Barbiedockan är ju vacker...

Jag kan fortfarande inte släppa mitt ämne. Jag var inne och läste på kosttipset.se förut. Där kan man läsa om ett flertal myter vi översvämmat oss med.
En myt, som jag vet är en myt, men som jag ändå följer är: Ju mindre jag äter, desto fortare går jag ner i vikt. Visst, äter du för minre energi än vad du gör dig av med, då går du ner i vikt. Men vid ett för litet energiintag går kroppen in på svält för att lagra precis allt vi stoppar i oss. Det för att vi står still, eller faktiskt ökar i vikt. Dessutom ökar risk för depression, trötthet och mat blir tillslut det enda du fokuserar på. Jag, som låter min kropp vara i svält vet hur svårt det är att säga nej. Många gånger har jag fallit dit och tagit det första bästa jag kunnat äta, vilket många gånger slutat i ångest. Men de allra flesta gångerna står jag emot. Mina tankar om mat blir därför ännu starkare och allt jag tänker på är hur jag ska kunna njuta på länge som möjligt a det lilla jag tillåts äta utan ångest. Jag tänker på hur jag ska äta så mycket so möjligt för så lite kalorier so möjligt. Hur jag ska äta så lite som möjligt men ändå ha tillräckligt med energi för att orka förbränna dem. Sjukt, ja jag vet!

En annan sjuk sak är att om Barbiedockan skulle vara en verklig människa skulle hennes midjemått ligga på 40 cm i omkrets. Det är alltså hälften så lite som det normala. Ändå verkar det vara fler som har det i mål än att faktiskt ligga där det är normalt och minst skadligt. Se på mig, även om jag skäms över det så är jag en av dem. Jag har dock ingen aning om hur det skulle gå till. Trots mina hårda, patetiska försök är 57 cm i omkrets det minsta jag vetat att jag har. I det fallet blev jag förflyttat till Bup för att jag var alldeles för sjuk för att stackars Inger skulle ha ensamt ansvar över mig. Jag var för besatt av tanken på att bli som någon annan. Bli plast - en barbiedocka.

Jag vet att det finns en poäng!

"Om lite fett och kalorier är nyttigt, måste det väl vara bättre ju mindre jag äter?
Om frukt och grönt är bra, måste det väl vara bättre om jag endast äter det?"


Jag börjar tro att så fort en tidning har ett tomt blad att fylla ut, så fyller de ut det med bantningstips. Eller en annan historia om "Karin som gick ner 12 kg på 1 månad". Vi dränks av budskap som säger åt oss att vi ska vara slanka, lena och solbrända. Att vara smal är kärnan till ett enkelt och vackert liv. Och är vi inte tillräckligt starka för att hålla oss över vattenytan dras vi lätt med. Jag är en utav dem som drogs med. Jag är en som inte klarade av att simma.
Medan media varnar för fett, socker och kolhydrater ser jag andra kvinnor som är smalare än mig, mig med sjukliga anorektiska tankar. Jag ställer frågor, men ingen tar sig tid för att svara. Kanske förblir frågorna olösta eftersom det inte finns något direkt svar på vad för mycket är för någonting. Är det när man åt mer än man gjorde igår. När det är slut på tallriken. Eller när hjärnan säger att man tagit för mycket? Visst vi har alla val i livet men även de som väljer att äta precis vad de vill fantiserar ibland om att ha en kropp som budskap och media anser man ska ha, oavsett hur onaturligt det egentligen är. Det har jag sett bevisat.
Att kunna äta vad man vill, och välja hur kroppen skulle se ut skulle vara rena rama drömmen. Jag kan knappast vara den enda som drömmer? Det är omöjligt att jag är den enda som är besatt av vikt när jag ser mig omkring och känner att jag passar in. Jag passar in trots mina fel-organiserade tankar om mat... Vad innebär det egentligen?

Man tror samhället och media vet vad de talar om. Frågar du mig, tycker jag att samhället och människors kroppsbild behöver en spark i baken. Inte minst jag själv. Men jag ser inte mig själv som största problemet. Att jag är medveten gör mig kanske friskare än någon annan som håller på med samma skit, men som inte ser det som ett problem - "jag har kontroll, jag kan sluta när jag vill". Okej. Har du kontroll, sluta medan du har det! 

