En kväll i juni, då tog han av sig sin kavaj

2010, den 14 juni.
För prick 1 år och 2 dagar sedan var jag hemma hos morfar. Jag minns hur vi handlade hans vanliga runda och att  jag sedan skulle hjälpa honom städa.
Han bjöd självklart på glass, samtidigt som han frågade mig hur jag egentligen kommit i de där tajta byxorna jag hade på mig.

När jag kom hem skrev jag ett blogginlägg.
Jag skrev att jag önskade att fler människor kunde få mig att må som jag gör i hans sällskap. För ingen annan har kunnat sagt sådär utan att få mig att tänka eller börja gråta. Jag var nämligen fortfarande väldigt rubbad när det gällde min kropp och varje kommentar kunde jag tolka till någonting negativt.
Sedan avslutade jag hela texten med att det aldrig gick att vara med honom utan att skratta.

För jag skrattade när han satte på radion och sjöng någon slags visa som han kunde alla ord i.
Jag skrattade när han skulle krångla sig ner på golvet för att visa hur jag behövde skrapa för att få bort fågelskiten som var fylld i hela köket.
Och jag skrattade ännnu mer när han inte tog sig upp.
Sen skrattade jag när han var så inne i sitt tv-program och jag stog alldeles bredvid och flaxade fast han inte ens märkte mig.
Morfar, morfar, morfar. Typiskt morfar.

På alla hjärtans dag fick han därför flest blommor medan jag fick tusen kramar.
Så fyllde han 70 och jag köpte kompishjärtat vi delar.
Jag lyssnade på min morbrors underbara tal och förklaring, och fick det förklarat för mig vart jag fått mina tokerier till idéer ifrån.
På min flytt-dag var han den näst-sista jag vinkade av, och jag fick gå ut ur bilen en andra gång för att krama honom en gång till. Han är ju så go.
Och när han då påpekade att jag förmodligen skulle charma flera stycken och därför aldrig komma hem, så svarade jag att han inte behövde oroa sig, han är ju alltid den jag gillar bäst.
Så när jag hade träffat mina underbara arbetskollegor och hittat människor jag tycker om, var jag noga med att skriva till honom och säga att han Fortfarande, Trots det är den jag gillar bäst.
Och när jag hälsade på honom på sjukhuset i Karlstad släppte han aldrig min hand.
Så vi kramades hejdå och sa att vi snart ses igen - helst i Stockholm på Gröna Lund sa jag. (jag sa att jag så gärna vill visa upp mig)

Idag dog han.
Min fina morfar. Och jag kan inte förklara hur ont vissa tankar gör.
Men jag kan heller inte förklara hur glad jag är över hur hans slut aldrig kunde ha blivit bättre.
Så jag skriver ingenting mer... Han är fortfarande den jag gillar bäst.



RSS 2.0