Jag vill leva igen, inte bara vara medvarande

"Om du säger att det inte spelar någon roll, gör det väl egentligen ingen skillnad om du äter eller inte? Då kan du lika gärna bara göra det. Om det ändå inte spelar någon roll menar jag."

Att se styrka i någon annan lockar fram min egna vilja. Jag är inte lika rädd för att förlora, och jag är heller inte lika rädd för att vinna. Jag vill leva igen. Inte bara vara medvarande. Jag vill leva - vara Sofie.

Om jag ändrar riktning kanske jag kan ta mig in på rätt väg, igen

Jag har det som ett sätt att förklara hur det är att leva med en ätstörning som anorexia. Genom min ärlighet och öppenhet har jag gjort min omgivning lika van som jag själv. Det här har blivit en del av mig. En del som numera förväntas, så länge jag inte bryter mönstret.

Tillsammans med en frisk omgivning borde jag ta mig högre, än när jag låter varje dag bli likadan. Eller när jag får bekräftat att jag kämpar och är stark när jag vågar vara såpass öppen och ärlig som jag faktiskt är. Men så länge jag inte gör jobbet som jag säger att jag ska göra, är den där bekräftelsen orättvis. Visst får den mig att må bättre, men den får mig inte friskare. Jag behöver ge tillbaka!

Jag behöver tänka om (igen). Ändra riktning och bryta mönstret. Jag behöver använda det som ett sätt att förklara hur det är att leva med att bli fri från sin ätstörning som anorexia istället.
Från mitt hjärta - Det är förjävligt!
Det är en kamp hela tiden, och jag erkänner... Jag kämpar inte varje dag. Det gör jag verkligen inte. Jag kämpar inte ens varje måltid. Men jag säger att jag vill göra det här. Jag säger att jag vill bli frisk. Men fan vad ont det gör. Det går inte låta bli att undra varför jag ens gör det. Men så kommer jag snabbt på det igen... Jag vill vara med. Jag vill leva, igen.

Genom min ärlighet och öppenhet ska jag istället påminna min omgivning hur jag var innan. Men jag behöver erkänna igen, jag behöver bli påmind jag också. Jag vågar nämligen inte lita på att jag minns. Och dessutom vågar jag inte lita på att jag fixar det. Men med en ändring i vardagen och ett erkännande för att jag faktiskt inte klarar det själv, kanske kan ta mig högre. Kanske kan få mig att vara med. Och förhoppningsvis, få mig att leva, igen.

Vi kan hjälpa varandra, men håller det hemligt innanför dörren

De osynliga krav som så oskyldigt nog sätts upp är lika svåra att leva upp till, oavsett om du har en stark eller svag själ. Vi går in i ett destruktivt förhållande för att slippa ensamheten. Vissa söker det för bekräftelse. Någon i ett farligt förhållande. Andra söker det i en drog. Vi låser fast oss för att slippa ensamheten. Allt för att slippa ta reda på vem man är när man är själv. Vi pressar oss för att bli omänskliga varelser, och låter kraven äta upp oss inifrån. Vi lägger ner tid och kraft för att se det destruktiva förhållande som ett projekt. Att vi ska lyckas vara den som förändrar gårdagen. Förändrar den som redan hunnit förändra oss.

Vi söker den trygga punkten. Och om den är givande eller förstörande inser vi inte förrän vi redan fastnat. Och när vi är fast, är vi alldeles för rädda att vara ensam.
- Det är lättare att vara med någon, än ingen alls.

Så vi fastnar i förhållandet som kan vara mer negativt än positivt. Vi går på snacket om att idag är bättre än igår. Att vi faktiskt lyckats få bort gårdagen och att det var sista gången man blev skadad. Att vi tillslut hittat den trygga punkten som ska försäkra oss om att vi slipper vara ensam.

