaknat av som gör natten intressant. Annars ser de likadana ut varje natt.  Jag släcker alla lampor innan jag fått på mig pyjamasen för att undvika min spegelbild. Men på något sätt dras blicken till spegeln som en magnet. Jag lägger mig bredvid musiken i hopp om att det ska överrösta mina tankar. Ändå hör jag mina ologiska och tokiga tankar mer än väl. Jag tvingar mig själv att inte bli för trött. Ändå klagar jag över att jag vissa nätter inte ens kan somna. Jag tänker igenom vad jag ätit under dagen, om jag gjort någon nytta och om jag kan göra någonting annorlunda nästa dag. Ändå säger jag att jag ska leva spontant... Ja, ni förstår. Jag skulle kunna fortsätta såhär i timmar, men det tjänar ingenting till. Det är ingen idé att jag försöker intala mig själv att mitt liv är negativt och tråkigt. Jag går ju på det där. Jag är ju så lättlurad...

We are not the same

Jag skrev förut ett inlägg om min panikångest-attack jag fick tidigare idag, men precis innan jag tänkte publicera det raderade jag det. Det fick inte ens vara kvar i min mapp med mina utkast. Dels för att jag inte vill erkänna hur mina tankar går omkring när jag väl drabbas. Men också för att jag inte vill ha någon sympati över dem. De är bedrövliga. Inte alls någonting för min omgivning att lägga energi på. Faktum är att jag faktiskt inte tycker att jag skulle vara Värd tröst efter att ha tänkt det. Jag mår bättre av de varma ord jag får när jag faktiskt känner att jag förtjänar dem. När jag vet att jag gjort någonting bra. När jag stått emot henne. Eller åtminstone är starkare.

Skam kan jag inte undvika att känna. Jag skäms över att jag låter det ta en så stor del av mitt liv. Men jag skäms ännu mer över att jag inte kan leva upp till det längre. Jag är en tjej med ätstörningar, men en tjej som inte är mindre än någon annan. Mina provsvar är tillräckligt bra för att inte behöva vara orolig och jag har varken förbjudit eller tvingat mig själv utsätta mig för träning som jag inte vill. Jag lever precis som alla andra, men jag har en röst i mitt huvud som säger att allt är för mycket. Att jag inte är värd det.  Jag har en röst som idiotiskt nog jämför mig med andra. Andra som inte alls har samma livstil som jag själv har. Andra...som inte är som mig.

Ni säger, det är bara en telefon. Men nej, det här är mitt liv.

Med alldeles för mycket tid, men alldeles för lite fantasi har jag nu tagit igen den tid jag igår la på att titta på fotboll, när jag egentligen sa att jag skulle läsa igenom mina sms för att möjligtvis kunna rensa min inkorg. 95% av den har nämligen varit full så det behövde rensas för att kunna ta emot nya.
Ett ganska lätt uppdrag för vissa, men för mig är det ett heltidsjobb. Min telefon står för hela mitt liv och jag skulle faktiskt gråta floder fel sms försvann...

Jag insåg att jag har kvar ett sms av Gustaf från den 14 augusti 2008. Jag kan det nästan utantill, men jag klarar ändå inte av att radera det. Jag hade nästan precis kommit hem från mormor när jag fick det, och allt jag ville var att åka och krama honom och tacka för att han är så förstående. Jag saknar honom...

Just nu sitter jag och är både glad, ledsen, varm och kall på samma gång. Jag insåg att min inkorg var full med känslor som jag helt hade glömt bort. Vissa sms kan jag inte ens läsa utan att skämmas eller bli ledsen över. Jag fick trycka ur mig för att inte börja gråta. Ändå är de kvar. Jag kunde inte radera trots att de är så gamla och plågsamma att jag egentligen inte borde älta dem mer.
Andra sms gav mig känslan jag hade när jag tog emot dem tillbaka. De får mig att undra varför jag lät tiden försvinna och vart på vägen jag tappade vissa människor. Det är faktiskt smärtsamt att gå igenom en tid som jag, i detta fall, inte kunnat lämna sedan maj det här året. Jag är självklart inte fast på samma sätt, men jag har nog inte lämnat tanken. Jag antar att jag på något vis fortfarande är fast i hans enkelhet. Hans tavla hänger fortfarande uppe på väggen, och hans sms är fortfarande kvar i min telefon. Ganska löjeväckande va?
Men de allra flesta sms jag har kvar är meddelanden som fortfarande får mig att tänka med styrka. Det är meddelanden som får vara kvar för att de har en förmåga att få mig att le, trots att inte alla utav dem är färska. Det är dessa meddelanden som får min telefon så överdrivet värdefull.
-Ni kanske säger, det är bara en telefon. Men nej, det här är mitt liv!

