Så jag stannar kvar och skriver, även om jag vet att jag egentligen borde leta ut

Det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att livet just har börjat, och du vill leva det med mig.
Men egentligen vet vi alla vart du redan står. Du vill inte alls vill leva det med mig. Du vill inte leva det med nån(!) och det hörs varenda gång du ringer.
Ändå kan jag inte låta bli att älska att det faktiskt alltid är mig du ringer.

Så jag river upp samma sår varje gång jag påpekar att du skulle kunna sälja din egen själ för att få stanna kvar där du redan är. Och du tittar ner i golvet för att så oskyldigt som möjligt hålla med, utan att bekräfta det i ord.
Och samtidigt står jag mitt emot och viskar att jag skulle vilja sälja min egen för att vi båda skulle välja mötas på mitten istället.

Och hur tyst jag än viskar, tycks du ändå alltid höra. För sen tittar vi båda två hur det blöder, och vi inser hur ont det gör att gång på gång kasta bort någon som kommit så nära. 
Ändå spar vi alltid våra platser till något annat.

Det är då jag aldrig kan låta bli att undra om du låter någon annan komma lika nära som jag.
För även om du säger att ingen känner dig som jag. Och även om jag aldrig väljer att titta noggrant eftersom det gör så jävla ont, så vet jag att de har rätt - Vi har aldrig varit dem som i slutet får varandra.

För jag fastnar lika hårt för texterna som du. Men Tracy sjunger att "All that you have is your soul". Så nu har jag slutat sälja den. För du har alltid bara velat ha den när jag är omöjlig. 
Ändå önskar jag att det faktiskt var så - att vårt liv just har börjat, och vi ville leva det tillsammans.

Men som sagt, det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att du älskar mig så mycket att du hatar dig. Och jag har aldrig slutat undra "who would come and find me first - the devils or my gods..." För vi vet att vi inte kan vara på två platser samtidigt och du ska vara där du redan är. 
Och jag, jag tvingar mig själv att sluta sakna och fortsätter sedan att somna lyssnandes på Tracy.

Det brukar bli bäst så...
Kram från Mig

Trackback
RSS 2.0