Jag har låst fast mig i ett destruktivt förhållande tillsammans med min egen anorexi. Sitter kvar för att slippa känna ensamheten. Allt för att slippa ta reda på vem jag är när det bara är jag. Jag pressar mig att bli en omänsklig varelse, och låter de osynliga krav äta upp mig inifrån. Jag lägger ner tid och kraft för att se förhållandet som ett projekt. För att jag ska vara den som förändrar sjukdomen. Att jag ska lyckas vara den som förändrar gårdagen. Förändra det som redan hunnit förändra mig.
Förändra svaren på samma fråga.
Vem är det som bestämmer hur smal man ska vara, eller hur lite man ska äta för att vara anorektiker?
Är det vi som är drabbade, media eller de som står på avstånd? Det är vår bild jag inte kan leva upp till. Det är deras bild på revben och utåtstående höftben som blir min fysiska smärta.
Det är vår syn av att jag är ett psyk som tillåter mig skada mig själv för att sent ut sagt se äcklig ut, som blir min psykiska smärta.
Men det är i våra ögon jag ska vara smalare än alla andra. Det är i deras ögon jag ska äta minst.

Alkolisten gömmer sin flaska. Pressar sig själv tills dörren är stängd och hon är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Kvinnan gömmer sina blåmärken. Pressar smärtan tills dörren är stängd och hon är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Han gömmer sina skärsår. Pressar fram ett leende tills dörren är stängd och han är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Jag dömmer mina revben. Pressar bort tanken tills dörren är stängd och jag är ensam, tillsammans med mitt destruktiva förhållande.
Öppnar vi dörren kan vi alla hjälpa varandra, men vi håller det hemligt. Stänger dörren och låtsas att man ger upp, tillsammans med det destruktiva förhållandet som får oss slippa ensamheten.

Världen förändrar sig varje dag, och ibland hinner den aldrig blir densamma igen

Hon sminkar på sig ansiktet på bussen. Meter för meter. Steg för steg, blir hon någon hon inte är.
Vi skruvar på oss leendet på vägen till läkaren. Steg för steg. Meter efter meter, känner vi något vi inte känner.
Han spänner på sig musklerna på vägen till skolan. Meter efter meter. Steg för steg, blir han någon han inte är.
Jag tänker över vad jag ska säga på vägen till mötet. Meter efter meter. Sekund för sekund, säger jag något jag inte känner.

Han ber mig slappna av på stolen mitt i mot. Pratar för att lugna mig. Ord efter ord. Steg för steg, uppmuntras jag att vara den jag redan är.
Dem ber mig släppa alla onödiga krav. Sekund för sekund. Ord efter ord, ger jag ännu en pusselbit av den jag redan var.
Du ger mig en kram öppet på gatan. Försöker hålla kvar de sidor som tynar bort. Sökande efter sökande. Blick efter blick, söker vi efter den jag åter kan bli.



I en tecknad film får man aldrig se hur de tar sig upp

Det kan vara lättare att hjälpa den man har bredvid. Ge tips och råd om att göra det som är rätt. Kanske för att det känns mer okej att bry sig om andra, än sig själv. För att det är lättare att se sina egna misstag i en annans beteende. Eller att vara stark när någon annan känner sig svag. Inte för att trycka ner henne ännu längre ner, utan för att man själv ska bli tillräckligt stark för att kunna lyfta upp henne, utan att själv hoppa ner i gropen.
I mitt fall handlar det om att jag vill se någon annan gå före. Jag vet exakt vad som är rätt, jag vill bara ha någon att följa, så jag vet att jag inte går vilse. Någon som får mig att sätta igång. Som kan visa hur man tar det där första, krävande, steget åt mig, utan att själva behöva hoppa i gropen för att lyfta upp mig.

Som det verkar vara, står vi och trampar på samma plats. Och i en tecknad film, när man trampar eller går på samma plats för länge, grävs en grop jorden. Jag tänker främst på vargen i bamse. Som funderar och funderar samtidigt som han går fram och tillbaka. Gropen blir djupare och djupare. Han tar sina steg, men kommer varken framåt eller bakåt. Bara neråt. I den tecknade världen känns allt så logiskt. Och just den logiken känns lika logisk även i min värld. Men hur tar man sig upp? Jag fick aldrig se hur vargen tar sig upp när han fick sin idé. Vi får aldrig se hur han tar sig upp när han väl bestämt sig för att utföra planen.

