Det är lättare att lita på att omgivningen inte låter en falla en gång till

Jag var 5 år när jag lärde mig att skriva. 7 år efter lärde jag mig att beskriva hur mycket jag tyckte om människor. Människor som jag knappt ens kände. Jag lärde mig bara att människor blir glada av uppskattning och bekräftelse, och att jag tyckte om att göra andra människor glada.
Idag skulle jag kunna använda samma ord som jag använde då, men jag tror inte på innebörden. Jag skriver aldrig att jag älskar någon, förutom om det handlar om den närmsta familjen. Inte för att jag inte gör det, utan för att jag vill att det ska betyda. Jag har bytt ut alla fraser. Inte för att jag tycker sämre om människor nu än då, utan för att det blev ord som bara flög förbi.

För jag var 13 år när jag lärde mig att jag använde Jag älskar dig frasen till människor jag inte ens älskar. Jag berättade för folk att de betydde någonting för mig, men jag hade glömt bort att tänka på vad det var dem betydde. Mina val gjorde mig förvirrad.
Om jag kunde ljuga, varför skulle ingen annan också kunna göra det?

Jag var 17 år när jag vägrade lita på folk. När jag fick för mig att vi människor bara utnyttjade varandra för att få någonting tillbaka. När jag tänkte på hur glada människor blir av uppskattning och bekräftelse, och antog att vi bara sa sådär till varandra för att vi skulle vara glada.

Det har tagit mig nästan 6 år att inse att min besvikelse över människan inte längre finns kvar. Inte för att jag har bytt ut min omgivning mot någon annan, utan för att mina val gör mig mer säker.
Om jag säger en sak för att jag menar den, varför skulle ingen annan kunna göra det?

Jag vet inte vem jag är utan dig

En ny hobby tycker dem. Ett nytt projekt. Någonting som förhindrar mig själv att tänka att jag har problem när det gäller maten. För med facit i hand - det var striden med körkortet som förhindrade mig själv att fastna i matproblemet. Nu när körkortet är i plånboken har jag all tid i världen att tänka på annat. T.ex att jag kan göra maten till ett problem. Och jag vågar inte säga att jag kan hålla mig borta för det har jag har sagt så många gånger. Så numera lovar jag ingenting. För jag vägrar göra någon besviken. Men tro mig, den som skulle bli mest besviken av att hamna i samma fälla en gång till, det är jag själv. Så det är lika bra att skaffa mig en hobby. En hobby som inte har med träning eller mat att göra. Någonting som gör mig gott. Musik är ganska bra!

I dont know who I am without you
All I know is that I should
She will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

There were sounds in my head
Little voices whispering that I should go, and this chould end
You meand more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself
So I say to you, "This is what I have to do"



I min värld har vi inget manus

Haley ber Nathan berätta en hemlighet, och hon får bekräftat att han kan koppla varje klädersplagg som hon har på sig, till någonting betydelsefullt i deras förhållande. Snacka om medveten kille! Om det inte vore så att Nathan egentligen inte finns, så skulle jag skriva att jag är otroligt svartsjuk. Men nu är jag medveten om att han faktiskt bara är en rollfigur, och att allt han säger är någonting som i första hand stått på ett papper. Så svartsjuk kan jag inte vara. Jag är trots allt levande, och allt runt omkring är spontant. Jag är inte svartsjuk på en rollkaraktär i en serie.

Äh, vem försöker jag lura? Det är sånna där ohemliga hemligheter som jag tycker om. Så ja, jag är svartsjuk.

Hur jag ser på dig avgör vem du är för mig

Jag säger att jag aldrig varit kär. Men jag får nog säga att jag var för fast för att ens inse att han fortfarande är kvar. Att han, efter alla dessa år av en egentlig tystnad, är väldigt långt borta. Vi säger inte mycket. Jag vet knappt vem han är längre. Han vet knappt vem jag har blivit. Men någonstans är han fortfarande kvar.