Dessa tomma blad vill jag hellre förblir tomma än fylls med saker som förstör mig. Ändå kan jag inte låta bli att läsa. Så fort en sida om ännu en historia lockas jag tills jag är fast. Strömmen i detta vatten är alldeles för stark för mig. Och jag antar att de som sätter igång denna ström bara gör sitt jobb. De vet vad som säljer. Det är vi själva som väljer vilka krav vi vill ställa. Media låter oss ta vårt beslut. Men jag tror inte att de ger oss så många val. Vi måste låtas vara mänskliga - inte perfekta. Om det nu anses vara perfekt att vara fake...?

Det kanske är dags att istället vara hjältar och rädda unga tjejers kroppsbild. För jag antar att om alla bantningskurer skulle fungera skulle vi slippa komma på fler...

I thought I was ready to make nice

Helt utan funderingar trodde jag att jag hade betalat klart priset pappa satte upp i samband med hans sjukdom. Jag trodde att jag kunde gå vidare och lämna känslorna i den tid bakom mig. Men mina nuvarande dagar bevisar för mig själv, resten av familjen och inte minst pappa, att jag inte alls är redo att dra ett streck över det hela. De sa en gång i "Sjunde Himlen" att om du spelar glad smittar det av sig och du kan därefter känna dig gladare. Jag antar att det är en sak som jag skulle kunna klara av. För visst, skådespeleri kan ändra humör. Jag har ju lärt mig att påverka min tanke, så varför inte förändra min känsla genom att tänka lite bättre?
Så den enda anledningen till varför jag inte gör det, måste vara för att jag inte vill. Jag vill nog inte gå tillbaka till det som var innan.

Visst vet jag att jag skulle vinna på att rensa luft mellan oss. För om det finns någonting som drar ner mitt humör, så är det känslorna runt den här situationen. Och visst trodde jag att det var pappas sjukliga beteende som skadat mig, men när han numera lyckats ta några steg ifrån "tröskeln till helvetet" så är jag fortfarande lika skadad. Det gör fortfarande lika ont att titta på honom även om minst en del vill läka alla sår. Jag säger att jag vill det, men jag vet inte säkert. Jag är inte säker på hur jag ska få det att fungera. Jag skäms över att både leta och hitta fel på honom. Lika lite som jag behövde de där hatiska blickarna utan anledning, och lika lite som jag ville ha hans kalla svar. Precis lika lite är han värd att få det utav mig. Hans friska jag är inte värd det. Ändå säger jag att jag inte är redo. Jag skyller på mitt förflutna för att rädda min framtid.

Med en annan syn känns det som ett tvång. Jag tvingas hålla ilskan inom mig eftersom jag sagt, Aldrig igen! Och jag vägrar känna att det är min okontrollerade ilska som tvingar honom att gå över tröskeln, istället för att fortsätta backa. Jag vägrar vara orsaken. Men faktiskt så har jag ingen aning om vad han kräver av mig. Oavsett vad jag vill så verkar det faktiskt som att jag irriterar mig på hans friska sidor också. Kanske är jag bara rädd för att såras av någon jag älskar så högt. Det är ju trots allt lättare bli sviken av någon som inte är lika nära. Helt oberoende på om han är frisk eller inte så antar jag att jag vägrar visa mig svagare än honom.

So we danced, we forgot

Det är sjukt hur enkelt man egentligen kan påverka sina tankar. För en stund sedan tänkte jag på att jag inte gjort annat än att förflytta mig från sängen, till tvn, till målar-rummet och sedan till sängen igen, i 2 dagar och plötsligt kände jag mig otroligt stor och klumpig. Trots att min näsa fortfarande rinner och min kropp säger att jag fortfarande vill ta det lugnt, så vägrade jag att lyssna på det. Innan jag visste ordet av det så var jag redan utanför dörren med promenadskorna på. Efter 20 minuters promenerande kom jag på vad jag höll på med, vilket egentligen var idiotiskt. Men då var jag redan mitt uppe i de positiva effekterna som promenader kan ge mig. Jag var inne i min egna lilla bubbla och jag vägrade spricka hål på den. Därför höjde jag musiken i öronen, ryckte på axlarna och fortsatte promenera.