Inte ens vargen i bamse kan hjälpa mig att sätta igång. Han tar sig upp för att utföra planen. Han tar det där första, krävande, steget, utan att behöva någon som hoppar i gropen för att lyfta upp honom. Men jag fick aldrig se hur han tog sig upp. Han tar det där steget som jag själv fasar över. Det där steget som skrämmer mig. För jag ljuger så jag tror mig själv när jag säger att jag är bekväm i mitt hål. Men hur kan jag säga att jag är bekväm om jag är så desperat att jag söker svar i bamse?

Jag ser det så tydligt idag.
I en annan människa, med ett hål, lika djupt som mitt. Jag gav henne råd. Jag beföll henne att ta sig uppåt. Jag gav så enkla råd, men väntar på att hon ska gå först. Att hon ska visa mig hur man tar det första, krävande, steget upp ur gropen. Allt för att få henne att inse att ingen kan hoppa ner i gropen för att sedan lyfta upp henne. Det gäller att klättra och kämpa sig ur den där logiken. Att vara den som börjar, och visar vägen för någon annan.

I get lost in this world

För någon dag sedan satt jag på bussen. Det klev på en kille, bara något år äldre än mig. Han hade den finaste ungen jag sett på länge. En mörk liten flicka med en röd overall. Hon var så söt att mitt goda humör inte kunde klara av att vara tyst. Så jag sa till killen att han hade en jädrans söt flicka med sig på bussen. Jag frågade vad hon hette och han svarade artigt på frågan. Tillslut tittar han på mig och säger, du förstår att jag inte är singel va?

Faktiskt blev jag så chockad att jag tog första bästa utvägen. Jag hoppade av bussen. Röd i ansiktet och med armen i pannan. Jag skämdes sådär mycket att jag hade gjort vad som helst för att kunna gå genom jorden. Fan vad pinsamt! Kunde inte förstå hur han hade tolkat det som att jag flörtade med honom.

Det tog inte lång tid innan jag ångrade att jag hoppade av bussen. Dels för att det var skit kallt och jag inte var framme, men mest för att jag sprang ifrån en obehaglig situation. En situation, som egentligen skulle låta honom skämmas, inte jag. Han tog för givet att jag flörtade med honom, som om det inte fanns några andra alternativ. Självgod? Eller är det så vi bygger upp verkligheten i Sverige? Att man är ute efter någonting när man är snäll mot någon annan? Att vi ska hålla inne på komplimanger för att inte bli för mycket. *Inte gå fram till en okänd människa som gråter, för att man inte ska lägga sig i. Eller helt enkelt sitta tysta på bussen för att grannen mitt emot inte ska tro att man flörtar...?

Jag vet inte hur mycket av sanningen som är sann

För det första vet jag inte vad det är för tanke och känsla jag vill börja med. För det andra känner jag mig falsk. Jag är rastlös. Känner mig oerfaren. Missnöjd. Medveten som att biblioteteket inte är det stället jag borde sitta på just nu. Jag försöker formulera det i huvudet innan jag låter det komma till pappret. Tänker. Överanalyserar. Lyssnar på samma låt ännu en gång. Jag är arg. Men samtidigt glad. Jag är besviken. Nöjd. Säker och osäker på samma gång.

Det är inte såhär jag brukar skriva. Det brukar komma automatiskt, för att jag inte är särskilt rädd för att vara ärlig. Men så fort jag har en sanning som jag inte vill ska komma ut. Eller en sanning som jag måste formulera på ett bra sätt för att det inte ska låta dumt, så blir jag lika begränsad som... Ja men se här, jag kommer inte ens på en jämförelse. Jag är begränsad helt enkelt!
 Jag kan inte säga att jag är tom, för det är jag definitivt inte. Jag kan heller inte säga att jag är dum, eller deprimerad. För det är jag inte heller. Jag försöker bara dölja sanningen. För jag vet inte hur mycket jag kan lita på den. Hur mycket utav sanningen som kan skada någon annan. Eller hur mycket utav den som får mig själv att verka sämre än vad jag är. Jag vet inte hur mycket av sanningen som faktiskt är sann.