Egentligen är han inte bättre än någon annan. Han säger aldrig bättre saker än andra. Men det han säger är det jag tar åt mig mest av. Det han säger sitter alltid kvar. Jag tänker allt sällan på honom. Han säger egentligen färre saker än andra. Det blir längre och längre tystnad mellan våra samtal, och samtalen blir bara kortare och kortare. Men det han säger, fastnar. Det han gör är de saker jag minns. Ändå tänker jag allt sällan på honom. Han är väldigt långt borta. Jag vet knappt vem han är längre. Men han vet inte att jag fortfarande, vissa nätter, önskar att han kunde ringa. Att jag fortfarande tänker på honom när jag lyssnar på Too Close For Comfort och Why This Last Dance. Eller att han på något konstigt vis ligger överst i min minneslåda trots att det finns andra som lyckats smälta det hjärta som frös till is den dagen då han faktiskt åkte härifrån, och jag på något vis tvingade mig själv att tränga bort honom.

Han är inte bättre än någon annan, men sättet jag ser honom på gör honom till en egen sort.



Vem la sorgen i dina ögon?

Snacka om tankeställare.
En låt, en text, en inspirerande vän. 3 saker jag faktiskt uppskattar jätte mycket.
När människor lyssnar på musik och tänker på mig av en orsak. Ja, då blir jag ofta rörd.

"Jag såg dig där på färjan
Du såg så tunn och trött ut
Som ett spöke bland isflak
Som om du tappat livet

Och du brukade lysa upp
Alla rum du gick igenom
Och du kunde smälta mitt
Hjärta bara genom att le

Du var den sista på jorden
Jag trodde skulle slås ner
Vem la sorgen i dina ögon?
Vem stal ditt ljus?

Du brukade lysa upp
Alla rum du gick igenom
Och du kunde smälta mitt
Hjärta bara genom att le

Snälla bevisa att du har mer att ge."

När det t o m syns på avstånd, då är det på riktigt

Jag sökte på kärlekslåtar för speciella tillfällen. Jag sökte bilder på google. Och jag försökte komma på någonting som jag skulle använda för att säga grattis. Allt för att jag är rädd att mina ord inte ska vara tillräckliga. Men hur någon annan ska förklara exakt det jag tycker och känner, är lite för mycket att be om. Jag behöver nog leta hos mig själv. Och den första känslan jag får upp är att jag är riktigt stolt! Kanske ingenting jag borde vara, eftersom det inte ens handlar om mig. Men stolt är jag. Jag är en stolt syster till en nyförlovad bror. Jag är en stolt vän till en nyförlovad vän.

Deras val är helt och hållet rätt. Jag är superglad över att det är Fidde och Camilla.

Det är förmodligen därför du är så jävla bra

Vi säger att vi blir starkare av att ta oss förbi ett hinder. Han säger att det är utvärderingen som visar om vi utvecklas eller inte. Jag säger att om vi struntar i att vara medvetna när vi väl tar oss över, är sannolikheten stor att vi går tillbaka till samma hinder en gång till. Och när vi är tillbaka till samma hinder, har vi redan glömt bort hur vi tog oss över den första gången. Att vi kämpade då, ger alltså ingen effekt nu.

Så, vi säger att vi blir starkare av att ta oss förbi ett hinder. Men vi vet att vi måste vara medvetna om hur och varför vi tog oss igenom.

Han säger, det är hindren som gör att vi blir bättre.
Jag säger, det är förmodligen därför du är så jävla bra.




Josefin är en vän som alltid funnits kvar

Jag skrev om henne jag också. För 5 år sedan när vi konfirmerade oss. Hon skrev ner för att inte glömma. Jag skrev ner för att hon just då var det bästa jag hade. Jag skrev hennes namn först. Det gjorde jag alltid med dem jag tyckte bäst om. Jag gjorde fina krumelurer runt de namn, för att göra det lika fint som jag uppskattade dem.
Tack och lov för att hon skrev ner mig, så vi kunde påminnas nu, 5 år efter.