Du kan inte hindra sorgens frågel att flyga över din axel, men du kan hindra den från att bygga ett bo

Att klaga över en sits som du själv satt dig i är ganska idiotiskt. Jag är ju medveten om att jag blir ensam på söndagar eftersom det är en dag då jag ofta stänger in mig i mig själv. Idag har jag visserligen haft en anledning eftersom det som väntat mig utanför rummet inte har varit särskilt givande. Men ändå.. Jag mår inte bra på insidan heller.

Jag kanske får skylla mig själv, jag kunde gått härifrån. Men om sanningen ska fram har jag inte haft humör till det. Så jag kanske inte borde få klara, men det tänker jag göra i alla fall. Jag klagar på situationen trots att jag egentligen borde klaga på mig själv. Men jag vill inte trycka ner mig själv för att söndagar är ovärda dagar enligt mig. Det räcker faktiskt med att redan blivit nedtryckt från världen utanför min dörr. Hans muttrande ena sekunden och hans lyckliga sjungande den andra får mig spyfärdig. Han tappar mig på vägen. För mig är det obegripligt.

Dessutom tänker jag fortsätta att klaga över att mina tofflor luktar otroligt mycket fotsvett. Usch, de börjar bli vidriga. Det kanske är dags för nya?

"Du är inte klok Madicken!"

Förut vid jobbet kom jag på mig själv hur jag stod och tänkte på Madicken.
Madicken var min absoluta Astrid Lindgren favorit. Varför visste jag aldrig. Hon var bara en helt vanlig tjej. Men hon var aldrig en sån skitunge som Lotta. Aldrig så tokig som Pippi. Gjorde aldrig så många hyss som Emil och inte alls lika tråkig som Lisa i barnen i bullerbyn. Hon var lagom. Inte för finkänslig (som Lisa) men heller inte för busig (som Pippi). För mig har hon alltid varit lagom.

Ofta nu förtiden har jag fått flashbacks från min barndom. Det finns ingenting som jag saknar mer än enkelheten som fanns på den tiden. Allt var en lek och mina problem var inte lika stora då som nu. Valmöjligheterna har självklart höjs med tiden, jag har lärt mig mer och står stadigare på egna ben. Och det är någonting som jag trivs med. Men i och med att det finns fler val, finns det också fler vägar att välja mellan. Och det innebär att det är lättare att gå vilse.
Vilse har jag varit. Och jag vet att det inte är sista gången jag gått fel. Men på något sätt har jag alltid tagit mig tillbaka. Kanske inte hittat samma väg jag var på väg att gå. Men jag har alltid hittat en väl som lärt mig någonting. En väg som därför tagit mig framåt. Eller en väg som åtminstone fått mig att må bra. Vissa gånger har jag faktiskt insett att jag gått på samma väg, fast vänt och gått åt fel håll. Andra gånger har jag tagit mig in på någon snedstig som tagit mig till en annan väg. En väg som förhoppningsvis lär mig vilken väg jag måste ta för att nå mitt mål.

När jag stod och tänkte på Madicken stod jag och tänkte på att jag tror att jag varit alldeles för långt bort från min utgångspunkt att jag helt enkelt behövt hitta stöd från min barndom. Jag söker tröst, och istället för att försöka hitta ett nytt sätt, tar jag hjälp av mina gamla. Carola spelas högt i högtalorna. Madicken är på nytt en förebild. Min leopard är åter på sin plats bredvid min säng. Och jag ber mamma hålla om mig. Precis som förr!