För kan det vara möjligt att man är arg och glad. Besviken och nöjd. Eller säker och osäker, på samma gång? Visst... det kanske går. Men jag kan inte skriva om det. För oavsett vad jag skriver, eller vad jag säger på mina möten, så känner jag mig bara ännu falskare för att jag ständigt måste säga emot mig själv. För att jag gång på gång anfaller mig själv samtidigt som jag håller upp båda sköldarna som försvar.


Om vi möter varandra efter halva vägen hittar vi en plats där vi båda kan stå

Vi satt instängda i tre timmar. Ensamma, med orden vi missat. I tre timmar pratade vi om mycket, men fortfarande långt ifrån allt. Jag sa att jag behöver någon som kan kämpa för mig. Någon som visar att människor kan stanna kvar. Att människor som redan gått, faktiskt kan komma tillbaka. Och någon som visar att alla inte sviker. Jag har aldrig känt den tanken. Jag får alla att ge upp.

Han säger att han förstår nu. Han berättar att dem brukar prata om mig innan de går och lägger sig. Att de brukar säga hur hjälplösa, men stolta dem är. Jag frågar varför de aldrig sagt det till mig. Varför de haft det osagt. De vet inte hur de ska nå mig. Det blir svaret. De är rädda att de ska skada mig, igen.
Så vi trippar på tå. De går bredvid, men kanske alldeles för långt bort. De trippar bredvid, ifall jag skulle falla. Men grejen är den att om jag skulle falla, skulle jag falla. Det skulle aldrig lindra mitt fall. De är inte tillräckligt nära. Mestadels för att jag varit alldeles för trotsig och skadad för att låta dem ta sig närmre. När de tagit ett steg mot mig, har jag tagit ett steg längre bort. Men också på grund av att de inte vågar följa efter.
Jag har simmat på så djupt vatten att det skrämmer de människor som själva aldrig varit där ute. Jag har simmat så långt borta att de aldrig lyckats ta sig dit. Och jag har aldrig kunnat ta mig närmre jag heller. Men det känns lättare nu. Jag simmar längre in, och de är beredda att hämta upp mig. Vi tänker mötas på halva vägen!

Vi kämpar, för det är det som gör oss starkare

Hon skrev en dag för längesen att hon önskade att hon kunde ta över min sjukdom. Jag är rädd att hon redan gjort det. Inte den sjuka fysiken och det sjukliga beteendet, men tanken. Det eviga strävandet efter att duga. Att vara tillräcklig. Hon är missnöjd, trots sin otroligt vackra kropp och sitt enormt stora hjärta. Hon är missnöjd, trots att hon är en av de vänner som ständigt varit på sin vakt när jag traskat nere i träsket. Nu gör det ont i mig att höra hur hon mår. Det är rent ut sagt hjärteskärande! Men istället för att sätta mig ner och trösta ordentligt, blir jag alldeles för frustrerad att ge samma råd till någon annan, som jag får hos min psykolog. Samma råd som jag kämpar med varje dag.

Det är de enda råd jag kan ge, för det är dem jag vet ska fungera. För även om hon inte hör hemma i det kastet. Och även om hon aldrig är farlig, så är tänket ungefär likadant, men på olika nivåer. Bara det att jag är alldeles för svag, för stark? för medveten, omedveten...!? för att stå emot och vara realistisk. Jag kan inte skilja på det sjuka och friska på samma sätt. Jag har en likadan vana i mitt liv, som är tvärtom men samtidigt jävlig att kämpa mot. Varje dag är en ny kamp. En ny match. Jag måste varje dag tänka, överväga och övertyga för att jag ska lära att leva utan. Varje dag när jag vaknar måste jag göra mitt val. Att fortsätta med samma, eller gå vägen till ett fulländat och lyckligt liv. Inte enkelt, och jag vill inte ha ett liv som svävar på moln. Jag vill kämpa, för det är det som gör mig starkare. Men jag är trött på att inte få leva fulländat. Jag är mer än bara min sjukdom, och jag vill att världen ska se det.

