Det gamla brevet känns inte så gammalt längre, fast Du är jävligt långt bort

"Jag lyssnade på Skinny Love igår. Det var för första gången sedan du är på det där stället istället för här, som jag inte tryckte bort den från mina högtalare. Jag insåg att det var en av de första gångerna jag lyssnade på den utan dig överhuvudtaget. Det är ju din låt!
 
Det var du som visade mig den, och fan vad enkel den var att tycka om. Egentligen tror jag att det är det som är största anledningen till att jag föll för den så snabbt - att det är din låt alltså. Jag har aldrig kunnat koppla den till något annat - och dig tycker jag ju om!
Det har jag alltid gjort. Till och med nu när du är dum i huvudet. Du har ju alltid varit snyggare än dom. Klokare än dom. Bättre än dom!
 
Och du har alltid varit så jävla mycket mer betydelsefull än vad den där låten någonsin kommer bli, även om jag vet att den varit med så fruktansvärt intensivt. Jag förstår det! Men inte fan hade du behövt att gå och bli den där jävla Skinny Loven som vi älskade så mycket i låten.

Vet du Sofie, du har alltid gett mig så många fina, klipska, djupa men enkla meningar. Jag har alltid varit så stolt över dom. Men jag skäms över att ha glömt bort att tacka dig för det. Ibland är jag så skraj över att jag kanske har en del i att du ballat ut. Att du inte fick tillbaka allt som du gav, och att du därför fick börja gå på din sparlåga. Jag är verkligen ledsen för det!
 
Jag tror att Det är den största anledningen till varför jag alltid tryckt mig förbi låten. För jag skäms. Och för att varje textrad bränner i hela mitt huvud. För jag skäms ännu mer över att jag är lika arg på dig, som jag är på mig själv. För när vi nu lyssnade gång efter gång på mitt golv borde du väl ändå ha uppfattat varenda ord som sjöngs. Till och med Jag sjöng ju!
 
Så du borde ha fattat att ha mer tålamod. Jag sa ju åt sig att du skulle vara bra. Vi sjöng för dig att du skulle balansera. Och jag beordrade dig att du skulle vara snäll mot dig själv. Men så krossade du dina glas och vi fick helt plötsligt också stå och stirra på blodet vid diskbänken.
Vad hände där egentligen, Skinny Love? Vilka fan blev vi? All din kärlek gick till spillo och jag sitter här och undrar hur jag egentligen var för dig. Var det jag som lät din kärlek gå till spillo?
 
Du sitter säkert också inne med flera frågor om varför jag också försvann, när vi egentligen visste att vi behövde varandra mer än vanligt. För, snälla, säg mig att du fortfarande behöver mig. Eller, åtminstone vill ha mig. För, jag kommer vara hos dig när du vaknar. På ett helt annat sätt.
Skinny Love, jag kommer slåss för dig. Du ska inte vara där!"

Det var så längesen, men finns det där än...

Jag låg vaken och hoppades att jag skulle drömma om dig. Jag gjorde det inte, men jag försökte. Jag tänkte att om jag bara kunde få till en fin liten historia hur jag kunde halvligga i din soffa och diskutera livet med en kopp kaffe i handen, så skulle det kännas på riktigt. Då skulle du fatta hur bra det skulle vara för dig. Hur bra Jag skulle kunna vara.

Så skulle jag ligga där och diskutera livet. Jag gjorde till och med en liten konversation där jag trodde att jag visste exakt hur du fungerar och exakt hur jag skulle vara den som lyckades möta dig, innanför skinnet.
Men så kände jag mig lite fånig.
Dels för att jag satt och fantiserade om dig, hur du ville bli räddad och hur jag kunde välja hur du skulle svara mig. Men också för att det kändes lustigt att jag tror att jag är så jävla säker, fast jag inte ens vet vad det är jag tror att jag tycker om i dig.

Egentligen tror jag att det bara är en idé jag fått. Att jag skulle vara den som fixar dig och håller dig på banan. Att bli den som du blir sådär hopplöst och hjälplöst förälskad i. Även om du säger att du aldrig blir kär... För, något annat än det intresserar mig faktiskt inte.
Din självsäkra stil som jag tidigare var så svag för, har blivit en osäker och avtändande egenskap som jag inte vill ha.

Jag har ju faktiskt träffat så många andra fina människor som får mig att må bättre!
Ändå går jag och drömmer igen...