Top Five

Ibland önskar jag att det fanns någonting som kunde göra att man fick leva om samma dag en gång till. Inte göra några ändringar, inga andra chanser, utan bara uppleva samma saker igen. De som tagit studenten har säkert vela göra det igen, och de andra som har studenten framför sig kommer säkert förstå vad jag pratar om när de gått igenom det. Men trots att student-veckan är en av de bästa veckorna i mitt liv så är ingen utav dem med i min topp-5-lista.

1. Den första, största dagen jag skulle vilja leva om är min 7-års dag. En fredag, jag blev väckt på morgonen med presenter. Trots att detta inte är den bästa presenten jag fått, är det den som hängt kvar längst. Jag fick någon liten leopard-nyckelring av Fidde som jag hade med mig hela dagen i skolan. Idag ligger den i min minneslåda, och jag kan fortfarande ta fram den och kika på den ibland. Min 7.e födelsedag bestod av ett normal stort kalas för min släkt och efter att Karin gjort mig fin i håret gick jag och Zandra iväg på disco. Hon i glittertröja, jeans, gympadojjor och keps. Jag i en t-shirt matchandes med en lång ljusblå kjol, mina platåskor och handväska. Jag var 7 år men kände mig riktigt snygg. Så pricken över i.et var bara att gå iväg och vinna dans-priser. Och det gjorde jag. Jag blev även kär för första gången. 7 år, lycklig, snygg och kär.

2. En annan dag jag aldrig kommer släppa från mitt minne, det är torsdagen den 26 juni 2008. Jag har alltid sagt att jag skulle se The Used innan jag dör. Jag fick inte bara se mina idoler, utan jag träffade ett gäng människor som fungerar som jag, blir lycklig av musik. Det fanns inte mycket som kunde förstöra dagen. Inte ens regnet.

3. För ett tag sedan bestämde jag mig för att bjuda min lillasyster på resturang. I sista stund tänkte jag dra mig ur för att pressen blev för stor. Jag fick ångest innan jag hade åkt iväg så jag kunde inte föreställa mig ångesten jag skulle få Efter jag ätit. Men Lisa lät inte min anorexi vinna. Utan att veta hur hon bar sig åt, blev jag övertalad till att vara med henne den dagen, ensam, helt utan min anorexi. Jag tog ett fast grepp i Lisas arm, tog på mig mina klackar och gick iväg som bambi på hal is. Det blev en spontan kväll med god mat, gott sällskap, goda idéer, godis och skönt prat. Jag skulle gärna göra det igen, dela samma känsla, vara lika liten men ändå känna sig vuxen... Ja, jag skulle vilja leva om dagen.

4. Mitt 18-års firande är en tid jag gärna skulle uppleva igen. Jag skulle kunna göra vad som helst. Det var en tuff tid, men det har aldrig känts så lätt. All press jag hade på axlarna delades ut och hela min omgivning bevisade att de bar mig oavsett hur tung jag känner mig. Oavsett hur mycket tyngd jag har på axlarna. Jag kommer aldrig, Aldrig glömma den tid. Jag kommer alltid, Alltid vara tacksam.

5. Den sista dagen är den färskaste dagen. Det var lördagen den 10.e oktober 2009. För 2 dagar sedan. Dagen är ännu för färsk för att kunna beskriva. Därför är jag så glad att jag fick dela den med de människor jag bryr mig som mest om just nu. Att de fick se min äkta lycka. I lördags var Sofie tillbaka. Problemfri, lycklig & glad.
Den enda som jag då kände saknades, det var Sofia. Men så länge jag och Malin tar hand om varandra håller vi hårt trots avståndet.

I want to break free

Jag har all tid i världen och väldigt mycket inspiration. Så medan pojkarna sitter och målar i mitt målar-rum tänkte jag att jag kunde passa på att gå och skriva. Kanske är det så att chansen är för stor. Att jag har för mycket tid och för mycket att skriva. För oavsett hur jag har försökt börja 3 olika inlägg har jag inte kommit fram till något vettigt.