Jag promenerade så länge så känslan jag hade när jag senare klev in genom dörren var en helt annan än vad den var innan. Jag kände mig plötsligt slank och tränad. I en viss vinkel och ljus kunde jag t.o.m. tycka att jag såg fast och smal ut. Inte för tanig och absolut inte tjock. Jag var sådär lagom. Allt detta efter en promenad. Tänka sig!

Visst vet jag att jag överdriver. Men nog finns det en sanning om en "före och efter" känsla. Lika väl som jag vet att den där chokladbollen jag var sugen på här om dagen inte skulle ge något synligt resultat, lika väl vet jag att en promenad inte slankar till kroppen till lagom. Men jag antar att min hjärna registrerade en känsla som gjorde att jag såg någonting helt annat i min spegelbild. Känslan jag har för ögonblicket är det jag ser.

Det kändes väldigt intressant att se hur mina tankar kan påverka det jag ser, och det jag inte ser. Jag har hört att det sägs att det går att styra sin egen tanke. Det borde innebära att man också kan styra sina känslor. Ganska värdefullt för vårt välbefinnande, men ändå en aning skrämmande. Eftersom man skulle kunna stänga allt ute och bli känslokall och intala mig själv att "ensam är stark". Men nog är det värdefullt för att man skulle kunna vända en negativ tanke till positiv. Jag antar att det var just det jag gjorde genom min promenad.

"So we danced, we forgot
What was real and what was in our minds.
Side by side, we lived our life."

Idag är det nog jag som är "Carrie"

Efter Annikas krönika kan jag inte sluta tänka på det innehållet.

På kvällarna - precis innan jag ska somna, har jag enkelt för att fantisera om livet som jag så gärna vill ha. Jag lever precis som de gör i de allra finaste filmerna. De allra kärleksfullaste paren där problemen alltid blir lösta och sedan tar filmen slut när de är som mest lyckliga. Jag lever i den filmen där de lever lyckliga i alla sina dagar. Min fantasi är det endast jag som kan styra. Och tro mig, jag utnyttjar det verkligen! Jag fixar och trixar med mina egna problem, för att sedan hitta någon som för kvällen löser dem tillsammans med mig. Sedan lever vi lyckliga i alla våra dagar. Eller åtminstone till min nästa chans att skapa min fantasi-värld. För där har jag chansen att leva lycklig på annat håll. Lösa ett nytt problem, med nya människor och med nya egenskaper.

Jag älskar min fantasi. Jag älskar den faktiskt så mycket så att jag kan börja tycka sämre om verkligheten. Faktiskt kan jag gå så långt med att ha kontroll så att jag skapat någotning som jag tillslut tror är verkligt. Jag har skapat ett problem som inte finns. Jag har en egenskap som jag egentligen inte har. Jag är frisk, men nöjd osv. Dessutom blir jag kär i den perfekta killen. Den killen som inte finns. Inte ens på film. I min fantasi kan jag bestämma om saker som, hur ofta han ska höra av sig. Vad han ska säga. Hur den perfekta kyssen ska gå till eller hur jag fungerar med hans omgivning. Dessutom kan jag slipa hans kanter så väl så att han passar perfekt till mitt eget pussel. Det enda som min fantasi kan göra mig besviken på, det är att ju mer jag fantiserar och slipar desto längre ifrån verkligheten kommer jag.

Igår vet jag att jag höll med om att jag hade allt jag kräver, vill ha och behöver. Jag sa att jag var inne i ett stadie där jag inte behövde närhet eller kärlek. Jag ljög. Jag har ingen aning om varför jag gjorde det. Kanske ville jag låtsas som att verkligheten är perfekt. Och visst, min verkliga omgivning gör mitt liv enklare. Men om jag hade allt jag krävde, då skulle jag inte behöva fantisera om att träffa min drömprins. Jag skulle slippa göra min egen film med mitt lyckliga slut och istället ägna mig till mina verkliga problem, med min verkliga omgivning.