Jag har hennes födelsedagsbrev nära mitt konfirmationsbrev. I ett annat kuvert ligger nedskrivna sms som vi skickade till varandra under vår hittills närmsta tid tillsammans. Sommaren 2005 skrev jag att det var främst då som jag verkligen förstod hur mycket jag saknade henne. Jag hann aldrig inse hur långt bort hon hade kommit. Att det vi båda var rädda för, hade hänt. Att det var slut med att rymma till killar på natten. Åka på tripper, för att sedan åka snabbt hem igen. Eller smyga in till Philip och göra makaroner och rostat bröd.
För det var inte det att jag har glömt. Jag antog bara att det var så det skulle vara. Att vänner kommer och går. Men det är inte vännerna som går. Det är människor som en gång i livet var någon som man lärde sig någonting av, men inte fick någon mer utdelning av. Vännerna står kvar. Men de kan vara på avstånd, som i detta läget. Josefin är en vän, och vi har en vänskap. När vi är 25 år ska vi sitta på stranden och käka glass. Då ska jag uppskatta henne mer än vad jag kunde göra när jag var 13-14 år.

För jädrar vilken tjej hon är!

Jag vill inte ångra de saker jag aldrig gjorde

Igår fastnade jag i en konversation med en av gästerna när jag jobbade. Märith. En pratglad 85-årig tjej, som med en så säker ton i rösten sa, att om hon fick leva om sitt liv skulle hon springa barfota tidigare på våren, och strunta i risken för att det skulle ge henne en förkylning. Hon skulle äta mer glass, och strunta i att vara hälsosam. Hon skulle göra fler misstag, och strunta i att vara så rädd. Hon skulle helt enkelt bara leva om livet, i nuet.

Hon skulle gå på fler utflykter men hon skulle strunta i att packa ner fallskärm, regnkläder, kompass och karta. Hon skulle strunta i att oroa sig över saker och ting, och göra dem istället.

Hon sa åt mig att passa på. Att ta kontroll över livet innan åldern tar kontroll över mig. För ofta får man bara 1 chans. Och jag tänker, eftersom hon är mer erfaren av livet än vad jag är, kommer jag vilja lyda hennes råd. Inte för att vara bekväm och säker, utan för att jag anser att det är ett ganska smart sätt att leva ett roligt och bra liv på. Jag behöver lära mig det där.
För jag skulle bli väldigt besviken om jag vaknar upp och inser att alla de saker jag en gång drömde om numera har kraschat, på grund av mig själv. Och att det en dag redan är försent.

Om alla skulla nöja sig med bra, skulle aldrig Zlatan eller Oprah Winfrey finnas

Stina kunde avleda tankarna ganska bra. Men nu är även hon borta igen, och jag tänker, tänker och tänker lite mer.

Jag tänker på körkortet. Tänker på mat. Tänker att jag nog skulle behöva övningsköra. Tänker att jag inte orkar. Tänker att jag inte orkar plugga teori. Tänker att jag inte vill fortsätta med verksamheten. Tänker att jag står still. Tänker att jag vill bli något stort. Tänker att jag inte kan. Tänker att jag är rädd.
Jag tänker att jag inte vill vara kvar i Karlstad. Tänker att jag vill sluta göra dem besvikna. Tänker att jag måste kämpa lite hårdare. Tänker att jag inte orkar. Tänker att jag snart somnar. Tänker att jag måste utnyttja tiden. Tänker att jag inte får somna. Tänker att det inte är tillräckligt. Tänker att jag är trött på att misslyckas.
Jag tänker att jag vill bli större. Tänker att jag är rädd att lyckas. Tänker att jag är livrädd. Tänker att det är enklare. Tänker att jag står still. Jag tänker på att jag måste ta tag i livet. Jag tänker att jag måste bryta mönstret. Blir lite starkare. Och fortsätta. Kämpa lite hårdare.

Jag tänker att det är lättare att inte ha några förväntningar.
Jag tänker att jag slipper bli besviken om jag struntar i kraven.
Jag tänker att jag ska vara nöjd med det jag har.
Men jag tänker att jag vill ha det bättre.
Jag tänker att jag vill bli starkare.
Jag tänker att jag måste kämpa, lite hårdare.
Jag tänker att jag är livrädd...

Desperat försöker jag hitta ett sätt att göra skillnad. Can somebody help me?

