Och jag undrar varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut

Kommer du ihåg när jag berättade för dig att min inspiration kommer ifrån musik? I så fall måste du också komma ihåg att jag blev stum när jag skulle förklara varför. Att när jag skulle räkna upp de artister och låtar som kunde få mig att tappa andan, var Melissa Horn den enda jag kom på. Nu är hon visserligen den som ligger i toppen, av min lista. Men det vore orättvist om hon var den enda som fick utrymme.
För jag älskar till exempel att sätta på Konstantine och veta att jag har 9 minuter och 37 sekunders känslrus framför mig. För ja, jag känner i varje sekund - varje gång jag lyssnar. (och det är ofta!) Men jag hatar att låten har så start övertag på mig. Att den har en förmåga att plocka fram saker som gör ont i mig. Känslor av att vara instängd. Instängd, för att älska för starkt.
 
Och jag älskar att 18th floor balcony har två delar i en och samma låt. Att jag i den första delen av låten kunnat göra flera olika musikvideor i mitt eget huvud, och därefter fotograferat in dem, för att sedan måla ut dem på papper. Och vet du? Varje rörelse i mitt huvud, är rörelser av dig som jag lyckats memorera in. Du har alltid huvudrollen! Och sedan kan jag sitta tyst och underhålla mig själv i tanken, medan jag väntar på den andra delen tillsammans med tystnaden.
Jag vet inte om det är för att jag är medveten, eller för att tystnaden och väntan är alldeles för lång. För varje gång den andra delen börjar, och Justin sjunger sin första mening "I lost a piece of me in you", kan jag inte låta bli att se bilden av när mitt hjärta blev utdraget. Men sedan kommer ett antal meningar jag älskar. Som får mig att inse att det inte är någon idé för mig att lägga fokus på någonting som redan har hänt.
"Dont try to take this from me, I've already spent half my life living undone".
 
Jag kunde aldrig berätta det här för dig. Så jag kunde heller aldrig fråga dig vart du hämtar din inspiration ifrån. Istället bad du mig skriva ner ett citat som skulle hjälpa dig i livet. Det gav mig prestationsångest! Och när jag åkte hem trodde jag att du tyckte att jag var dum i huvudet. Men du tackade mig med ett sms så fort jag stängde dörren. Jag ville springa tillbaka och krama dig. Just för att du tog bort den onödiga känslan av skräck. Men också för att jag alltid har älskat dina kramar.
Jag gick till bussen istället och undrade varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut.
 
Kram
Trackback
RSS 2.0