Som två träd med samma rot

För ungefär ett halvår sedan sa jag det på min nationella muntliga redovisning i svenska.
- Jag är en trädkramare. En trädkramare som är rädd för att stå ensam, eftersom det blåser storm. Jag vägrar falla, men jag är inte tillräckligt modig för att våga stå upp själv. Därför ställer jag mig tätt intill ett annat träd för att på det sätt söka styrka och mod. Där tror jag att jag är trygg. Visst står jag rakt, men detta träd har tagit mer energi än vad den gett mig. Därför har jag insett att det blir mer betungande att stå där, än att stå upp ensam. Men kvar står jag. Precis som Konstantine. "Then you bring me home. Afraid to find out that you're alone"
- Jag antar att jag fortfarande är alldeles för rädd för att vara själv.

Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kan vara så rädd. Det finns ingen chans att jag kommer stå ensam. Det finns ingen chans att mina andra träd kommer låta mig falla. Men trots det söker jag sympati hos mitt ätstörnings-träd och intalar både henne och mig själv att jag är ensam. Jag intalar henne eftersom jag vill att hon ska ge mig bekräftelse. Jag vill vara säker på att hon inte kommer lämna mig. Att hon inte har mage att låta mig stå ensam. Jag vet ju att hon vill vara med mig. Faktiskt tror jag att hon är den som vill vara med mig mer än någon annan. Ändå skadar hon mig. Men nog vet hon hur hon ska spela sina kort. Efter varje svek har hon alltid en förklaring och ett försvar. Detta gör att jag inte har mage till att lämna henne"Then you bring me home. Cause we both know what it's like to be alone"
- Jag vill inte se henne ensam.

Men det är stor skillnad på att veta vad man vill, och vad man faktiskt behöver. Om jag kunde välja skulle jag endast stå fast och krama mitt ätstörnings-träd när hon ger mig de där positiva sidorna som får henne att se bra ut. Men jag antar att man inte kan rida två hästar samtidigt. Om jag kunde välja skulle jag hugga ner henne när hon var som värst, och endast spara de grenar jag gillar. Men ett träd har rötter, och de rötterna kan man inte ändra på. Det gäller alla träd! Även de som växer åt ett annat håll. Jag har endel utav de träden också. Under åren har min storm blåst ner vissa träd som en gång stått mig ganska nära. Kvar har bara varit de träd som har tillräckligt med kärlek så de kan använda det som styrka.
Som sagt, rötterna är omöjligt att rubba. Därför vet jag, att oavsett om vissa träd växer åt helt olika håll än vad jag själv gör, så kommer deras rötter vara nära mina. Därför är det omöjligt för mig att vara ensam. Tyvärr är det stor sannorlikhet att känslan av ensamhet blir större, eftersom jag inte längre ser dem på samma sätt.
"Then you bring me home. And we go to sleep, but this time not alone."
- Rötterna är på samma plats, även om grenarna växer längre bort.

Jag kommer nog alltid vara en trädkramare. Men det är bara jag som väljer vilket träd jag vill krama och hålla mig fast vid.
"Could you let me go? No, I didn't think so"



Drömprinsen är vårt lyckliga slut

Jag har aldrig känt mig så synlig, trots att hon inte ens vet att jag finns. Oavsett vad tänker jag inte låta denna inspirationkälla gå till spillo. Jag tänker inte låta mig vara osynlig i detta läget.

Jag pratar om Annika Marklund. En svensk tjej född 1983 som har haft foten in i både modell- & skådespelar-världen, Samt skriver krönikor i Sofis mode. Dessutom är hon Liza Marklunds dotter. Så nog har hon ett namn som står för mycket. Ändå visste jag inte att hon fanns. Nu finns hon. Den enda sanna sanningen är att det hon skriver och hennes förflutna är det Enda som finns numera. Åtminstone i min hjärna. Den tid jag tillbringar framför datorn utnyttjar jag med att läsa alla hennes texter och tips på hur man som människa ska kunna höja sin självkänsla.

