De säger att jag är bättre nu, och förnuftet säger att det är sant

Vet du...
Oavsett hur stark jag tror mig känna att jag är.
Hur mycket av min energi som går åt till att finnas där för någon annan.
Eller hur mycket jag undviker att inte göra några misstag -Så är jag skör.
Jag är fortfarande jätte skör och min tanke kan rubbas väldigt lätt och väldigt snabbt.

Men jag är stolt! Så fruktansvärt jäkla stolt.
För oavsett hur pissiga saker är som jag väljer att ta på mig.
Hur utsliten jag än är efter jobbet.
Eller hur jag i första tanken kan hamna i en tankefälla som inte är sann -Så vägrar jag falla tillbaka i gamla mönster och dåliga rutiner.
Jag är fortfarande stark, och bara för att min tanke kan rubbas väldigt lätt och väldigt snabbt så betyder inte det att jag inte kan hitta förnuftet istället.

De säger att jag bättre nu, än vad jag någonsin varit tidigare.
Och förnuftet säger att det är sant.
Jag säger att livet är bättre nu, än vad det någonsin varit tidigare.
Och han bekräftar att det är sant.

Det är bra nu. Jag är bra nu.


Och jag grät tills jag somnade av ren utmattning

Jag mår bra! Jag mår verkligen jätte bra.
Men inte ens det räddar tårarna när den här jävla skit saken händer.
Då gråter jag som ett barn. Precis som jag gjorde då.

Och jag undrar egentligen vad som är värst - fysisk eller psykisk misshandel.
Och jag ville inte leva om samma scen jag gjorde då, så jag tog bilen ut för att hitta mod att visa min smärta.
Men jag vågade aldrig ringa. 
Jag skickade något konstigt sms där jag ville förklara, men ändå inte. Lyssnade på låten i bilen 3 gånger i rad och hoppades att någon kunde rädda honom från hans ord som han slår oss med.
Men jag vågade inte vara någon.
Så jag grät tills jag somnade av ren utmattning - med mammas röda lapp där det stod att hon älskar mig.

- Jag älskar dig också!
Tack för att jag slipper gå ensam i det här en gång till. För hans beteende är långt ifrån bra.

RSS 2.0