Nästan allt jag önskade att jag sa, innan vi gick

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket och ofta du faktiskt varit med.
När min värld rasade samman var du alltid den som visste om det. Du var alltid den som visste att jag faktiskt ville bli räddad från någon annan än mig själv (även om jag aldrig sa det). Du gick liksom och självmant blev den någon som var nära när jag grät.

Minns du när jag ringde dig från bilen? Jag hade lovat både mig själv och dig att jag aldrig skulle prata i telefon när jag körde - för du har alltid vetat att jag är så fruktansvärt dålig på att göra två saker samtidigt. Men, hur som helst - jag ringde dig från bilen. Du var inte hemma. Du hälsade på en vän i en annan stad. Och jag grät, fast aldrig så jag lät det höras på rösten. Jag grät för att du ändå var så fin och försökte lugna mig (jag antar att du inte behövde höra att jag grät, att jag pratade i telefon samtidigt som jag körde var nog för att förstå att jag var i obalans)

Och du sa att du visste att vi var någonting mer. Att vi är någonting mer(!) och att det var därför ingen annan förstod oss. Men just i nästa sekund tillät vi varandra att skapa det som var dåligt. För du undrade sedan hur jag fortfarande kunde tillåta mig själv vara din, efter alla gånger du sa att du skulle ge mig världen - men aldrig kunde. Du sa att det inte var någonting man skulle vilja, med så höga ambitioner som jag. Jag kan fortfarande inte förstå varför du sa så? För det enda du skapade var den obehagliga känslan av att jag var tvungen att bevisa för dig att du gör skillnad - även om du inte är nära. 

Men jag kunde inte övertyga dig. Vet du varför jag tror "varför"? Jag har nämligen aldrig varit övertygad själv, eftersom jag ibland går omkring och tror att jag inte ens är okej när du inte är i närheten. Det är därför jag alltid ber dig om för mycket. Jag vet att du alltid försvinner när jag gör det. Och jag vet att det förmodligen är därför jag gör det. För jag har alltid tyckt så fruktansvärt mycket om när du kommer tillbaka!
Egentligen har jag aldrig velat att du ska gå, för jag vill kanske inte vara någonting annat än din. Jag kan, men jag vill inte. Inte just nu. Och det är till följd av det som jag aldrig kan förstå varför du inte vill vara min när jag vill vara din? Eller varför jag älskar att höra att du saknar mig. Som om jag är en bit av ditt hjärta - och den delen försvinner varje gång jag låter dig gå.


Men vet du?
Vi har satt fast oss i varsin ända av ett gummiband, och det innebär att även om vi går - långt och i två helt olika riktningar - så kommer vi komma till den punkten där bandet studsar oss tillbaka till mitten. Och när vi gör det, ja då ska jag ge dig alla de brev som varit riktade till dig. En dag. Men inte idag.
 
Hälsningar

Om jag kunde ge dig endast en present för resten av ditt liv

Egentligen hade jag tänkt ge dig någonting annat. Men av ren frustration rev jag sönder alla mina julkort som jag hade tänkt skicka.
Jag hade gjort en egen adventskalender till 24 av de finaste människorna jag vet, som jag sedan hade tänkt skicka 1 dag i taget. Ni skulle alla få en varsin dag.
(Jätte fin tanke måste jag ändå erkänna - men allt gick tillslut åt helvete.)
 
I varje lucka hade jag skrivit 4 ord som skulle förklara er alla för mig.
I din står det - MODIG, KLOK, UTTRYCKSFULL & FÖREBILD.
 
Och vet du? Idag satt jag och lyssnade på en debatt om hur kända tjejer förväntas att ta på sig en förebilds-roll i samhället. Att man ska vara felfri och nästan odödlig för att det anses att vara en God förebild. Och unga tjejer måste ha en God för att vara goda själva...?
Men, många vill inte ens vara det. En förebild alltså. För det gör så att människor förväntas saker av en.
 
Men jag vet inte om det är någonting man kan välja själv att vara. Utan egentligen är det bara någonting som man blir, ifall man gör intryck på andra människors liv.
Och det gör du!
 
Och det är inte det att jag alltid förväntar mig att du ska göra rätt, att du ska vara felfri eller att du ska vara bättre än de andra. Jag förväntar mig ingenting mer av dig än vad jag gör till någon annan, bara för att du är Min goda förebild.
Utan du är min goda förebild på grund av att du är de 3 andra sakerna också - MODIG, KLOK & UTTRYCKSFULL. Och det gör dig till människa.
 