När hon skriver känns det som att hon skriver om mitt liv. Eller åtminstone mina tankar.
Hon har själv kämpat sig igenom sjukdomen Anorexia. Så många utav hennes texter handlar just om det. Men det är en helt annan text som träffade mig i hjärtat. Som jag har gått och tänkt på ända sedan jag läste det.
Det handlar om lyckliga slut, och nu tänker jag kopiera en bit utav hennes text eftersom jag aldrig skulle kunna få det så väl formulerat som hon, trots att jag vet exakt vad jag tycker och känner!

"Jag sitter ihopkrupen i soffan och ser filmen som ska handla om kraften i kvinnlig vänskap. En vänskapens kärlek som övervinner allt. Och allt jag kan tänka på är Snövit och de sju dvärgarna.
Hon var alltid min favorit, Snövit. Jag antar att hon gav mig hopp. Inte bara genom att visa att skönhet inte behöver vara blond och solbränd, utan hon var också ett bevis på att allt löser sig till slut. Snövit hade det inte heller så roligt. Trots de rara dvärgarnas beskydd hade de förgiftade äpplet gjort henne till landets vackraste lik - om inte Drömprinser kommit ridande på sin vita springare och gett henne livet tillbaka med sin magiska kyss.
Drömprinsen, sagornas anonyme Räddare I Nöden. Själva förutsättningen för ett lyckligt slut. Vi växer upp med dessa sagor. Lästa högt vid läggdags, sedda om och om igen i tecknade versioner.
Men sedan blir vi äldre, inbillar oss att vi inte längre behöver dem. Att vi är redo för nya berättelser.

Så fel vi har.
De sagor jag älskade som femåring är desamma jag snyftar åt framför teven idag. Flickan i prinsessklänning har vuxit upp och blivit en självständig karriärkvinna i ett kungarike som kallas Manhattan, men hon är lika beroende som Snövit och Törnrosa av Drömprinsens magiska kyss.
När han till slut dyker upp och räddar Carrie från ett liv i olycka gråter jag, återigen som ett barn. Som jag alltid gjort.
Ja, Carrie gifter sig naturligtis med Mr Big. Han har behandlat henne som skit i sex säsonger, men ändå är han hennes Prince Charming, hennes enda chans att få leva lycklig i alla sina dagar. Och genom mina glädjetårar kan jag inte låta bli att skämmas, att undra:
När ska vi växa upp?
När ska vi släppa tanken på Drömprinsen och svaret på alla frågor?
"Sex & the city" påstås handla om kvinnlig vänskap. Ändå är Samantha, Miranda och Charlotte lika maktlösa som de sju dvärgarna.
De kan älska Carrie gränslöst, finnas där tills döden skiljer dem åt.
Men de kan aldrig bli hennes lyckliga slut."

Flying with broken wings

Jag vet inte ifall det är han som är dragningskraften, eller om det egentligen bara handlar om situationen. Jag har heller ingen förklarning till hur jag kan bli nervös bara av att tänka på honom. Jag förstår inte hur mitt hjärta bultar i 120, när det annars slår för sakta. Jag vet att jag kämpar för att få fram någonting att säga, samtidigt som jag kämpar för att inte låta talet tala för sig själv. Händer der, kan det bli ett fiasko. För när jag släpper det löst, vet man aldrig vad som kan sägas. Jag kämpar därför för att inte säga någonting fel även om jag vet att det är den spärren som håller inne på "Sofie". För jag antar att jag är sån. Jag antar att mitt fria språk kan bli ett fiasko, men det kan lika gärna bli succé.
Jag kämpar för att inte bli röd i ansiktet, så jag glömmer tillslut bort vad jag kan säga. Och jag kämpar enormt hårt för att hålla alla osynliga regler om att inte vara för lätt, men ändå inte för svår. Om att vara klipsk och ordningsam, men ändå fri och spontan. Det enda jag vet när det gäller det här är att det är sjukt. Allt flyger numera omkring i någon annan atmosfär. Någon annanstans. Och faktiskt kan jag inte förstå varför jag vill utsätta mig för det. Varför jag hela tiden vill ha mer. För, varje gång jag får chansen att se honom, så tar jag den. Varje gång jag får chansen att skicka ett sms, så tar jag den. Och varje gång jag får chansen att prata om honom, så tar jag den. Jag kan nog inte vara svår. Jag vet inte hur de oskrivna reglerna går till...

