Det här är till dig, för att du är min diamant till vän

Jag brukar aldrig ha problem med att uttrycka mig. Hittar jag inte orden hittar jag det i mina pennor. Hittar jag det inte i pennorna, hittar jag det i musiken. Men allt jag hade att säga var "Jag vet inte vad jag ska säga".
Och det var sant, jag visste inte vad jag skulle säga.

Men du förtjänar att höra alla goda tankar jag har om dig, även fast jag är ett känslomässigt vrak som inte alls vill känna efter. Som inte alls vill prata om hur saknaden kommer göra ont. Eller om hur mycket jag älskar dig. Just för att det gör så ont.

Så vi kramades snabbt så fort min buss kom. Sa att vi inte behövde säga någonting, för att vi visste i alla fall.
Och jag vet! Lika mycket som jag vet att du vet. Men du förtjänar att höra mer.
Du förtjänar att veta hur trygg du har gjort mig det senaste året. Och hur tacksam jag är för våren, och alla sommarkvällar tillsammans.
Du förtjänar att veta hur ont det kommer göra att gå ut på krogen och veta att du aldrig kommer vara där. Att veta att jag inte alls bara kan åka till Ikea en dag för att få krama dig.
Du förtjänar att höra vilket lyckorus som går igenom hela min kropp så fort jag tänker på vår midsommar-vandring. Och hur ledsen jag är för att jag kommer sakna våra bio-kvällar.
Och du förtjänar att veta att saknaden efter att få se ditt underbart härliga leende kommer vara fruktansvärt stor. Att det leendet har fått mina kritiska tankar längre bort. Och att du är en vän som jag uppskattar på alla sätt och vis.

Men jag gick på bussen. Snabbt och bestämt. Allt för att försöka hålla det känsliga vraket långt borta. För att jag inte ville att den sista tiden skulle handla om tårar.
Och så tittar jag ut genom fönstret och tittar på min fina vän. Vinkar lite sorgset, och så var min känslomässiga kris framme!
Jag borde ju förstått att jag inte kunde lämna bort min vän till USA utan att fälla en tår. (Så jag föll flera hundra)



Det här är till dig, för att du är min diamant till vän & jag älskar dig.

RSS 2.0