Det förstör inte bara några timmars tankar, det förstör hela känslan

Jag har desperat försökt hitta metoder som ska fungera att släppa min flygplanskräck, men nog fan sitter jag här i mörkret med småpanik, ångest och rädsla. Ändå sitter Christian och förklarar hur säkert det är att flyga. Varför det låter, hur seriöst det är uppbyggt, varför det kommer luftgropar, hur lite man faktiskt sjunker och så vidare. Han är så påläst att det egentligen inte finns någon anledning för mig att tvivla. Men om det är någonting jag är bra på, då är det att skrämma upp mig själv. Eller att fastna i någon slags tanke som tillslut är så långt ifrån verkligheten att man egentligen bara skulle kunna skratta åt den.
Men det är inte det jag gör, jag gråter istället. Patetiskt va? Jag är ju för tusan superglad för att få åka iväg. Speciellt med Josefin!

Jag bara önskar att timmarna i flyget kan vara över så jag får ta mig en drink när vi väl är framme vid hotellet.

Jag vill vara glad över att få vara på ett ställe som jag vet gör mig glad

Jag vill inte vara där längre. Jag vill inte behöva väga mig inför någon varje onsdag. Jag vill inte se någon annans ångest. Inte höra vad någon annan tycker är jobbigt. Jag vill inte sitta i samma rum där jag för några månader sedan hade så stark ångest att jag numera inte kan koppla det till någonting annat. Jag vill inte vara kvar på samma ställe när jag samtidigt vill gå framåt. Jag vill inte fokusera på saker som är dåligt. Inte tänka efter vad det är jag tycker är jobbigt med att äta en måltid. Jag vill inte jobba mer med det. Jag vill inte gå till en grupp där jag känner mig stor, och som ett matvrak för att de andra är så mycket mindre och äter hälften så lite som jag själv. Jag vill inte längre känna ångest över att gå till ett ställe som jag vet ger mig ångest.
Dessutom är det mer ångestfullt när inte Sara är där. Jag saknar henne!

Jag vill ta ännu större kliv framåt. Jag vill börja om. Åka någonstans där ingen vet min historia. Jag vill fokusera på de saker som får mig må bra. Umgås i de kretsar som kompletterar mig. Vara i den miljön som inte är kopplad till min gamla ätstörning. Jag vill strunta i att jämföra mig med andra. Strunta i att andra inte sköter sig. Jag vill träna hälsosamt. Äta hälsosamt ibland, äta onyttigt ibland. Jag vill känna glädje över att få vara på ett ställe som jag vet gör mig glad.
Jag vill leva livet!


Det manus jag en gång skrev ner, är inte manus för mitt eget liv

Det är samma visa. Jag tänker att det är som när jag målade på väggen i mitt rum, men fick en klump i magen varje gång jag tänkte på hur mamma skulle reagera om hon visste. Istället för att ta smällen satte jag upp bilder för att dölja det som då gav mig ångest och skuld.
Och bara sådär på en kort sekund, kunde jag få smärtan att försvinna.

Jag fick för mig ganska tidigt att den metoden fungerar. För på det viset slapp jag försvara mig. Och jag slapp spela den scen som jag så många gånger spelade upp i mitt huvud. Den hemska reaktionen.

Så nu är det samma visa. Jag vaknar med ångest och skuld. Försöker snabbt leta upp någonting som jag kan hänga över. Men inser i samma sekund att det var den metoden som rubbade mitt liv.
Och om det inte vore så att jag vågade spela scenen som jag i så många år fasade för, hade jag aldrig insett att det manus jag en gång satt ner och skrev, inte är manus för mitt eget liv. För det livet jag lever nu, och kommer vilja fortsätta leva, innehåller inga lögner. Därför är jag överlycklig över att jag just nu har Mamma, Josefin, Isabelle, Viktoria, Kristin och Victoria som numera får stå ut med en aning sorgsen människa, men en jädra mycket mer ärlig och stabilare vän.