Du är en förebild - men du är inte bättre än någon annan.
Du är min förebild för att du är en trygg människa även om ditt liv är lika svart som mitt ibland.
Du är en fin förebild för att du Är någon. Inte för att du Gör dig till någon.
Du är min fina förebild för att du inte sitter hemma och undrar vad livet har för mening, utan du lever livet med mening istället.
Du är en förebild för att du får andra att stå på banan.
Jag har en bra förebild - men jag vill aldrig bli som du.
Du får mig att leva livet med mening, istället för att sitta hemma och undra vad livet har för mening.
Men jag vill aldrig bli som du.
- Det skulle göra oss båda mindre speciella.
 
 
Jag tyckte att det passade bra att tala om det för dig idag,
eftersom det är din födelsedag.
Jag önskar dig ett jätte stort grattis och avslutar med ett sjuhelsikes stort,
JAG TYCKER OM DIG!
 
Kram från Sofie

Den största kärnan i vänskap av kärlek är, att man lika väl delar sin väns lidande som hans glädje

Vet du att jag var alldeles tårögd imorse när jag vaknade? Inte så att jag ville gråta, men jag kände hur hela kroppen gjorde ont av att ha sovit i en bäddsoffa utan madrass. Det var liksom som att jag ville kasta ut hela soffan från min balkong, men ändå inte ville röra mig en meter. Jag orkade liksom inte vicka min kropp ifrån underlaget.
Vet du vad jag gjorde istället? Låg kvar och tänkte klicka mig in på facebook genom min telefon.
 
Jag kom aldrig så långt.
Jag hade 3 olästa meddelanden, och alla var från dig. Och plötsligt var jag tårögd igen, men det hade verkligen ingenting med min rygg eller min kropp att göra. Du hade liksom tagit den finaste delen av ditt eget hjärta och lämnat det bredvid mig. Och jag kunde ju liksom inte göra annat än att plocka in det i mitt eget. Där kommer du vara så länge jag lever - det kan jag säga med säkerhet till att inte ljuga.
 
För ljuga vill jag aldrig göra för dig. Du säger att jag är hemlighetsfull och vad jag har förstått upplevs jag som det. Du är nämligen en av många som påpekar att jag är det - ofta på ett mörkt och komplicerat sätt - men ändå skriver väldigt vackert.
Jag själv tycker att jag är så utlämnande som går att bli. Att jag skriver så naket om mina innersta känslor att jag måste läsa flera gånger innan jag publicerar. Det enda jag håller hemligt är till vem jag skriver, eller varför (vilket kanske är en stor del för att förstå helheten... men ändå!)
 
Men du förstår, att det är såhär det går till. Jag behöver få vissa saker sagda med hjälp av tid, ord och känsla eftersom jag har lärt mig att jag är väldigt mycket bättre på att få fram de saker som måste fram i skrift än i tal. Jag blir ju bara nervös annars och snubblar på orden som om de vore gjorda av hjul (och jag har ju faktiskt dålig balans).
 
I alla fall så skriver jag även om jag inte kan veta om någon annan kan förstå (eller Du i detta fall). Jag skriver, även om jag inte vet ifall du läser. Jag skriver, även om det kanske är helt meningslöst egentligen.
Faktum är att jag redan skrivit till dig två gånger tidigare inom loppet av 1 månad. Spännande va? Jag tycker nog det, och det är kanske därför du kan se mig som så fundersam. Jag Är ju faktiskt tankesfull! Det prickade du rätt.
 
Ibland kan jag oroa mig.
Jag kan oroa mig för att mitt huvud och hjärta inte står på samma plats. För mitt huvud kommer aldrig tillåta att säga det jag skriver. Det kommer liksom alltid komma en undanflykt där jag istället säger att det ska finnas ett avstånd.
Men, det är hjärtat jag skriver med - och du ser ju vad jag skriver. Eller åtminstone vad jag försöker få fram. Nämligen att jag bryr mig fruktansvärt mycket, beundrar och tycker om dig. Du är ju liksom den där människan jag vill lägga i min låda och spara i resten av mitt liv.
 
Tack för en bra start på dagen, återigen!
Kram

Jag vet inte vilka vi är, men jag vet att jag alltid kommer kunna vara din

Du var aldrig med i uppgiften. Men Ingrid gav mig en uppgift, som blev en stor utmaning men som har stort inflytande på mitt liv. Hon bad mig att gå hem och fråga pålitliga människor hur de ser på mig. Vilka ord de skulle sätta mig i samma mening som.
Jag fick ord som - Varm, Stark, Glad, Påhittig, Utåtriktad, Beroendeframkallande, Sympatisk, Modig, Uttrycksfull, Familjekär, Humoristisk, Charmig, Inbunden, Konstnärlig och Klok.
 
Ja, du brukar också förlara mig som klok. Men här behöver jag inte ens använda mina kloka kunskap för att förstå att det är stora och otroligt fina ord som min omgivning har översvämmat mig med.
Det var då jag bestämde mig för att skriva upp punkten "Strunta i vad bittra människor tänker" (den mest bittra människan tänkt till den listan var i synnerligen mig själv) på min "Om jag inte vore rädd-lista".
 
