Jag vägrar säga att jag är anorektiker i resten av mitt liv bara för att jag har haft anorexia

Jag har en för stor fråga. När ses man som frisk från sin ätstörning?
När ses man som sjuk?

Det är så jävla många andra som sitter hemma med ångest över sin kropp eller vad dem har stoppat i sig, precis som jag. Dem är inte sjuka. Men jag är.
Jag vet att skillnaden var att jag gjorde någonting med min ångest. Kompenserade ut det för att slippa hantera den. Åt mindre vid nästa måltid eller gick ut och brände bort mina kalorier.
De andra bara tänkte tanken, grät lite och vaknade sedan upp som vanligt igen.

Numera tänker jag också oftast tanken. Gråter mycket, men vaknar sedan upp och lever livet igen.
Skillnaden nu är att jag blev sjuk. Att jag fortfarande är stämplad.

Jag har varit/är... (eller vad man nu ska kalla mig) anorektiker, så när jag får ångest är jag fortfarande sjuk...
Eller? När ser man mig som frisk egentligen? För tankarna är någonting som jag tror jag alltid kommer få leva med. Men jag vägrar säga att jag är anorektiker eller har ätstörningar i resten av mitt liv.


Om någon kommer fram till något klokt tar jag gärna emot det.
Jag åker till Turkiet så länge.
KRAM


Jag älskar att vi är så lika, Josefin och jag!

Jag älskar att jag mår bra i hennes sällskap. Att jag slipper vara någon annan än mig själv.
Jag älskar att hon är spontan. Att man aldrig kan veta vad hon ska göra.
Jag älskar att jag slipper förklara. Att jag slipper försvara mig.
Jag älskar att hon är som jag. Att hon inte dömer.
Jag älskar att jag slipper undra om hon hatar tystnad. Tystnaden som uppstår när jag börjar tänka.
Jag älskar att hon frågar vad jag tänker på. Att hon vet att det är lättare när jag får dela med mig.
Jag älskar att hon tänker. Och att hon sedan delar med sig.

Jag älskar när hon säger att hon bryr sig om mig. Att hon inte vill att jag ska vara ledsen.
Jag älskar att hon är min vän. Att det känns som att hon aldrig kommer lämna min sida.
Jag älskar att hon tar fram de bästa sidorna av mig själv. Att hon faktiskt får se dem.
Jag älskar att jag får lyssna på henne. Att hon litar på mig.
Jag älskar att hon är så omtänksam. Att hennes hennes vänner är viktiga för henne.
Jag älskar att hon vill alla väl. Och att hon alltid vill visa sina bästa sidor.

Jag älskar att hennes skratt är så högt. Att hennes skratt får mig att skratta.
Jag älskar hennes musik. Att vi kan sitta tysta och bara lyssna.
Jag älskar att det är så självklart. Att det bara var hon och jag.
Jag älskar att hon kan skicka sms och önska mig en bra dag. Att hon bryr sig om att jag ska få det.
Jag älskar hur hon kan snarka på stranden. Att hon klarar av att vara så lugn och avslappnad.
Jag älskar att hon är sårbar. Att det är ett tecken på att hon är stark.
Jag älskar att hon är egen. Att hon inte bryr sig om saker och ting inte blir som det skulle vara.

Jag älskar när hon tröstar mig. När hon kramar mig för att jag gråter.
Jag älskar att jag kan gråta inför henne. Att det känns okej att jag ibland är svag.
Jag älskar att hon säger att det är okej. Att livet inte alltid behöver vara perfekt för att vara bra.
Jag älskar att hon på varje bild ser så lycklig ut. Att hon delar med sig av sitt leende.
Jag älskar att hon är hon. Att hon ger mig det jag behöver.
Jag älskar att jag är jag. Att jag får ge henne det jag har.
Jag älskar att vi har varandra.
Jag älskar att vi är så lika, Josefin och jag.

Picture perfect memories scattered all around the floor

För många veckor sedan skrev jag ett utkast om Lady Antebellum låt I need you now. Inte för att det var en låt som jag vanligtvis tycker är bra, utan för att det var en text som jag tror många kan känna igen sig i. Jag publicerade det aldrig, och nu känns det försent. Jag känner fortfarande igen mig, men idag har jag en helt annat syn på låten.

I Magaluf träffade jag en människa som jag absolut inte kunde få grepp om. Därför var det så svårt för mig att bara låta honom vara...
Han sätter på sin favoritlåt för tillfället, lägger sig till rätta i med högtalarna i fosterställning, blundar och sjunger - And I wonder if I ever cross your mind, for me it happens all the time.  Han spolar, hittar sina favoritsekundrar av låten, öppnar ögonen, ler lite charmigt och säger - Du kommer aldrig kunna lyssna på den här låten utan att tänka på det här, eller hur?
Nej, svarar jag. Och undrar samtidigt vem han egentligen var.


RSS 2.0