Jag kan inte säga att jag önskar att jag kunde ta över hennes tankar, eller få dem att utan kamp, försvinna. För jag vet att hon är tillräckligt stark att kunna kämpa igenom sig det här, trots hennes motvind. Jag har aldrig sett henne som en människa som ger upp. Se bara på tålamodet hon har och har haft med mig.
När hon är klar, då kommer hon stå ännu starkare med benen stadigare på jorden.
Då kommer hon att vara starkare än vad hon påstår mig att vara.
För hon är redan jämsidig, hon har bara inte sett det än.

Om alla var som du skulle alla ha en plats

Jag målade en bild en gång. Enkelt och slarvigt, men det kändes som att det räckte. Budskapet var det enda jag ville få fram, egentligen. Men det kändes inte som att det räckte att skriva. Om alla var som du skulle alla ha en plats. Det räckte inte med dem orden.

Jag tänker inte överanalysera orden. Faktum är att jag inte tänker analysera bilden överhuvudtaget. För visst förstår väl jag att när vi väl börjar leta efter ett sätt att bevisa motsatsen, så är den lika enkel att hitta som anledningen till att inte vara med någon. Visst finns det alltid ett motbevis att alla aldrig skulle få en plats, även om alla var så.
En sån där som alltid bryr sig om människor. Som alltid ger människor en chans. En som uppmärksammar varje människa i rummet, men ändå för alla att känna sig speciella. Som kan lyfta upp en när man är på konsert, så att man ska se bandet bättre. Ni vet, en sån där som inte bara säger att han älskar en, utan verkligen kan visa det. En sån...



Vi har väl alla hemligheter...

Jag älskar att titta på snyftfilmer. För då har jag en anledning att gråta. Och ibland gråter jag för att jag verkligen får för mig att jag är en av dem. Att jag också lever i en film.

Jag har 4 drömkillar. Och jag brukar tänka på dem i smyg. För jag kan ju inte säga att dem är 4. Vanligtvis ska det ju bara finnas 1.

Dessutom vågar jag inte skriva namnen på killarna, för jag tror inte att någon utav dem faktiskt vill vara 1 av dem 4.

Av alla bästa vänskaper jag haft, är Nattis den som stått närmast. Sofia är nog den sista jag skulle vilja svika. Men Nattis och jag har haft den vänskapen jag gillat mest.

Ibland när jag tittar på One Tree Hill kan jag känna igen mig så mycket i Peyton. Fast om jag skulle vara Peyton skulle jag aldrig leta efter en Lucas Scott, jag skulle vilja hitta en Jake, men utan barn.

Jag är avundsjuk på Fidde och Camilla. Och alla andra som har ett sånt där super bra förhållande. Men det säger jag aldrig till någon. Därför är det en hemlighet.

Om jag ska tala om vilken egenskap som jag tycker är min bästa, skulle jag vilja säga min styrka. Men dem som läser min blogg skulle förmodligen tycka att jag ljuger då. Hur kan hon säga att hon är stark när hon fortfarande är deprimerad?

I min minneslåda har jag sparat en napp bara för att den låg på marken sista gången jag pratade med 1 av de 4 killarna. Det ligger en del skitsaker i lådan. Men allt betyder någonting. Jag har sparat riddaren som jag hade med i Italien. Pennan jag la i mikron i skolan. Julkortet som jag fick av "min classmate" Linda i 1an. Strumporna jag hade på West Coast Riot och smålappar hit och dit.

Ibland loggar jag in och ut på msn, bara för att se ifall någon skriver till mig. Och när någon väl skriver, kan jag sätta mig själv på inte vid datorn, bara för att jag inte är pratsugen.

