Han är än så länge den enda som får henne att må bättre

Han följer henne in som så många gånger förr. Han hänger till och med upp hennes jacka innan han pussar henne på kinden för att sedan lugnt gå tillbaka till bilen. Och de säger båda två att ingen utav dem skulle vilja ha det på något annat vis. Men de vet båda att de säger det av rädslan för att förlora det de redan har skapat.

Tvn står på i bakgrunden. Och hon kan enkelt konstatera att det är ett bättre sällskap än vad många andra kan ge henne. Men ikväll är hon kall som is, och hon vet inte hur hon ska värma upp de händer som ska måla ner stunden som hon varje dag längtar efter.
När hon sätter på hennes absoluta favoritlåt och dansar som en prinsessa i hennes vardagsrum, värms hennes yta upp. Men inuti fryser hon till varje gång hon ser hennes jacka hänga på samma plats som förut. Eller varje gång hon hör att Tvn fortfarande står på i bakgrunden.
"Precis som jag vill ha det." Hon säger det högt för att övertyga sig själv, men hon vet ändå att hon ljuger. Hans sällskap är det enda som hon anser är bättre än ljudet av hennes Tv. Han är den enda som får henne att må bättre. Och också den enda hon önskar kunde värma hennes kalla kropp. Hon önskar att han kunde be henne berätta om hennes hemliga liv. Berätta vad hon tycker om honom. Och dansa tillsammans med henne i hennes vardagsrum. Men hon låter bli. Han har ju trots allt sagt att han inte vill ha det på något annat vis, precis som hon.

Det är vad vi har vänner till...

Jag har en vän som jag bryr mig väldigt mycket om. Som jag egentligen känner bättre än andra, eftersom jag vet så väl hur jag själv fungerar. Vi är nämligen väldigt lika på många olika sätt, därför kan jag dra samma slutsats till honom som jag gör till mig själv.

Han är rädd att jag ska känna mig utnyttjad. Att han bara använder mig som ett bollplank, som spottar ut uppmärksamhet och bekräftelse när han mår dåligt. En ventil, som han kan släppa ut all sorg som inte får plats hos honom själv.
Samtidigt oroar jag mig för att inte räcka till. Att hans sorg är alldeles för stor för att jag ska kunna sortera bort den. Han säger att han ska bita ihop och gå vidare, medan jag säger att han inte alls ska gå vidare. Jag tycker nämligen att det redan gått för långt. Att det är allt för tydligt att varje gång han biter ihop och går vidare, följer problemet efter som hans egen skugga. Jag tror det är så det blir, när man biter ihop och tror att tiden ska läka alla sår.

Det är inte tiden som läker. Den gör att man glömmer, men aldrig att den försvinner. Den enda som kan läka sina egna sår är en själv. Visst kan man få hjälp utifrån, med någon som syr ihop en. Men man kan aldrig ha någon annans läkkött.
Det är den enda effekten han aldrig kommer kunna använda av mig. Jag kommer aldrig kunna läka honom. Men bortsett från det kan han använda mig hur han vill. Det är vad man har sina vänner till.

Om inte jag var rädd skulle jag...

  • Äta de där tre glassarna på rad jag sagt att jag ska
  • Åka till Usa
  • Skicka in mina bilder till ett bolag
  • Skriva klart min bok
  • Jag skulle havsdyka
  • Ta tåget någon helt annanstans och se vart jag hamnade
  • Klippdyka
  • Hålla en föreläsning
  • Köra kross
  • Jag skulle flytta 
  • Börja dansa
  • Erkänna lite fler hemligheter
  • Åka till mormor
  • Säga vad jag verkligen känner inför den det gäller
  • Vara helt 100% säker på att jag menar det jag säger innan jag säger det
  • Ringa vem jag vill, när jag vill
  • Åka till Linnea och ge henne en kram
  • Göra en loop med ett flygplan
  • Skulle strunta i vad alla bittra människor säger när jag inte är i närheten
  • Bergsklättra
  • Hoppa fallskärm
  • Sluta oroa mig om jag är tillräcklig eller inte
  • Sjunga överallt
  • Hoppa fallskärm
  • Lifta
  • Gå i skogen på natten
  • Hoppa från minst 5an