Så jag stannar kvar och skriver, även om jag vet att jag egentligen borde leta ut

Det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att livet just har börjat, och du vill leva det med mig.
Men egentligen vet vi alla vart du redan står. Du vill inte alls vill leva det med mig. Du vill inte leva det med nån(!) och det hörs varenda gång du ringer.
Ändå kan jag inte låta bli att älska att det faktiskt alltid är mig du ringer.

Så jag river upp samma sår varje gång jag påpekar att du skulle kunna sälja din egen själ för att få stanna kvar där du redan är. Och du tittar ner i golvet för att så oskyldigt som möjligt hålla med, utan att bekräfta det i ord.
Och samtidigt står jag mitt emot och viskar att jag skulle vilja sälja min egen för att vi båda skulle välja mötas på mitten istället.

Och hur tyst jag än viskar, tycks du ändå alltid höra. För sen tittar vi båda två hur det blöder, och vi inser hur ont det gör att gång på gång kasta bort någon som kommit så nära. 
Ändå spar vi alltid våra platser till något annat.

Det är då jag aldrig kan låta bli att undra om du låter någon annan komma lika nära som jag.
För även om du säger att ingen känner dig som jag. Och även om jag aldrig väljer att titta noggrant eftersom det gör så jävla ont, så vet jag att de har rätt - Vi har aldrig varit dem som i slutet får varandra.

För jag fastnar lika hårt för texterna som du. Men Tracy sjunger att "All that you have is your soul". Så nu har jag slutat sälja den. För du har alltid bara velat ha den när jag är omöjlig. 
Ändå önskar jag att det faktiskt var så - att vårt liv just har börjat, och vi ville leva det tillsammans.

Men som sagt, det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att du älskar mig så mycket att du hatar dig. Och jag har aldrig slutat undra "who would come and find me first - the devils or my gods..." För vi vet att vi inte kan vara på två platser samtidigt och du ska vara där du redan är. 
Och jag, jag tvingar mig själv att sluta sakna och fortsätter sedan att somna lyssnandes på Tracy.

Det brukar bli bäst så...
Kram från Mig


Och jag undrar varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut

Kommer du ihåg när jag berättade för dig att min inspiration kommer ifrån musik? I så fall måste du också komma ihåg att jag blev stum när jag skulle förklara varför. Att när jag skulle räkna upp de artister och låtar som kunde få mig att tappa andan, var Melissa Horn den enda jag kom på. Nu är hon visserligen den som ligger i toppen, av min lista. Men det vore orättvist om hon var den enda som fick utrymme.
För jag älskar till exempel att sätta på Konstantine och veta att jag har 9 minuter och 37 sekunders känslrus framför mig. För ja, jag känner i varje sekund - varje gång jag lyssnar. (och det är ofta!) Men jag hatar att låten har så start övertag på mig. Att den har en förmåga att plocka fram saker som gör ont i mig. Känslor av att vara instängd. Instängd, för att älska för starkt.
 
Och jag älskar att 18th floor balcony har två delar i en och samma låt. Att jag i den första delen av låten kunnat göra flera olika musikvideor i mitt eget huvud, och därefter fotograferat in dem, för att sedan måla ut dem på papper. Och vet du? Varje rörelse i mitt huvud, är rörelser av dig som jag lyckats memorera in. Du har alltid huvudrollen! Och sedan kan jag sitta tyst och underhålla mig själv i tanken, medan jag väntar på den andra delen tillsammans med tystnaden.
Jag vet inte om det är för att jag är medveten, eller för att tystnaden och väntan är alldeles för lång. För varje gång den andra delen börjar, och Justin sjunger sin första mening "I lost a piece of me in you", kan jag inte låta bli att se bilden av när mitt hjärta blev utdraget. Men sedan kommer ett antal meningar jag älskar. Som får mig att inse att det inte är någon idé för mig att lägga fokus på någonting som redan har hänt.
"Dont try to take this from me, I've already spent half my life living undone".
 
Jag kunde aldrig berätta det här för dig. Så jag kunde heller aldrig fråga dig vart du hämtar din inspiration ifrån. Istället bad du mig skriva ner ett citat som skulle hjälpa dig i livet. Det gav mig prestationsångest! Och när jag åkte hem trodde jag att du tyckte att jag var dum i huvudet. Men du tackade mig med ett sms så fort jag stängde dörren. Jag ville springa tillbaka och krama dig. Just för att du tog bort den onödiga känslan av skräck. Men också för att jag alltid har älskat dina kramar.
Jag gick till bussen istället och undrade varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut.
 