Om jag skulle lyssna på en låt en hel vecka skulle jag spela Something Corporate - Konstantine dygnet runt.

När jag tittar mig ordentligt i spegeln är jag oftast ganska nöjd med mitt ansikte. Förutom när det växt ut någon jobbig finne, som inte borde vara där.

Många gånger har jag klagat över saker och ting, bara för att få känna att någon bryr sig om mig.

Mina favorittrosor är ett par bomullstrosor som jag har haft sedan högstadiet. Men dem kan jag inte använda till alls många byxor eftersom jag inte uppskattar troskanten jag får av dem.

När jag är för trött struntar jag i att borsta tänderna. En gång borstade jag varken morgon eller kväll.

Om jag skulle förklara mig själv med tre ord skulle jag säga Stark, Rädd och Klok. Men om jag skulle säga det så någon hör, skulle jag förmodligen ändra orden och säga, Orolig, Känslosam och Nyfiken.

När någon är svagare än mig blir jag automatiskt starkare. För då får jag för mig att jag ska rädda den.

Jag använder nog bloggen som ett sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse. Jag är nog rädd för att inte alla ska se. Att dem ska missuppfatta mig och blunda för problemet.

Varje dag hoppas jag på att vara någons drömtjej. Och jag hoppas ännu mer på att jag fick veta, om det nu är så att någon tänker på mig.

När människor som jag inte förväntar mig ska bry sig, bryr sig (som t.ex. Alexandra Rosén, Christoffer Domare, Christian Samuelsson, Ulrika Larsson, Conny Karlsson, Yvette Fahlman eller Madeleine Broström) betyder det jävligt mycket för mig. Och det kan vända en hel veckas negativa tankar.

Jag har lätt att släppa människor inpå. Men svårt att hålla kvar dem.
Jag har lätt att skrämma iväg människor genom att vara alldeles för öppen.
Jag har lätt att berätta vad jag känner. Men svårare att berätta vad jag tycker.

Jag har svårt att vara ensam. Men lätt för att gå själv.
Jag har svårt att göra mitt bästa, om jag inte har någonting att skylla på.

Issa är en av få som får mig riktigt avslappnad och lugn.

Vissa kvällar pratar jag högt med Farmor. Och de kvällar jag gör det, har jag alltid slutat med att nämna Jonas. Jag vill att hon ska skydda honom.
När jag pratar med Farmor får jag dåligt samvete över att jag inte pratar med Farfar på samma sätt. Men vi var aldrig så tajta. Inte som Farmor.

Järnvägar och flygplan är två riktigt stora skräcker i mitt liv. Mestadels för att jag känner mig så kontrollslös. Men värst är det nog att inte räcka till.

En röst i mitt huvud säger åt mig att jag ska vara smalast. Jag skulle gärna vilja äta allt jag kan tills jag får ont i magen och måste knäppa upp byxorna. Men det funkar inte. Jag kan inte vara en tjockis samtidigt som jag ska vara smalast.

Ibland kan jag gå på stan och låtsas som att jag inte ser människor som jag känner igen, bara för att jag ska slippa småprata. Men andra gånger ser jag inte ens människorna, eftersom jag struntar i att använda mina glasögon eller linser.

På tala om det, jag är riktigt dålig på att småprata. Jag är bättre på den djupa delen. Men har förstått att den oftast skrämmer iväg folk. Åtminstone om jag inte känner den allt för väl.

Jag är rädd för intima situationer. Tycker inte ens om att prata om dem. Jag kan ju inte säga att jag är rädd. Det är inte coolt nog. Alla är ju kåta. Alla snackar om att ligga.

När jag säger att jag inte vill ha någon hjälp, vill jag egentligen ha det. Men är för stolt att erkänna det.

Efter klockan 22 på kvällarna blir jag oftast sugen på att äta fil och flingor. Men det är inte ofta jag tillåter det. Jag tuggar på ett tuggummi istället.