Precis som jag så generat blev tom på ord vid matbordet med min underbart fantastiska familj, lika tom är jag idag. Jag hade allt i huvudet. Allt formulerat in i minsta detalj, men hur jag än försökte så fick jag inte fram det. Generat gömde jag mig bakom mitt slitna stora kaluffs till hår, fnissade lite lätt och bad om att dra ett sträck över det hela. Och det gjorde vi. Drog ett tydligt sträck över allt som kunde vara dåligt under kvällen. För kvällen fortsatte i spontanitet och väldigt gott sällskap.

Mathias sa lite lätt, det är ofta de kvällarna som man inte förväntar sig någonting som blir de bästa. Jag kunde inte hålla med honom mer.

Sen kändes det viktigt att jag fick med min uppskattning för Fidde, Camilla och framför allt Malin Carlsson. Men jag orkar inte tänka på hur jag ska få in det i själva texten. Så jag skriver det endast såhär: Jag uppskattar Fidde, Camilla & Malin. De gjorde mig fri igår.

En stjärna lyser så klart!

Jag kände det när jag vaknade. Så fort jag torkade bort mitt ögonbajs och gick ut genom dörren till mitt rum så fick jag käslan av att det här blir en bra dag. Med rätt sorts inställning lyckades jag knocka henne redan vid frukost. Men att sparka på någon som ligger - riktigt så häftig har jag inte blivit än. Men jag tog upp en fight. En fight jag inte bara ville vinna, utan jag hade modet. Jag vågade vinna! Och jag vann!

Nog vet jag att det inte är någon idé att tro att dagen fortsätter bra, bara för att den började bra. Jag får allt kämpa mer än så. Men med rätt inställning antar jag att jag kan hålla undan endel som egentligen inte borde vara med. Hålla undan saker som inte är Sofie, utan min sjukdom. Ber du mig att endast få vara med Sofie ikväll kommer jag hitta på en så bra lögn, eller bortförklaring som jag bara kan. Allt för att hålla min anorexi på avstånd. Det här kan bli en bra dag.

Ett andetag i taget

Igår såg jag det som ett patetiskt rop på hjälp. Ett skrik av ensamhet och ett sätt att be om bekräftelse. Igår bad jag om att bli räddad. Men jag var tillräckligt besatt av att inte släppa kontroll, att jag bad någon som jag vet skulle hålla mig på avstånd. Någon som inte kände ett ansvar att faktiskt komma och rädda mig.

Idag ser jag det som en ny start. Ett nytt liv med nya, klarare tankar. Mitt sätt att be om hjälp var tillräckligt och jag fick mer än vad jag egentligen förtjänade. Genom att få fina ord av någon som bekräftade mig, som egentligen inte känner mig, fick mig att bestämma mig - sådär ska jag också bli. Det tar inte lång tid att påverka någon annan om man har den förmågan.
Det finns ingen mening att jag släcker lampan, stänger av musiken och kryper ner i sängen med en gammal tröja, stel BH och äckliga strumpor och låter ensamheten ta död på mina friska tankar. Jag tycker ju inte ens om det. Det är för mig mycket obehagligt att sova sådär. Jag tycker inte om mörkret och jag älskar musik. Dessutom tycker jag bättre om mina friska, lite klokare, tankar. Jag tänker svika mig själv lika lite som jag vill svika min omgivning.

Markus vågade lova att allt snart kommer vara bra, om jag fortsätter i samma bana uppåt som jag nu redan påbörjat. Han bad mig tro honom, eftersom han - aldrig skulle brytt sig om han faktiskt inte bryr sig om mig.
Annika har gått den väg jag vill gå, uppåt. Hon är ett levande bevis på att ingenting är omöjligt.
"Onda tankar försvinner aldrig helt, de är en del av livet, och att de ibland ställer till det för dig betyder inte att du misslyckas. Inte alls. Det betyder att du är mänsklig. Alltså: När du faller är det bara att resa sig igen. Igen och Igen. Tillslut står du där, stadigt.
Jag är stolt över dig, Sofie"