För mig är det långt ifrån självklart. Jag är inte ett dugg säker på vart jag har honom. Och jag vet ännu mindre hur jag ska bete mig. Jag tror att det kan vara därför jag söker bekräftelse. Men den bekräftelse jag sökt, är alldeles för stor eftersom jag ställer krav och skickar ut osynliga signaler som jag hoppas att han kan läsa. Jag vill veta vart han står. Det är det som gör allt så spännande. Jag vill vara någon i hans ögon. Men det är svårt att vara någonting bra hos någon som står med fötterna på jorden, när man själv inte har det. För jag erkäner, jag har aldrig haft fötterna på jorden. Men det är svårt, för jag valde aldrig att flyga den här gången...

Hon, Min vän, Fiende och Anorexi - Samara Morgan

Ibörjan av min sjukdom så kallade jag det för den goda och den onda sidan. Där den goda sidan var de tankar och handlingar som inte har med min sjukdom att göra, medan den onda sidan stod för mina tankar om mat och vikt. Men för att slippa lägga skuld på mig själv skulle jag istället göra sjukdomen till en annan människa.

De flesta utav de tjejer jag känner är faktiskt mer stöniga och envisa än de killar jag känner. Detta säger jag inte bara för att hylla tjejen, utan detta är min känsla. Men min känsla betyder självklart inte att jag har rätt. Dessutom brukar jag inte uppskatta människor som drar alla över en och samma kam, så jag är flexibel, men ändå besluten.
Det är inte någon hemlighet att killar har chans till bättre fysik än oss tjejer. Men när det gäller psyket så tror jag att vi bygger upp någonting som andra killar inte gör. Därför kände jag ganska snabbt att min anorexi är en tjej. Så jag bytte ut "den onda sidan" mot "henne".

Numera har jag ett tydligt ansikte på sjukdomen och jag har en tydlig förklaring. Den värsta roll-figuren jag vet är Samara Morgan (tjejen i The Ring). Och eftersom sjukdomen inte är särskilt lockande så passar hon bra in på min beskrivning.

Jag är livrädd för Samara. Men hon har aldrig varit så motbjudande som när jag för första gången såg henne som min anorexi. Tänk att ha en Samara bredvid hela tiden. Tänk att hon ställer krav som mer eller mindre blir hot. Inte skulle det vara enkelt att våga gå emot. Jag blir hellre hennes slav än hennes offer. Dessutom får jag belöning om jag gör någonting som hon tycker är bra. Då är det lättare att dras med och tro att hon inte är så farlig ändå...

One day, someday, is tomorrow?

Istället för att skriva ett nytt inlägg om en gammal känsla, så tänker jag använda samma inlägg jag skrivit innan.

"Idag har jag kommit på en förklaring - Jag måste berätta för att tillåtas vara stark. Jag måste berätta för att jag ska kunna sortera min anorexis problem ifrån mina egna. Mitt skrivande är för min egen skull, inte för någon annans. Mitt skrivande används inte som ett försvar och det handlar inte om att mina tankar ber om sympati. Mitt skrivande handlar om att jag behöver få ut mina negativa tankar så att jag därefter kan använda de som är vettiga.

Tro inte att jag är omedveten om att det jag gör tillsammans med min anorexi är fel. Jag tror faktiskt att jag är lika medveten som alla andra, men jag vet mer hur sjukdomen fungerar. Jag vet att det inte är svårt att svika en vän man älskar. Jag kan faktskt inte undvika att lyssna på henne. Men tro inte att jag gör mig själv blind för det. Jag är trots allt inte bara min sjukdom. Men på något sätt måste jag låta våra tankar komma ut.