Mina tidigare hemligheter sätter huvudet på spiken

Jag tänkte erkänna fler hemligheter, men så läste jag mina andra två inlägg och insåg att jag redan fått ur mig det mesta. Vissa saker jag skrivit upp, som att jag inte kan vara en tjockis och smalast samtidigt är visserligen sant, men jag har inte det problemet längre eftersom jag varken är en tjockis eller smalast längre.

http://sofiiejohansson.blogg.se/2010/february/vi-har-val-alla-hemligheter.html

http://sofiiejohansson.blogg.se/2010/march/utkast-mars-7-2010.html

Äh, några fler hemligheter har jag allt. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska hålla inne lite på dem, eller om jag ska dela med mig redan nu...


Skämt och sido, självgod eller inte - jag trivs

Jag trodde det skulle vara en omöjlighet att säga, efter all kritik och självplågande jag hållt på med. Men jag trivs i mitt eget sällskap. Att återigen gå förbi spegeln. Och dansa och hoppa omkring som jag vill, men samtidigt klara av att slappa i soffan.

Min bror ser mig redan som självgod. Och varje gång han säger det blir jag konstigt nog alltid förbannad. Inte för att jag ser det som någonting negativt. Och absolut inte för att han kanske har rätt. Utan jag blir förbannad för att han säger det på ett sätt där jag skäms över att tycka om mig själv.

Men efter en stund med ingenting annat än mig själv och musiken, så har jag kommit fram till att jag inte har någon som helst anledning till att skämmas eller bli förbannad. Jag kan säga det nu, jag trivs med att vara jag. Jag älskar mig. Han borde ju veta hur svårt det är att inte tycka om mig. Han som alltid älskat mig så mycket!!! Han kan inte låta bli.


"Om vi skulle dö nu skulle jag vara nöjd över att det var den sista låten vi hörde."

6 minuter och 34 minuters njutning. Det enda som hörs är M. Shadows röst och resten av bandets sköna musik, ändå sitter jag och Lisa och sjunger för fulla muggar. Vi är både så inne i låten att vi inte ens hör oss själva, eller varandra.
Jag sitter och tänker på texten. På musiken. På förra sommaren. På Lisa. Simons spellista. Mina tavlor. Och att låten måste vara en av de absolut bästa som någonsin gjorts.
Lisa sitter och tänker - om vi skulle dö nu skulle jag vara nöjd över att det var den sista låten vi hörde.

Det reflekterar allt på ett väldigt enkelt och bra sätt. Och jag kunde inte göra någonting annat än att konstatera att tjejen har rätt.

Avenged Sevenfold - Dear God
Dear God, the only thing I ask of you
Is to hold her when I'm not around, when I'm much too far away
We all need the person who can be true to you
But I left her when I found her, and now I wished I'd stayed
Cause I'm lonley and I'm tired
I'm missing you again - once again
.

Har du inte hört den, sätt dig ner och lyssna.
Har du hört den, sätt dig ner och lyssna igen!

Hon dansade för morfar, som hon gillar allra bäst

Jag önskar att fler kunde få mig att vara som jag är när jag är hos morfar. Jag känner mig lugn. Han får mig att äta och må bra. Jag känner mig uppskattad. Han får mig att prata om det jag behöver, prata om det som känns för jobbigt att ta upp hemma. Han låter mig bara vara. Men jag känner mig omtänksam och hjälpsam som är hos honom. Ja, jag är lugn och harmonisk när jag är där helt enkelt.
Och rolig förstås. Det går inte vara hos morfar utan humor.

Men hon älskar den trygghet hon på egen hand har skapat

Hennes hjärta ligger där inne, bakom en sköld så stark att inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Hon vet att hon har en uppgift, en viktig sådan och att hon är på väg mot rätt mål. Under tiden uppvaktas hon av riddarna, men de tar sig inte ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för hon gör det omöjligt för dem.
Natten är lång och ibland ligger hon vaken och lyssnar på tystnaden. Tystnadens läte gör henne lugn. Hon vill sova men kan inte.
Demonerna jagar henne lätt om hon inte lyssnar. När hennes tankar flyger är det bättre för henne att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i hennes huvud under dagen. Vad som ska hända henne vet ingen. Som alla andra söker hon lycka och kärlek, men för henne är det djupare än så - hon är inte som de andra. Någonstans där inne vill hon vara som de, det är jobbigt att vara som hon. Men hon älskar den trygghet hon på egen hand har skapat.

