Vi har väl alla hemligheter...

Jag älskar att titta på snyftfilmer. För då har jag en anledning att gråta. Och ibland gråter jag för att jag verkligen får för mig att jag är en av dem. Att jag också lever i en film.

Jag har 4 drömkillar. Och jag brukar tänka på dem i smyg. För jag kan ju inte säga att dem är 4. Vanligtvis ska det ju bara finnas 1.

Dessutom vågar jag inte skriva namnen på killarna, för jag tror inte att någon utav dem faktiskt vill vara 1 av dem 4.

Av alla bästa vänskaper jag haft, är Nattis den som stått närmast. Sofia är nog den sista jag skulle vilja svika. Men Nattis och jag har haft den vänskapen jag gillat mest.

Ibland när jag tittar på One Tree Hill kan jag känna igen mig så mycket i Peyton. Fast om jag skulle vara Peyton skulle jag aldrig leta efter en Lucas Scott, jag skulle vilja hitta en Jake, men utan barn.

Jag är avundsjuk på Fidde och Camilla. Och alla andra som har ett sånt där super bra förhållande. Men det säger jag aldrig till någon. Därför är det en hemlighet.

Om jag ska tala om vilken egenskap som jag tycker är min bästa, skulle jag vilja säga min styrka. Men dem som läser min blogg skulle förmodligen tycka att jag ljuger då. Hur kan hon säga att hon är stark när hon fortfarande är deprimerad?

I min minneslåda har jag sparat en napp bara för att den låg på marken sista gången jag pratade med 1 av de 4 killarna. Det ligger en del skitsaker i lådan. Men allt betyder någonting. Jag har sparat riddaren som jag hade med i Italien. Pennan jag la i mikron i skolan. Julkortet som jag fick av "min classmate" Linda i 1an. Strumporna jag hade på West Coast Riot och smålappar hit och dit.

Ibland loggar jag in och ut på msn, bara för att se ifall någon skriver till mig. Och när någon väl skriver, kan jag sätta mig själv på inte vid datorn, bara för att jag inte är pratsugen.

Om jag skulle lyssna på en låt en hel vecka skulle jag spela Something Corporate - Konstantine dygnet runt.

När jag tittar mig ordentligt i spegeln är jag oftast ganska nöjd med mitt ansikte. Förutom när det växt ut någon jobbig finne, som inte borde vara där.

Många gånger har jag klagat över saker och ting, bara för att få känna att någon bryr sig om mig.

Mina favorittrosor är ett par bomullstrosor som jag har haft sedan högstadiet. Men dem kan jag inte använda till alls många byxor eftersom jag inte uppskattar troskanten jag får av dem.

När jag är för trött struntar jag i att borsta tänderna. En gång borstade jag varken morgon eller kväll.

Om jag skulle förklara mig själv med tre ord skulle jag säga Stark, Rädd och Klok. Men om jag skulle säga det så någon hör, skulle jag förmodligen ändra orden och säga, Orolig, Känslosam och Nyfiken.

När någon är svagare än mig blir jag automatiskt starkare. För då får jag för mig att jag ska rädda den.

Jag använder nog bloggen som ett sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse. Jag är nog rädd för att inte alla ska se. Att dem ska missuppfatta mig och blunda för problemet.

Varje dag hoppas jag på att vara någons drömtjej. Och jag hoppas ännu mer på att jag fick veta, om det nu är så att någon tänker på mig.

När människor som jag inte förväntar mig ska bry sig, bryr sig (som t.ex. Alexandra Rosén, Christoffer Domare, Christian Samuelsson, Ulrika Larsson, Conny Karlsson, Yvette Fahlman eller Madeleine Broström) betyder det jävligt mycket för mig. Och det kan vända en hel veckas negativa tankar.

Jag har lätt att släppa människor inpå. Men svårt att hålla kvar dem.
Jag har lätt att skrämma iväg människor genom att vara alldeles för öppen.
Jag har lätt att berätta vad jag känner. Men svårare att berätta vad jag tycker.