POV

För 43 minuter sedan insåg jag att jag jag krypit ner i sängen med kläderna på. 43 minuter har gått och jag är nerbäddad, fortfarande helt påklädd. Jag har till och med mina strumpor på vilket jag annars brukar hata. Men trots obehag av bl.a Fiddes stora, gamla tröja, en stel BH och de äckliga strumporna, så rör jag mig inte en decimeter. Jag lägger mer energi på att försöka luska ut varför jag önskar att någon kan komma och hålla mig sällskap, eller hämta upp mig så jag slapp mörkret och tystnaden i denna ensamhet. Jag önskar att någon såg, utan att jag slapp be om hjälp. Men mina signaler är omöjliga. Jag stöter bort de som jag vet kan hjälpa mig. Väljer att hålla dem på avstånd. Slutar svara på msn. Slutar ta chansen att ringa och vänder alla mina taggar utåt. Allt för att hålla stoltheten uppe. Men i tanken ber jag om att få vara liten och hjälplös. Jag ber om att bli räddad.

Att jag istället vänder mig till någon som endast kan bekräfta att jag är en glad och trevlig tjej kan inte bevisa annat än att jag faktiskt är rädd för att bli räddad. Jag visste att oavsett vad jag säger, så kan han inte få det att försvinna. Ändå bad jag honom bara att lyssna på vad jag har att säga. Jag bad om uppmärksamhet för att jag blev rädd för situationen jag själv satte mig i. Oavsett vad jag säger eller hur många jag struntar i att svara, så vill jag inte vara ensam. Jag vill heller inte vara tyst. Men av någon konstig anledning söker jag tröst hos någon som inte kan rädda mig och vänder ryggen mot någon som faktiskt skulle klara det.


Vi seglar alltid tillsammans

Lampan släckte jag för snart 40 minuter sedan och jag tror inte att en enda tanke gått igenom utan ångest. Hur frisk jag än försöker vara, så gör tankarna så jävla ont. Jag känner mig äcklig. Och känslan av att ändå känna mig stolt, gör mig bara ännu äckligare.

Det gör ont. I anorexi-världen är den här kvällen ett stort misstag. Ett stort fel, ett minus & ett misslyckande. I ...-världen är kvällen lyckad. Ett mysigt avslut på en vanlig lördag. Jag försöker se det som att jag har gjort någonting bra, även om det känns som fel sätt att bli botad. Visst, kvällen bevisar att jag inte dör av att bryta oskrivna regler. Men ont... Ja det gör det! Fast om jag säger såhär- jag tror det är värt det. Min syster-dag hade aldrig blivit en syster-dag om jag inte hade tillåtit mig själv vara närvarande till 100 %. Om jag hade släppt in Samara hade hon tagit över hela kvällen. Troligtvis hade hon förstört både mig och Lisa genom att tro att hon passar in här. Att hon också är en syster. Men tro mig, Samara är ingen syster. Hon har visserligen är koppling med mig, men hon hör inte hemma hos Lisa. Jag vill hålla Samara så långt borta från Lisa som det bara går. Hon ska inte få röra min syster, och jag vill inte att Lisa ens tittar på henne. Ingen ska få lura i henne att en negativ sak kan vara positiv.

Jag antar att min natt kommer bli ganska lång, och förmodligen kommer jag vakna upp imorgon med en stor dos ångest. Då är det kanske extra tur att jag ska träffa en vän som just nu ger lika mycket positiva tankar som min anorexi ger ångest. Malin vet hur jag fungerar. Hon kanske inte alltid känner sig säker på hur hon ska bete sig, men allt hon gör kommer från hjärtat och det visar att hon bryr sig. Och när jag känner att hon bryr sig blir det mesta som sägs rätt. Jag älskar henne!
Men idag älskar jag min lillasyster mest av allt. Idag har hon återigen bevisat att hon har kraften att överrösta min anorexi.
- Vissa säger att ensam faktiskt Är stark, men jag är inte det exemplet. Den enda anledningen till att jag kan visa styrka, det är p.g.a min omgivning. Inte ens när jag själv i båten så är jag ensam. Vi seglar alltid tillsammans!

RSS 2.0