Allt fler börjar undra varför hon inte släpper in dem? Dessa tappra soldater som krigar i kärlekens krig. - För att någon skadat henne och det enda hon har kvar är rätten till sitt ensamma hjärta! Det ska inte få tas ifrån hennes hand förrän hon står inför någon som är stark nog att lyfta det vidare. Han som kommer låta henne flyga fritt. Hon måste få upptäcka själv ibland, utan att kallas självisk. Hon måste få vara skitig och rufsig på en strand utan tider och regler. Hon vill upptäcka själv, för det har hon alltid gjort.

När stormen lagt sig driver vågorna sakta in mot hamn, hennes färgade hår flyger i vinden och det är helt plötsligt lättare att andas. För någonstans där inne vet hon att hon kommer vinna. Demonerna kommer aldrig att fånga henne, om hon inte väljer fel väg vill säga.

Ibland tror hon att det är för att hennes demoner jagar henne som hon inte kan få nog av någonting. Hur mycket man än fyller hennes tomrum så känns de snabbt därefter tomma igen.
De skriker alltid efter något mer...

Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?

Senaste mötet med Line fick jag spontant låna med en bok som handlar om hur man tacklar en förändring. Jag känner mig nämligen på bambi på hal is. Jag är inte van med att inte gömma sig bakom sjukdomen. Jag är inte van med att tillåta mig själv att må bra. Och jag är heller inte van med att trivas.

Boken heter "Vem snodde osten?". Den handlar om två pysslingar, Suck och Stön, och två möss Snabb och Sniff. Alla fyra lika sugna på osten. Detta innebär att osten tillslut tog slut - det blir en förändring. De två mössen var redan förberedda. Sniff hade luktat sig till förändringen och Snabb hade stuckit redan innan den hade tagit slut.
Men de två pysslingarna stod alltså kvar. Utan ost, och helt utan förklaring. Vem hade snott osten?
Suck var den som stod med händerna framför ögonen utan att vilja erkänna att ostförrådet långsamt hade minskat med tiden.
Stön var den som skyllde ifrån sig och frågade hur någon kunde göra så mot honom. Han fortsatte stöna dag ut och dag in. Suck däremot hade en längtan om att gå ut och leta efter ny ost. Men rädslan höll honom alltid tillbaka. Tills den dagen då han började skriva kloka saker på väggen.
(http://sofiiejohansson.blogg.se/?tmp=06115828)

"Ibland," sa han, "förändras saker och ting och de blir aldrig desamma igen. Det här tycks vara ett sådant tillfälle. Sådant är livet. Livet går vidare. Och det borde vi också göra."

Det är de där kloka orden som han skrev som gjorde att han övervann rädslan. Och det är de där kloka orden han skrev ner som får mig att tänka efter. Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?

Om osten är målet finns det alltid fler vägar att ta

Gamla sanningar leder inte till ny ost
Ju snabbare du släpper taget om gammal ost, desto fortare hittar du ny
Att tidigt upptäcka små förändringar hjälper en att anpassa sig till de större som är på väg
Den som börjar röra sig i en annan riktning hittar lättare ny ost
När man inser att man kan hitta och tycka om ny ost, ändrar man kurs

Om du inte förändras, riskerar du att utplånas


Öst till Nord, och alltid samma fina människa.

Det är så enkelt att beundra Josefin på så många olika sätt. Så jag stretar inte ens emot. Det behövs inte.
För hon klankar aldrig ner på mig. Hon lyfter istället upp mig så jag kan stå och se ungefär samma utsikt som hon gör uppe där hon hör hemma. Hon ser alla. Pratar med alla. Bryr sig om alla. Är med alla. Tjejen är flexibel, men alltid sig själv.
Jag sa väl att det är enkelt att beundra henne?

RSS 2.0