Jag har svårt att vara ensam. Men lätt för att gå själv.
Jag har svårt att göra mitt bästa, om jag inte har någonting att skylla på.

Issa är en av få som får mig riktigt avslappnad och lugn.

Vissa kvällar pratar jag högt med Farmor. Och de kvällar jag gör det, har jag alltid slutat med att nämna Jonas. Jag vill att hon ska skydda honom.
När jag pratar med Farmor får jag dåligt samvete över att jag inte pratar med Farfar på samma sätt. Men vi var aldrig så tajta. Inte som Farmor.

Järnvägar och flygplan är två riktigt stora skräcker i mitt liv. Mestadels för att jag känner mig så kontrollslös. Men värst är det nog att inte räcka till.

En röst i mitt huvud säger åt mig att jag ska vara smalast. Jag skulle gärna vilja äta allt jag kan tills jag får ont i magen och måste knäppa upp byxorna. Men det funkar inte. Jag kan inte vara en tjockis samtidigt som jag ska vara smalast.

Ibland kan jag gå på stan och låtsas som att jag inte ser människor som jag känner igen, bara för att jag ska slippa småprata. Men andra gånger ser jag inte ens människorna, eftersom jag struntar i att använda mina glasögon eller linser.

På tala om det, jag är riktigt dålig på att småprata. Jag är bättre på den djupa delen. Men har förstått att den oftast skrämmer iväg folk. Åtminstone om jag inte känner den allt för väl.

Jag är rädd för intima situationer. Tycker inte ens om att prata om dem. Jag kan ju inte säga att jag är rädd. Det är inte coolt nog. Alla är ju kåta. Alla snackar om att ligga.

När jag säger att jag inte vill ha någon hjälp, vill jag egentligen ha det. Men är för stolt att erkänna det.

Efter klockan 22 på kvällarna blir jag oftast sugen på att äta fil och flingor. Men det är inte ofta jag tillåter det. Jag tuggar på ett tuggummi istället.

När jag satt på familjesamtalet satt jag och tänkte att jag inte är det största problemet i familjen. Även om jag hade varit frisk hade vi fortfarande varit ganska delade. Men vi jobbar på det.

Ibland struntar jag i att äta, bara för att bevisa att jag kan. Som om jag tror att det är en bra sak. Att jag är stark då.

Jag saknar lärarna på skolan, men gör ändå ingenting åt det. Jag är för blyg för att ta tag i det. Jag vill, men det är lättare att låta bli.

Jag saknar min gamla mobiltelefon. Eller åtminstone mina gamla sms.

Gustaf är en person som jag verkligen saknar, och jag ångrar att jag lät honom gå. Men jag vet inte hur jag ska göra ifall jag ska få honom tillbaka på det sättet jag hade. Det kan nog aldrig bli så. Inte så tryggt.

Jag tycker livet är bra, men är inte nöjd. Varför ska man näja sig med bra, när man kan få någonting som är bättre?

Överraskningar är någonting av det bästa jag vet. Det får mig att känna mig speciell.

Jag söker tröst hos människor som inte kan trösta mig, bara för att jag ska kunna bevisa att "ingen kan". De enda jag frågar om hjälp, är dem jag redan vet är omöjliga.

Det är ofta jag testar människors tankar och känslor, bara för att se hur mycket jag betyder. Bara för att se om känslorna är äkta.

Jag går ofta tillbaka och tänker "tänk om jag hade sagt så", istället för att tänka framåt och rätta till det innan jag gör samma misstag igen. Det är ju trots allt bättre att ångra ett misstag som blev fel, än någonting jag aldrig gjorde.

När Kristin lånade med mig sin mp3 till cypern, för att jag skulle slippa vara rädd, insåg jag att jag vill bli som henne. Det är ingen ide att vara rädd.