Jag har fler erkännanden att göra idag. Inte saker som jag medvetet döljer, utan saker jag glömmer bort att säga trots att jag vet.


Jag vill inte nöja mig med ett Svensson liv. För jag vill göra någon skilland. Men varje gång jag tänker på det så är jag för rädd för att säga det. Jag vill verkligen inte vara den som misslyckas.

Jag säger att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker. Men jag är livrädd för att inte vara tillräcklig. Faktiskt så är jag livrädd för att inte göra det dem förväntar sig att jag ska göra. Det är så himla mycket lättare att bara vara neutral.

All uppmärksamhet och kärlek jag ger till Malin Carlsson idag känns lite som högstadietiden. Men jag vågar faktiskt säga att jag struntar i att folk tror att jag bara använder fina ord till henne bara för att, för jag vet att det är äkta. Hon gör det så speciellt att det helt enkelt inte ens finns så bra ord att beskriva det på.

I lördags när vi spelade Våghals ville jag säga att det jag tror människor tycker om mest, respektiva minst hos mig är att jag alltid bryr mig - även när jag inte behöver. Det människor tycker om mest, är att jag alltid ställer upp. Det de tycker minst om är att jag lägger näsan i blöt.   Men istället för att säga det sa jag någonting annat...

Att Stina varken sov hos mig, eller planerade bort mig i söndagen gjorde mig riktigt ledsen. Men jag nöjde mig med att veta att hon varit hemma, och att jag fått träffa henne igen. Så glädjen övervägde tillslut. Men som sagt, jag blev ledsen. Men mest kanske för att jag inte skulle vilja dela henne.

Jag har fått en spark i baken som fått mig att förstå att jag är lättare att bry sig om när jag är den starke och positiva. Men att folk faktiskt bryr sig mer om att tala om det för mig, när jag är den svaga och negativa.

Fidde och Camilla får mig fortfarande att hoppas och tro. Det är inspirerande för mig att se dem. Men jag säger det väldigt mycket sämre än sällan t o m.

Efter krogen åkte jag hem och åt fil och müsli och kunde då vara riktigt stolt över det. Men jag tänker fortfarande på det. Ångrar och försöker spola tillbaka tiden. Men sen ångrar jag att jag ångrar mig. För jag vet att det var rätt. Och det var faktiskt riktigt gott!

Jag är riktigt utmattad.

När Simon bad mig nämna honom i min blogg, tänkte jag direkt att jag aldrig skulle göra det. Dels för att jag kände att det inte skulle ge mig någonting att skriva att "han är bäst", även om det skulle glädja honom. Men också för att om jag ska nämna honom vill jag göra det på ett mer äkta sätt. Han är cool den där killen, och förtjänar någonting som är äkta och sant. Som kommer från mig, istället för av honom. Så jag tänker inte skriva det där inlägget om att jag skulle skriva att han är bäst, för att glädja honom.

Jag undrar ofta om Nattis tycker att jag är en dålig vän som är så dålig på att höra av mig.

Jag undrar ofta om Sofia tycker att jag är en dålig vän som är dålig på att höra av mig. Men i andra sekunden känner jag mig medveten om att hon vet vart jag är. Och jag vågar vara säker på att hon inte går någonstans. Att hon inte är längre bort än ett telefonsamtal. Men jag saknar henne. Konstigt att jag inte gör någonting åt det då va?

Återigen, jag vill inte nöja mig med ett Svensson liv. Jag tänker göra skillnad.

"Ta inte det här på fel sätt, men du är jävligt lik Caroline Af Ugglas"




Killen med det tokigt spontana utlåtandet igår är inte den första. Varken med att ha påpekat det eller att jag inte ska ta det negativt. Vad är det för fel på Ugglan?
Varför tar folk för givet att man ska ta en sån "komplimang" negativt? Jag tycker hon är cool som går sin egna lilla väg. Hon gör sin grej. Och jag antar att det är det som får oss andra att antingen älska, eller hata henne.
Men vad bryr sig Caroline om det?
- Det är inspirerande.


RSS 2.0