Det var så längesen, men finns det där än...

Jag låg vaken och hoppades att jag skulle drömma om dig. Jag gjorde det inte, men jag försökte. Jag tänkte att om jag bara kunde få till en fin liten historia hur jag kunde halvligga i din soffa och diskutera livet med en kopp kaffe i handen, så skulle det kännas på riktigt. Då skulle du fatta hur bra det skulle vara för dig. Hur bra Jag skulle kunna vara.

Så skulle jag ligga där och diskutera livet. Jag gjorde till och med en liten konversation där jag trodde att jag visste exakt hur du fungerar och exakt hur jag skulle vara den som lyckades möta dig, innanför skinnet.
Men så kände jag mig lite fånig.
Dels för att jag satt och fantiserade om dig, hur du ville bli räddad och hur jag kunde välja hur du skulle svara mig. Men också för att det kändes lustigt att jag tror att jag är så jävla säker, fast jag inte ens vet vad det är jag tror att jag tycker om i dig.

Egentligen tror jag att det bara är en idé jag fått. Att jag skulle vara den som fixar dig och håller dig på banan. Att bli den som du blir sådär hopplöst och hjälplöst förälskad i. Även om du säger att du aldrig blir kär... För, något annat än det intresserar mig faktiskt inte.
Din självsäkra stil som jag tidigare var så svag för, har blivit en osäker och avtändande egenskap som jag inte vill ha.

Jag har ju faktiskt träffat så många andra fina människor som får mig att må bättre!
Ändå går jag och drömmer igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0