‎"What kind of guy would I be, if i walked out when she needed me the most"

Jag pratade om dig igår.
Det var så längesen jag nämnde dig, för allt har gjort så ont. Men jag pratade om dig igår.
Hon frågade mig ifall jag var kär i dig, och jag svarade att jag bara var kär när jag visste att jag inte skulle få dig. Sen frågade den andra ifall det var min kärlek vi pratade om. Om du var min alltså.
Och jag svarade att varken du eller jag ger bort oss själva till någon - ändå ber vi båda efter någon som ska se till att vi lever.
 
Och jag blev ledsen.
Det var längesen du var anledningen till varför det gör ont. Men jag blev så himla ledsen.
 
Jag blev ledsen när jag säger att vi tror att vi har hela framtiden tillsammans. Jag blir ledsen när vi tar det för givet.
Jag blir ledsen när jag egentligen vill springa till någon annan, fast jag redan sagt att ingen annan kan nå mig som du. För jag blir ledsen för att jag vet att du skulle strunta i att springa efter.
 
Sen blir jag ledsen när jag lyssnar på fina låtar. Jag blir ledsen när jag inte alls håller det jag säger. För jag blir ledsen när jag säger att jag skulle dö för dig, men inte ens ringer när jag vet att du behöver någon.
Och jag blir ledsen för att jag tror att jag ska straffa dig för att du har förmågan att plocka fram alla mina sorters känslor men ändå inte lärt oss att ta hand om dem.
 
Jag tycker ju om dig, men jag vill inte känna efter.

Du var inte odödlig, men vi är alla vinnare över döden

2011-07-15 Hej Morfar!

När du var vid liv trodde jag att jag redan hade sagt allt. Men när tanken av att aldrig mer få prata med dig plötsligt stod framför mig, var det omöjligt att veta om alla ord är sagda och förstådda.
(för kanske är det så att jag pratat mer Om dig, än Till dig.)
Så jag bestämde mig för att skriva från hjärtat, och låta alla veta.

För än så länge känns allt fortfarande obegripligt.
Att jag ska sitta och prata med dig genom marken går inte ihop.
Att du inte ska göra julafton, kalas eller andra festligheter till tokiga möten är omöjligt för mig att förstå.
Och att du aldrig fick se mig i min nya miljö är smärtsamt eftersom jag är så stolt över vart jag tagit mig.

Och om det inte vore för Kristins kloka ord kanske jag aldrig skulle förlåta tiden. Hon sa - "Det här kanske är hans enda chans att få följa alla hans nära på."

Och det är faktiskt det enda som kan lindra vetskapen att du faktiskt inte kommer sitta bredvid mig på mitt bröllop.
För jag har alltid sett framför mig hur jag skulle skoja om att du var tvungen att förstå att jag var tvungen att säga till min man att Han numera var den jag gillar bäst för att inte orsaka skiljsmässa samma dag.
Sen skulle jag förklara att det inte innebär att jag tycker mindre om dig, eller att du tar mindre plats - för du är ju alltid morfar. Samma tokiga, typsiska morfar - som definitift inte är som någon annan i hela världen.

Kanske är det därför jag har extra svårt att förstå.
För jag har så länge gått runt och trott att det fanns en jädra massa tid. Tillslut trodde jag till och med att det var sant - att du skulle vara odödlig.
Men så bara går du och dör... eller ja... du Går inte ens - du börjar med att ramla.
Definitift inte som någon annan!

Så nu försöker jag istället skapa någon slags styrka som jag istället kan tro på. Och jag sitter och försöker tänka vilken tur jag har som fick ha en typisk Sofie & Morfar relation istället för en saft och bulle relation mellan ett barnbarn och en morförälder.
För såhär är det morfar, jag har alltid tyckt om att vara just Sofie tillsammans med dig.
Så jag säger hela tiden att det faktiskt aldrig skulle kunnat sluta på ett bättre sätt - men ändå känner jag mig så himla blödig... 

Jag gråter öppet på tunnelbanan. Låser in mig på toaletten på jobbet.
Och jag är rent ut sagt skit nervös för mitt sista möte.
Jag är också skit nervös över att jag inte ska kunna se allt som är och har varit så fint.
Ändå är jag skit nervös över att mitt jobb gjort mig alldeles för bra på att spela glad och låtsas som att jag mår bättre än vad jag gör. 
För jag är så ledsen... men ler ändå.

Så, jag vet att det är massa saker som jag måste lära mig på egen hand. (för det här med tuggumi och hemmabygge är det du som lärt mig - och det kan jag redan)

För det första måste jag lära mig att säga att du är död utan att låtsas som att jag inte vet vad det betyder.
För det andra måste jag lära mig att prata med dig på samma sätt som jag får prata med farmor och farfar.
Och för det tredje måste jag lära mig att det är okej för mig att Inte vara okej hela tiden och inse att det inte innebär att jag förlorar mot döden.

För oavsett hur ont det gör att behöva möta det där ordet som både skrämmer och plågar mig, så gör det aldrig så ont att jag inte kan dämpa det med att tänka på livet.
För med tanke på att det är lukten av skit och gammal tobak, och inte döden och lik, som får mig att må bra, är det val av tanke inte svår att göra.
Dessutom är det tuggumi, penslar, vinbär, moppen och papigojjor som räddar mig när bilden av ett tomt rum med en tom kropp smyger sig fram.

Så, kanske var det inte meningen att du skulle vara den första som var odödlig - men ingen av varken du, jag eller någon annan här inne har förlorat mot döden. Vi är alla vinnare, och det är tack vare dig.

Jag älskar dig!
Din Sofie



RSS 2.0