Jag vill heller inte att man ska tro att skulden jag känner bara handlar om min vikt och det jag stoppar i munnen. Skuld känner jag för att jag är så medveten om skillnaden mellan min anorexis viljor samt mina egna. Skuld känner jag för att jag, trots inre styrka, inte klarar av att säga ifrån. Att jag gång på gång går tillbaka och kramar mitt anorexi-träd för att hon är rädd för att falla.
Bäst vore det kanske att hugga ner trädet en gång för alla. Och en dag, när jag känner mig redo, kommer jag göra det. En dag kommer jag stå rakryggad mid mina egna behov och viljor, trots att jag står där utan henne. Men just nu vill jag ha lite mer tid. Jag kommer behålla stödhjulen på ett tag till trots att jag inte behöver dem längre. De finns som stöd för att jag fortfarande är rädd för att ramla. För att jag fortfarande är rädd för att i slutändan stå ensam kvar med uppskrapade knän p.g.a. mitt eventuella fall. Jag behöver lite mer tid att inse att jag kan stå ensam. Men en dag kommer jag stå rakryggad. En dag kanske man slipper läsa. Men just nu behöver jag fler inlägg - för min egen skull.

Jag antar att sjukdomen är svår att förstå och därför antar jag också att även Jag är svår att förstå. Men jag är så mycket mer än bara min sjukdom. Jag vägrar vara min sjukdom! Jag vägrar vara Anorexi.

Glöm för Guds skull inte bort vem jag är!
För jag har då aldrig glömt vem jag är - jag har bara låtit det sova för ett tag."

No angel

För snart 6 år sedan skulle jag aldrig ha uppskattat min motgång. Jag skulle aldrig ens se en liten positiv del med att bli sviken från en av de mäktigaste och viktigaste människorna i migg liv. Men idag uppskattar jag allt. Idag uppskattar jag att detta gjorde mig hårdhudad. Annars skulle jag nog aldrig klarat mig igenom mitt egna problem. Och jag hade aldrig lärt mig utav de problem vi en gång tidigare gått igenom.
Vem skulle uppskatta det goda, om det var det enda som fanns? Det är ju trots allt motgångarna som lär oss att uppskatta våra medgångar. - Om man sopar bort det onda, sopar man också bort det goda.


Hur stor kärleken än är, så är det aldrig rätt att utsätta sin omgivning för fara bara för att man själv är rädd. Tänk på ditt eget samvete innan du sätter någon du älskar i en sämre sits bara för att du sitter ensam där nere. Om man ska göra sin omgivning delaktig i sitt eget problem så är det inte mer än rätt att de får veta vad som pågår. Dessutom är det omöjligt att höra tysta skrik oavsett hur stark kärleken faktiskt är. De signaler du försöker sända ut är inte självklara bara för att kärleken är stark. Kärleken kan inte läsa tankar & den kan inte tyda ilskans språk. Därför måste man kommunicera...

Jag säger, Aldrig igen

Det är inte tillåtet att gå och vänta på att det snart ska hända. Det får inte hända. Nog kommer det påverka mig, men jag tänker inte låta Han påverka mig negativt. Det fixar luften så bra ändå. Och nu när jag ska påverkas så måste jag få veta vad som händer. Jag vill vara en del utav det så att inte det tar kontroll över mig, innan jag har kontroll över det.

Den här gången måste jag vara mer självisk. Den här gången tänker jag inte låta hans handlingar och hans humör dra ner mig. Jag vägrar låta honom lägga över skuld på mig eller resten av familjen. Och jag tänker skydda de andra, inte minst min lillasyster. Oavsett vad som händer står jag alltid bakom henne, klart slut!

Jag är fortfarande rädd för att såra honom genom att vara ärlig, men jag vet att jag är mer rädd för att såra mig själv genom att hålla det inne. Därför vägrar jag att vara tyst denna gång. Jag vägrar att låta honom ta ifrån mig de bästa sidorna utav mig en gång till. Det han tog förra gången har jag återigen byggt upp, och jag är t.o.m. starkare än innan. Men jag kan ändå inte undvika att vara rädd för att bli kvar utan. Jag vet ju hur enkelt det är att säga en sak men mena en annan. Hur många gånger jag ens försöker intala mig själv att inte ta det personligt, så knäcker det mig.

Men jag säger, Aldrig igen!



Jag sa, Aldrig igen.

Jag var redo att förlåta och gå vidare, men det var inte han.
Han ska tydligen tillbaka... Tillbaka till det jag försökt lämna i nästan 6 år!
Han ska tillbaka till någonting som jag sa aldrig skulle få hända igen. Någonting som jag inte vill se.