Människors åsikter väger tyngre än deras handlingar, enligt mig.

Ofta får jag höra att jag har för höga krav på killar. Men sanningen är den att jag inte har några speciella krav överhuvudtaget. Jag använder bara det som ett sätt att dölja min osäkerhet på.

När jag svarar att jag mår bra, men tittar bort direkt, då mår jag inte bra. Och hoppas på att den där blicken var tillräcklig för att någon ska fråga varför. Men inte på bussen. För på bussen mår jag alltid "bra". Vem vill vara ett offer på bussen?

Peter, Mathias och Daniel är tre killar som verkligen kan få mig att glömma mina bekymmer. Mycket på grund av det är anorexi-sofie livrädd för att vara med dem. Men jag älskar det. Fast jag säger det aldrig till dem... Vill inte vara för blödig.

Jag har alltid velat gå på en riktig date. Med middag, fina kläder och en promenad i någon park. Men jag är alldeles för feg för att fråga. Det verkar inte som att folk gör så här i Sverige.

Jag säger ofta att jag är patetisk, men vägrar ändra mig eftersom jag tycker att jag är ganska bra ändå.

När Lena sa att hon tror att jag kommer bli någonting stort fick jag gör mig att jag skulle bli det. Men undrar varje dag hur jag ska ta mig dit.

Rädslan för att vara sjuk i resten av livet är mycket större än rädslan av att Inte vara sjuk. Ändå säger jag att denna jävliga rädsla om att vara frisk är den största.

Igår på mötet sa jag att jag har två människor jag skulle kunna dö för. Och det är mina två syskon. Men jag hoppas självklart att jag aldrig behöver ställas inför det valet. Men ja, sant är det!

När Simon frågade mig vad som gör mig glad fick jag tänka i flera minuter för att hitta någonting. När jag tillslut kom på någonting var det "sommaren". Vem säger så? Jag blir ju glad av min omgivning. Klart slut.

Jag sa till Per att jag inte trodde att det skulle göra någon skillnad om folk visste mina små hemligheter. Men jag känner ändå att det kan vara värt att prova. Ingen lär ju dö av dem.

Kommentarer
Postat av: Rickard

Nu vet jag ännu mer om Sofie som jag har haft turen att träffa på i mitt liv. :)

2010-02-02 @ 20:14:36
Postat av: Malinda

Jag tycker du är stark Sofie. För mig är du en förebild, även om jag inte vet ens en liten bråkdel av allt du går igenom.

Och jag tycker det gör skillnad, det visar att du är modig, stark (än en gång) och har humor mittuppi allt. Jag tror det här är mitt favoritinlägg, just för att jag förstår verkligen vad du skriver och för att det känns så genomärligt.



kram:)

2010-02-02 @ 21:05:15
URL: http://musikego.bloggagratis.se/
Postat av: Annika

Du KOMMER att bli något stort.



Du KOMMER att bli frisk.



Och vet du vad? Du kommer att känna dig både smalare och vackrare än du någonsin gjort förut. För du kommer att se på dig själv med friska ögon. Se verkligheten som den är.

2010-02-03 @ 02:59:37
URL: http://blogg.aftonbladet.se/beautifulones
Postat av: Maja

Jag tänker inte ens försöka att skrämma iväg dig. Jag tror på det här, liksom jag tror på dig.



Jag tror och hoppas att ödet inom en snar framtid ploppar fram och säger hej. Det spontana träffandet är det mest fantastiska och genuina.



För övrigt - fantastiskt inlägg. Du är större än du tror.

2010-02-04 @ 14:47:40
URL: http://englastierna.blogg.se/
Postat av: Stina

Ett fantastiskt inlägg Sofie! Jag avslöjade en hemlighet för Hannes förra veckan - stringtrosor är jätteobekväma... När jag är ensam hemma har jag stora fula bomullstrosor på mig :P

2010-02-21 @ 19:57:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0