Dem säger att jag har växt förbi

Du sa att du inte tror på att människor kan förändras. Att man kan försöka, men på ett eller annat sätt går man alltid tillbaka till den stam man först kom från. Man föds och växer upp. Man växer ihop och man växer isär.
Han tror att man kan förändras, om omgivningen tillåter en. Jag tror att det är därför man växer isär. För att man ställs inför en ny omgivning. En omgvining som tillåter en att förändras. Så går man från att ha växt ihop, till att sakta växa isär. Ja, det är en enkel procedur som förmodligen händer alla.
Så ja, jag tror också på att människor kan förändras. Både från att gå från något sämre, till en positiv förändring. Och från att gå från något bättre, till en negativ förändring. Människor kan förändras! Det är åtminstone vad jag vill tro. För jag vill tro honom. Jag hoppas att den här gången verkligen Är annorlunda. Och att det bara inte är ord. För jag vill så gärna tro dem. Jag vill känna förbättringen.

Jag ville att du skulle älska mig närmre

Min avsikt var aldrig att sätta honom i en konstig situation. Jag ville aldrig såra eller göra det svårt för honom. Det enda jag så desperat sökte, var bekräftelse. Jag behövde en vän. Men i och med att jag då aldrig kunde undvika att jag hade starkare känslor för honom, trots att han talade emot, blev situationen jag satt oss i ännu mer komplicerad.

Jag skapade en fantasivärld där vi båda hade huvudrollerna, även när han ville vara i bakgrunden. Replikerna jag satte upp tvingade fram bekräftelsen. Han sa det jag ville höra, och jag slapp känna ensamheten. Men det var jag som la upp orden. Det blev mitt sätt att få den uppmärksamhet jag behövde.

Nu när jag såg Skönheten & Odjuret frågade jag varför vi alltid vill ha det vi vet att vi inte kan få. Jag är säker på att Gaston inte skulle kämpa för Belles uppmärksamhet, om det istället var så att han fick den. Inte för att Belle inte är intressant, för det är hon. Men för att ingenting blir lika intressant när man vet vad man får. 
Därför kan jag försvara mitt beteende med min påverkan genom att säga att det var spännande att inte veta vad jag kunde få. Och med den metod försvarar jag nu hans beteende. Det Måste vara så att anledningen till att han tror att vi passar bättre ihop nu, är för att han vet att jag försöker gå vidare.
Han är ensam. Precis lika ensam som jag var då. Då, när jag sökte honom. Då, när jag visste att han älskade mig, men ville att han skulle älska min närmre.
Men det är ombytta roller nu. Ja må kanske vara ensam. Men jag har min trygghet. Nu kan jag sätta fram handen och säga att du inte får komma närmre.
Vill du älska mig nu, får även du älska mig på avstånd. Jag vågar inget annat.

När mina känslor är fast i din bur



? Jag blir dåligt behandlad och utnyttjad av min partner. Detta har resulterat i ilska och bitterhet och jag har svårt att hitta tillbaka till mitt forna jag. Trots att jag blir behandlad illa vill jag alltid få honom tillbaka! Jag förlåter och försöker igen, trots att han har gått över alla gränser. Jag vet så väl att mitt psyke inte klarar av en relation med honom, ändå kan jag inte gå vidare. Jag vet så väl att jag är elak mot mig själv, men också mot honom, eftersom jag sänder ut falska förhoppningar om att det ska vara vi föralltid. Det enda jag är rädd för är ensamheten, så jag verkar använda honom som ett sätt att slippa ta tag i framtiden. Jag har inte haft dåligt självförtroende tidigare men nu märker jag att jag inte kan styra mina känslor längre. Hur kommer jag loss?

! Det låter verkligen som att du har fastnat i ett känslomässigt fängelse. Du sitter fast och förmår inte komma loss. Vad är det som gör att man stannar i en destruktiv relation trots att man vet att det är fel?
- Många gånger handlar det om att man på vägen förlorat sin självaktning och sitt eget värde som person. Man kan vara känslomässigt beroende av en person som man inte längre håller av. Känslan av att vara värdelös och att inte duga bidrar till att man stannar kvar. På ett omedvetet plan tycker man att man inte förtjänar bättre än det man har. Eller, precis som du är medveten om, är rädd för framtiden. Ibland kan man t o m tro att man inte kan få bättre. "Bättre att ha någonting än ingenting alls".

Det låter som att du inte längre hoppas, utan inser att du borde lämna relationen och det är absolut ett steg i rätt riktning. Vissa tar stora kliv och lämnar med kort varsel när de väl bestämt dig, medan andra låter separationen bli en process. Det kan handla om att man förbereder sig för en tillvaro utan partnern både praktiskt och känslomässigt. Detta blir mer ett sätt att rikta energin mot sig själv och det nya livet i stället för att fokusera på relationen. Vilken variant man än väljer så måste man bereda sig på att det handlar om ett storearbete som kräver tid och ett inre engagemang. Några genvägar finns inte. Flera behöver professionell hjälp för att bland annat kunna arbeta med att hitta sitt eget värde som person och bygga en trygg bas att stå på.
Lycka till.
Annica Frithiof

Jag ställer samma fråga om och om igen...

När det gått så långt att jag inte ens känner att jag kan leva upp till det. Eller när jag tar människors kommentarer om att det inte syns på ett negativt sätt - då är vägen till vinsten fel. Kanske är det t.o.m. så att det är vinsten som är fel?
Vi har tävlat om vem som kunde bli smalast. Nu tävlar vi om vem som kan leva längst. Hålla ut längst. Eller helt enkelt bara vara den som kan överleva.