När jag satt på familjesamtalet satt jag och tänkte att jag inte är det största problemet i familjen. Även om jag hade varit frisk hade vi fortfarande varit ganska delade. Men vi jobbar på det.

Ibland struntar jag i att äta, bara för att bevisa att jag kan. Som om jag tror att det är en bra sak. Att jag är stark då.

Jag saknar lärarna på skolan, men gör ändå ingenting åt det. Jag är för blyg för att ta tag i det. Jag vill, men det är lättare att låta bli.

Jag saknar min gamla mobiltelefon. Eller åtminstone mina gamla sms.

Gustaf är en person som jag verkligen saknar, och jag ångrar att jag lät honom gå. Men jag vet inte hur jag ska göra ifall jag ska få honom tillbaka på det sättet jag hade. Det kan nog aldrig bli så. Inte så tryggt.

Jag tycker livet är bra, men är inte nöjd. Varför ska man näja sig med bra, när man kan få någonting som är bättre?

Överraskningar är någonting av det bästa jag vet. Det får mig att känna mig speciell.

Jag söker tröst hos människor som inte kan trösta mig, bara för att jag ska kunna bevisa att "ingen kan". De enda jag frågar om hjälp, är dem jag redan vet är omöjliga.

Det är ofta jag testar människors tankar och känslor, bara för att se hur mycket jag betyder. Bara för att se om känslorna är äkta.

Jag går ofta tillbaka och tänker "tänk om jag hade sagt så", istället för att tänka framåt och rätta till det innan jag gör samma misstag igen. Det är ju trots allt bättre att ångra ett misstag som blev fel, än någonting jag aldrig gjorde.

När Kristin lånade med mig sin mp3 till cypern, för att jag skulle slippa vara rädd, insåg jag att jag vill bli som henne. Det är ingen ide att vara rädd.

Människors åsikter väger tyngre än deras handlingar, enligt mig.

Ofta får jag höra att jag har för höga krav på killar. Men sanningen är den att jag inte har några speciella krav överhuvudtaget. Jag använder bara det som ett sätt att dölja min osäkerhet på.

När jag svarar att jag mår bra, men tittar bort direkt, då mår jag inte bra. Och hoppas på att den där blicken var tillräcklig för att någon ska fråga varför. Men inte på bussen. För på bussen mår jag alltid "bra". Vem vill vara ett offer på bussen?

Peter, Mathias och Daniel är tre killar som verkligen kan få mig att glömma mina bekymmer. Mycket på grund av det är anorexi-sofie livrädd för att vara med dem. Men jag älskar det. Fast jag säger det aldrig till dem... Vill inte vara för blödig.

Jag har alltid velat gå på en riktig date. Med middag, fina kläder och en promenad i någon park. Men jag är alldeles för feg för att fråga. Det verkar inte som att folk gör så här i Sverige.

Jag säger ofta att jag är patetisk, men vägrar ändra mig eftersom jag tycker att jag är ganska bra ändå.

När Lena sa att hon tror att jag kommer bli någonting stort fick jag gör mig att jag skulle bli det. Men undrar varje dag hur jag ska ta mig dit.

Rädslan för att vara sjuk i resten av livet är mycket större än rädslan av att Inte vara sjuk. Ändå säger jag att denna jävliga rädsla om att vara frisk är den största.

Igår på mötet sa jag att jag har två människor jag skulle kunna dö för. Och det är mina två syskon. Men jag hoppas självklart att jag aldrig behöver ställas inför det valet. Men ja, sant är det!

När Simon frågade mig vad som gör mig glad fick jag tänka i flera minuter för att hitta någonting. När jag tillslut kom på någonting var det "sommaren". Vem säger så? Jag blir ju glad av min omgivning. Klart slut.

Jag sa till Per att jag inte trodde att det skulle göra någon skillnad om folk visste mina små hemligheter. Men jag känner ändå att det kan vara värt att prova. Ingen lär ju dö av dem.

RSS 2.0