Vem försöker jag lura? Jag Är ju som en öppen bok

Jag behövde aldrig vara rädd för att inte ha någonting att säga, snarare tvärtom. Talet talar för sig själv. Och när talet är löst, jämförs jag med en öppen bok. Och när det händer, kan det bli ett platt fall även om jag är fullständigt medveten om att det är den spärren som håller inne på Sofie. För vem ska jag lura? Jag är ju som en öppen bok. Visst, ibland slutar det i fiasko, men det håller mig inte borta från att göra succé någon gång ibland heller. Människor är ju nyfikna. Jag är nyfiken. Hur ska jag få veta om jag aldrig frågar?
Egentligen vet jag inte varför jag faktiskt försökte hålla någon osynlig slags regel om att inte vara för lätt, men samtidigt inte för svår. Om att vara klipsk och ordningsam, men ändå fri och spontan. Hela situationen var helt sjuk i alla fall, så jag förstår inte varför jag nu helt plötslit brydde mig om saker jag tidigare skitit fullständigt i.
Jag kan nog inte vara svår. Jag kan inte vara reserverad. Jag vet inte hur de oskrivna relgerna går till... Så, vem försöker jag lura? Jag är en skriven bok, och han öppnade den ganska enkelt.

Det kanske inte är svårt att vara någonting. Men det känns en aning obehagligt att vara någonting hos någon som står med fötterna på jorden, när man själv inte har det. För jag erkänner, sitsen får mig ibland att sväva iväg. Det är det är svårt, för jag väljer fortfarande aldrig när jag ska flyga.

I tell you about my secret life, will you share it with me?

Jag hatar när jag stavar fel. På något vis tycker jag att det är pinsamt, för att folk förväntar sig att jag ska kunna. Men vad tusan, jag är mänsklig.

Jag är omotiverad till det allra mesta och väntar mer eller mindre på att någon ska komma med förslag, så jag bara kan hänga på.

Jag önskar att det var fler som hörde av sig till mig, och inte tvärtom.

Ibland låtsas jag som att jag pratar med Farmor. Det är ganska skönt att faktiskt tro att hon kan höra och se mig. Men ibland blir jag livrädd att hon också ska höra vad jag tänker.

Jag är avundsjuk på tjejerna från Råtorp som har ett gäng som dom känner utan och innan. De är uppväxta tillsammans, och det önskar jag att jag också hade.

Ibland kan jag hamna i ett stadie där jag blir alldeles fast i The Sims. Jag bildar en värld, precis som jag vill ha den.

Förut la jag på luren utan att säga hejdå till mamma, och jag har fortfarande dåligt samvete över det. Men det vet ju inte hon, för jag förklarade mig aldrig.

Jag har börjat tröttna på att gå iväg på dagverksamheten. Jag vill inte dit längre! Hela det där huset är kopplat till ångest och smärta. Jätte onödig, eftersom jag faktiskt inte känner den ångesten annars.

När någon ringer från ett nummer jag inte känner till, eller från dolt nummer, stoppar jag snabbt bort telefonen och låtsas som att jag inte hör den. Jag blir livrädd...

Jag är ett stort fan av Carolina Gynning. Inte den gamla versionen, utan den...riktiga?..

De enda jag brytit ihop inför är mina psykologer, Linnea, Nattis och de andra tjejerna i dagverksamheten. Och jag har varken Linnea eller Nattis nära, och jag har inte räknat med att jag ska ha mina psykologer så fort jag är ledsen. Så jag ställer mig ofta frågan, vem ska jag bryta ihop inför?

Det bor en tjockis i mig, men jag släpper inte ut henne så ofta.

Jag trivs så bra med min familj att jag glömmer ta hand om mig själv, och jag glömmer ta hand om det sociala livet, som jag gör nu när jag är ensam. Därför är jag så lättad och glad över att inte bo tillsammans med dem just nu.

Just nu är jag inne i ett stadie där jag skulle kunna dricka alkohol varje dag, bara för att slappna av. Men det skulle jag aldrig tillåta mig själv att göra.

Det bästa med att bo här i Sundsta är att det är så nära till både Issa och Rydahl. Det känns tryggt att bara veta det.

När jag är ute och går lyssnar jag på Jesse McCartney och tycker att tre utav hans låtar är kanonbra! Men det gör jag mest i smyg.