Det är tydligt hur tanken än en gång går för långt. Kroppen kämpar fortfarande, men de osynliga krav som oskyldigt nog sätts upp gör det bara svårare. Vi vet alla att det är ett osunt sätt att leva ett nyttigt liv. Och jag vet att det inte går att fortsätta. Men trots det är tanken svår att undvika. Jag är fast i ett destruktivt förhållande tillsammans med min egen anorexi. Jag går enkelt tillbaka till en relation, som numera blivit en vara. En vana som inte alls är bra, men som blivit en trygg punkt. En trygg punkt som aldrig tvingar mig att vara ensam.

Läkare och psykologer försökte till en början intala mig att det är en del av sjukdomen. Att jag är en del av sjukdomen. Stundvis har det istället varit jag som fått intala vissa att jag är sjuk. "Oj, det hade jag ingen aning om. Det syns inte." Hennes utlåtande förra hösten är omöjlig för mig att lägga åt sidan. Det är omöjligt för mig att glömma hennes utlåtande. Ett utlåtande jag faktiskt inte kan ta positivt, trots att jag är glad över att inte behöva vara dömd. Men hur ska jag se ut för att leva upp till det jag är? Vem är det som bestämmer hur smal man ska vara för att vara anorektiker? Är det vi som är drabbade. Media. De som står bredvid. Eller kanske dem som står på avstånd och faktiskt inte är medvetna? För det är deras bild jag inte kan leva upp till. Det är deras bild på revben och utåtstående höftben som blir min fysiska smärta. Och det är deras syn av att jag är ett psyk som tillåter mig skada mig själv för att rent ut sagt se äcklig ut, som blir min psykiska smärta. Men det är i deras ögon jag ska vara smalare än alla andra. Det är i deras ögon jag ska äta minst.

Dessa människor lär aldrig haft ett beroende, eller en trygghet som andra säger åt dig att lämna. Själv tycker du aldrig att du riktigt är klar. Men lämna det, det måste du!
På samma sätt som en alkolist kan gömma sin sprit så att det inte syns. Eller på samma sätt som den misshandlade kvinnan skyddar sin man så att det heller aldrig syns. På exakt samma sätt kan jag få min sjukdom att inte synas. Det räcker med att sätta på mig mina kläder, så är mina revben och höftben redan gömda.

Det är en gammal känsla som fortfarande är min rädsla. Missförstå mig rätt - Jag försvarar inte mitt beteende! Inte ett dugg. Och jag är inte dum nog att blunda för dem som ser, trots att de står på avstånd. Det här är bara 1 av 100 olika tankar, så lova att inte vara dummare än jag när du läst texten.

Påverkan har ingen påverkan

Det är snart 3 år sedan som jag såg honom för första, och enda riktiga gången. Det är 1 år sedan som jag insåg att han la min favoritfärg på minnet och skickade mig en påminnelse om denna händelse på posten. Nu är det 1 månad sedan han skickade mig ett julbrev. Ett julbrev som har luggit vid mitt nattduksbord ända sedan dess. Jag försöker intala mig att det inte nådde mig, men jag ligger ändå och läser det innan jag går och lägger mig. Bara för att få känna känslan. Känslan av att vara någon. Känslan av att vara en påverkan.

Han skriver att jag har påverkat honom. Att han inte kan släppa att han kan prata djupt med mig.
När jag frågar hur han kan vara så säker, blir svaret - Påverkan har ingen påverkan.
- Påverkan har ingen påverkan. Dessa ord får mig att inse att jag är lika erfaren av känslan som han. Jag vet, att påverkan inte alltid har en påverkan. För jag kan inte påverka det här.

Jag kan inte påverka att han, trots försök som vanligtvis skulle ge problem för mina fötter, inte lyckas. Han får mig att le, och varje mening i breven har sin egen charm. Men just nu är ingenting som det brukar, därför står jag fortfarande på benen. Inte ett dugg stadigt, men jag står ändå upp! Faktiskt så tänkte jag här om dagen, att det är inte någonting i texten som jag skulle ändra på, om jag så kunde. Det var längesen jag kände mig så uppskattad. Jag minns hur jag tänkte, tänk vad en så liten sak kan betyda så mycket. Vi känner inte ens varandra.
- Vi känner inte varandra för att jag vägrar ge det en chans.
Jag vägrar erkänna att jag är livrädd. Jag vägrar inse att det är dags att släppa någon in på livet.

Brevet fick mig tillslut att inse att det enda som var fel var namnet längst ner.
- Jag hade önskat att brevet var från en annan. För konstigt nog har han länge varit min påverkan. Och det har jag ingen påverkan över.

Vi säger att vi bryr oss som två, men ingen utav oss når fram




"Snälla, få henne att förstå att hon får gråta. Säg till henne att det är okej. Få henne att förstå att jag bryr mig som två."

- Jag tror att hon behöver lyssna på honom. Hon behöver tröst för hennes tårar. Han säger att han bryr sig som två.



Snälla, få honom att förstå att jag gråter för hans tårar. Säg till honom att det är okej. Få honom att förstå att jag bryr mig som två.

- Jag tror inte att han vågar behöva henne.  Han kan trösta hennes tårar genom att låta henne torka hans. Hon säger att hon bryr sig som två.

Vad ska vi göra? Vi måste få dem att förstå. De säger att dem bryr sig som två, men ingen utav dem når fram.


RSS 2.0