Kram

Jag vet att jag var någon annan Innan jag kände dig

Du var självlart också en av de där 24 människorna. Du var inte vilken av dem som helst. Du var den 23e.
Jag vet fortfarande inte ifall det betyder att du är en bättre, eller att du har en större plats än de andra. Jag vet att jag valde Morfar på den 24e, för att jag ville ge honom mest plats. Så ja, det kanske ligger någonting i att jag medvetet valde dig på den 23e.
Du är ju faktiskt den människa som gjort störst intryck på mig under detta år. (Kanske till och med flera år. Många år. Alla år?)

Jag minns när jag pratade med Pappa om att det här har varit min allra bästa sommar! Han frågade mig vad det bästa var, under den här bästa sommaren. Det var enkelt för mig att svara - Elinor!
Och sen konstaterar både han och jag att det är skönt att känna/veta att jag har en vän jag förtjänar. Och det känns ännu tryggare att veta att du måste gjort många saker rätt för att förtjäna att jag, och framför allt Pappa säger det om en vän, som han inte ens har träffat.

Och mitt första ord till dig var glasklar. "Beroendeframkallande". Det var ett ord som en tjej använde som förklaring till mig. Jag är inte riktigt säker på ifall hon visste vad det ordet har för betydelse, för så vitt jag vet har jag ingen koppling kvar till henne. Ingen alls faktiskt! Hon gör mig besviken.
Därför skrämde det mig när det ordet dök upp i mitt huvud till dig. För Beroendeframkallande har i många av mina kopplingar, kopplats till något negativt. Och när jag slog upp ordet Beroende i synonymboken och orden Ofri, Osjälvständig och Bunden kom upp, blev jag bara ännu mer skraj.

För ja, jag vill ha mer och mer av din vänskap, glädje och trygghet. Och jag har insett hur gärna jag pratar om dig tillsammans med min omgivning. Men min rädsla för beroende har alltid varit extremt stor. Därför är det en bit av hela min kropp som försöker ställa in mig på avväjning. Som att jag succesivt ska lära mig att inte leva med dig i samma stad. Att lära mig att jag fortfarande delar med dig, fast på längre avstånd.
Den andra delen däremot blir arg och frustrerad så fort jag kommer på att jag försöker göra så. Det är ju inte direkt så att det är ett dåligt beroende. (så länge inte du tar slut) Jag är liksom beroende av känslan av att vara Fri - inte Ofri. Och Självständig - inte Osjälvständig.
Känslan som du ger mig på ett alldeles speciellt sätt. Så jag tänker fortsätta vara beroende - livet ut.

I vilket fall som helst så smärtar det mig att jag ska åka ifrån dig. De säger allihop att jag inte kommer förlora dig bara för att jag åker till en annan stad. Att jag kan få min dos av Ell oavsett vilken del av världen jag står i.
Jag vet det också, men det spelar faktiskt ingen roll! Jag är ledsen - klart slut.

Och när Melissa sjöng Innan jag kände dig trodde jag att mina ögon på något vis skulle sprängas för att det var så många tårar som ville ut men aldrig kom. Det var så många ord jag ville säga men de kom aldrig fram. Och det var så många kramar som jag ville använda för att tacka dig, men jag kunde liksom inte röra mer än det som redan var rört. High Five! High Five för livet.

Jag vet liksom inte hur jag ska kunna förklara... Men du har liksom räddat hela mitt år.
Och det här året har räddat hela mitt liv.

Tack
Jag älskar dig
Från din Zoe

"Du har ett finare öde, jag lovar dig"

Egentligen skulle jag nog kunna skriva mitt allra längsta brev om jag skulle skriva de finaste och viktigaste sakerna i vår relation. Det är så himla mycket som jag skulle vilja sätta ord på. Och det är så mycket som jag skulle vilja förklara för alla andra, som också kan läsa.
Det är bara det att jag inte kan. Jag brukar kunna. Men inte till dig - du är alldeles för fin för mig.

Du vet hur gott jag pratar om de vänner som jag tycker så mycket om. Då kan du gångra det med 3, och så vet du sen hur gott jag pratar om Dig, för att jag tycker Ännu mer om dig.

Och nu när du lugnar min flygsräck med att fråga Varför det skulle hända, och jag svarar Ödet och du sen säger - "Du har ett finare öde, jag lovar dig!"
DÅ VILL JAG BARA FLYGA RAKA VÄGEN HEM OCH KRAMA DIG TILLS DU KNAPPT KAN ANDAS.

Du är minsann den största anledningen till varför det känns bra att flytta hem.

Jag längtar så mycket efter dig
Kram
från din syster

RSS 2.0