Jag har bott ensam, och jag är patetiskt nog stolt över att jag inte gråtit av psykisk smärta en enda gång.

Jag saknar att få brev på posten. Jag vill ha brev på posten!

Jag är också inne i ett stadie där jag saknar Sofia mer än någonting annat. Hon är den tryggaste punkt jag har och har haft, så det är svårt vissa dagar att hon inte bor så nära.

Efter att jag kom på att den enda som förlorar någonting på att säga en sak de inte menar är den som säger det, så har jag blivit mycket bättre på att ta komplimanger.

När jag var liten kunde jag bli kär i alla möjliga människor. Samtidigt som någon annan, flera stycken på samma gång och av bara ett ynka ögonkast.

Ibland undrar jag faktiskt om ärlighet varar längst, eller om det bara är någonting man säger.

Jag kan inte förstå den där osynliga regeln om att man ska spela lite svår. Hur gör människor? Jag tycker det är omöjligt att spela svår när jag faktiskt inte är ett dugg svårfångad.

När jag var hemma i skåre iförrgår började jag storgråta. Jag grät och grät tills jag drabbades av panik och tog mina grejer och åkte "hem" till Sundsta.

I förrgår grät jag här i lägenheten, och det enda jag tänkte var att jag skrivit som en hemlighet att jag var stolt över att jag hade låtit bli.

När jag är ledsen vill jag att någon ska trösta mig, men jag vägrar ringa någon. Jag vet att jag har flera människor jag kan ringa. Som ställer upp och tröstar, men som sagt - jag har så svårt för att ringa.

Jag brukar aldrig svara i telefonen när jag är ledsen. Och absolut inte när jag gråter. Och om inte jag hade råkat trycka fel hade jag aldrig svarat när mamma ringde heller. Men nu i efterhand känns det ganska skönt att jag gjorde det.

Jag är rätt så lycklig...!


Jag hade skrivit ner två mer hemligheter, men jag suddade ut dem innan jag publicerade.


Vi lyssnar på samma låt ibland, men han känner mig inte längre

Vissa låtar kan vissa dagar få mig rysa i hela kroppen. Idag ryser jag av Shinedown. Det gjorde jag igår också. Det förknippas så enkelt till en känsla jag verkligen saknar. Som sommaren förra året, när jag var full av förväntan och nyfikenhet. Och när jag var som tryggast, bara för att jag visste att de brydde sig.
Jag älskade faktiskt när jag fick se Linus sjunga i mitt kök, tillsammans med alla andra, till exakt samma ord jag själv sjöng på. Jag var så uppe i varv att jag just vid det tillfälle fick för mig att han visste att det var min favoritlåt, och att han hade lärt sig den för att jag skulle veta att han visste. Och precis som att han visste att jag skulle reagera precis så som jag reagerade.
Att han sedan skulle plocka ner mig i sin lilla ask, stoppa ner mig i byrålådan och använda mig när han vill var en idé för att han visste att det var möjligt. Han visste så väl vad jag är svag för. Redan från första mötet har han vetat vilka snören han kan dra i, och det var ändå någonting jag aldrig ens nämnt för honom. Han bara kände mig på ett helt annat plan. Nu känner han mig inte alls, vi bara lyssnar på samma låt ibland. Men vi sjunger aldrig tillsammans längre. Vi pratar aldrig om de där viktiga sakerna heller. Vi bara kollar så vi båda mår bra för att så enkelt som möjligt visa att vi fortfarande bryr oss.

Han är en människa som ganska enkelt kan få människor att må en aning bättre för en stund, för han vet vad han ska säga. 
Just då räckte det med ett snabbt telefonsamtal innan jag skulle lägga mig. Ett godmorgon-sms en annan dag innan dagen hade börjat. Eller en snabb hälsning där man knappt hinner fråga annat än om han mår bra. För det vill jag alltid veta, även då det inte finns tid för någonting annat.
Just nu är jag väldigt glad över att jag slipper känna känslan att jag måste prestera, eller vara något jag inte är. Det funkar precis att vara den jag är i den sociala relation vi har. Då räcker det faktiskt gott och väl att bara veta hur han mår, för att visa att jag fortfarande bryr mig.

RSS 2.0