"Hey Dad, look at us.
Think back and talk to me
It hurts when you disapprove all along

And now we need to try harder to make it
I just want to make you proud
I can't pretend that I'm all right
But you can't change me.

I try not to think about the pain I feel inside
Did you know you used to be my hero?
All the day you spent with us now seams so far away
And it feels like you dont care anymore.

Nothing's gonna change the things that you say
And nothing's gonna make this right again
Please dont turn your back again
I can't believe it's hard just to talk to you
but you, you dont understand..."

I think I'm ready to make nice

Många utav mina inlägg har varit riktade mot min Pappa. Men det slog mig idag att alla de inlägg jag skrivit är skrivna när min besvikelse varit som störst. Med korten på bordet är jag nästan aldrig neutral när det gäller honom. Antingen så älskar jag honom högst på jorden, eller så hatar jag honom som ingen annan. Jag kom därför på att jag därför aldrig skrivit ett inlägg om honom när jag sett ur alla vinklar. Jag antar att jag aldrig varit rättvis, varken mot andra, honom eller minst mig själv.

Jag skulle aldrig försvara Pappa med hans tokiga beteenden. Jag tror inte ens att jag skulle kunna stå vid hans sida vid de tillfällen. Det finns ingenting som skadar mig så mycket som hans svek, därför kan jag inte bry mig om att vara rättvis när det väl händer. Visst kan jag ibland känna att jag straffar honom mer än vad jag egentligen borde. Men Inger brukade tala om för mig att det finns ingenting "för mycket eller för lite" när det gäller känslor, därför tror jag henne. Jag får inte dåligt samvete över att dra mig ifrån honom, för jag gör det endast för att det känns som ett behov. Jag vet att det sårar honom att jag inte alltid vill finnas där, men jag tror att jag skulle såra honom mer om jag stannade kvar trots att jag inte vill.

Idag sa jag till honom att "vi är starkare när vi är tillsammans", och jag sa det med 100% ärlighet och 100% säkerhet. Jag vet att vi är starkast när vi går tillsammans, men tyvärr är jag som svagast när vi går samma väg, men jag bara ser en rygg.
Ibland kan man sitta i samma rum, men ändå vara ensam - och det gör mig svag.

"Ingenting är som det ser ut att vara - på avstånd"

Jag blir arg när jag kommer in på inlägg där människor skriver om anorexia som om man vore ett psyk. Jag blir arg när människor tror dem veta vad som försigår i ett anorektiskt huvud. Tro mig, skulle man enkelt kunna välja om man vill vara sjuk eller frisk, så lovar jag att man 10 gånger utav 10 skulle välja att vara frisk. Det finns inga långvariga fördelar med den här sjukdomen, och det behöver man inte vara frisk för att veta. Alla vet vi om det, ändå växer sjukdomen.

Jag är trött på att behöva känna ett behov av att alltid försvara mig så fort mitt namn kommer upp i samma mening som Anorexi. Men det känns som ett måste om man inte vill ha anorexia stämpeln, eller ännu värre - psyk stämpeln. Det känns som att allt handlar om ett försvar. Man försvarar varför man äter, man försvarar varför man Inte äter, man försvarar varför man skadar sig själv, man försvarar sitt namn och man försvarar sin stolthet. En stolthet om att vara människa, precis som alla andra.

Jag är trött på alla fördomar. Jag är trött på att det antingen är svart eller vitt. Även om mat och vikt är i fokus när det gäller denna sjukdom, så är det inte alltid det som det handlar om. Det handlar om att man inte mår bra, och därmed använder en metod som får en att tänka på fysisk smärta i stället för psykisk.

Det gör mig ledsen att människor lyckas såra mig just för att de saknar kunskap. Just för att de ser saker och ting på avstånd men ändå tror sig se alla detaljer. Komentarer utan kunskap och grund gör så jag känner ett behov utav att försvara sjukdomen. Och tro mig, jag vill inte försvara någonting som jag egentligen inte kan glädjas utav. Jag vill inte försvara ett sjukligt beteende, men jag gör mycket för att försvara mitt namn.

RSS 2.0