Så jag har tänkt mycket på den uppgiften efter det. Hur små ord kan vara så stora. Och att små ord fatiskt kan säga mycket om en person. Så jag började fråga människor hur de skulle förklara sig själva med fem ord. Några har tyckt att det är en idiotisk fråga att ställa. Andra tänker länge innan de berättar, de noga utvalda orden (just för att de vill vara säkra på att de ska lägga fram det de vill att personen mitt emot - alltså jag i detta fall - ska uppfatta dem.) Men de flesta tycker att den är en alldeles för svår, och förklarar för mig att fem ord inte är tillfäckligt för att kunna döma någon.
Och det sårar mig - för skulle jag vilja sätta ett ord på mig själv, skulle det vara Odömande. Så självklart vet jag det! Men det är en fin början för att veta vad som ligger fokus i människors liv. Inte döma - bara lyssna.
 
Jag ställde aldrig dig frågan. Jag har velat ibland, av ren nyfienhet. Men, jag har aldrig tappat kontrollen. För faktum är att jag inte alls vill veta. Jag vill inte ha någon bild av dig överhuvudtaget. Jag vill inte veta vad du fokuserar på för det skulle innebära att jag hade förväntningar på dig, som du med säkerhet en dag skulle göra mig besviken över. Det skulle sen innebära att jag gjorde dig besviken också. Jag vet ju att du hatar allt det här med förväntningar och krav.
Kanske är det därför jag fortfarande inte vill se dig som någonting annat än en stark personlig ensamvarg.
(även om du numera är en "tillsammans")
 
Jag saknar dig
KRAM FRÅN SOFIE

När alla dina pengar är borta och du är full som ett svin, är det alltid lika svårt att komma på det - även om du redan vet det

Jag bestämde mig för att trycka på Send på min telefon. Jag ångrade mig många gånger innan, men bestämde mig i alla fall. Jag hade ändå sagt att jag skulle börja vara äkta. Att "vara äkta" skulle vara en typisk Sofie-grej! Så jag skickade - snabbt & hastigt.

Jag stängde av ljudet på min telefon kort därefter. Det är så jag brukar göra när jag har skickat ett SMS som jag förväntar mig att få svar på, men inte vågar konfrontera när det väl kommer.

Jag kastade telefonen i sängen och sprang iväg för att sysselsätta mig med någonting annat. Jag kände mig så otroligt patetisk och fruktansvärt orolig över vad det var jag faktiskt hade gjort. Jag hade ju faktiskt ingen aning om hur du skulle tolka det. Faktum är att jag inte ens hade någon aning om hur jag själv tolkade det (men det skrev jag ju i SMSet)

Jag vet fortfarande inte hur varken du eller jag tolkade det hela. Jag vet ännu mindre hur jag ska tolka sitsen som finns nu. Som varken är bekväm eller trygg, men ändå så väldigt fin för att den står på helt fel ställe, men ändå platsar på ett så himla bra sätt.

Jag tycker om dig. Jag tycker så mycket om dig(!) men blir alltid lika nervös när jag kommer på mig själv att jag faktiskt gör det... Jag blir nervös när jag tänker tanken att du kanske inte alls tycker om mig. Samtidigt blir jag ännu mer nervös när jag också kommer på att chansen finns att du gör det. Att små fina gester och blickar pekar på att du står där, fast jag säger att du inte får.

För ett tag sedan skrev jag till en av de underbaraste jag vet,
"Du har alltid varit den som jag hoppats skulle stå där i slutet." Och det är sant! Jag har alltid önskat att han ska bli den som plockar fram mina allra bästa sidor, vara den som jag fnissar helt okontrollerat bredvid och att tiden tillsammans med honom skulle vara mer värd än min egen egentid. Men problemet har alltid varit att jag aldrig kan känna mig fri tillsammans med honom.
Han har alltid fått mig att må väldigt bra. Alltså, helt ofattbart bra! Men enbart för att han bekräftar mig. Vi har satt oss i roller där han mår bra när han lyfter upp mig och jag har lärt mig att trycka ner mig, för att han därefter ska få göra det. Få mig att må bra alltså!

 

Men i stora hela har det alltid fått mig att känna mig underlägsen… Jag har aldrig känt att jag velat prestera för att komma upp i nivå för att han ska tycka ännu bättre om mig. Faktum är att det har skrämt mig när jag kom till insikt att han talar mer och mer om hur mycket han tycker om mig, när jag pratar illa om mig själv. Som om det är enbart vid de tillfällena vi tror att jag behöver göra det.

...Jag har aldrig känt som jag gör med dig...

 

När du talar om att du tycker att jag är bra, tackar jag dig - från insidan och ut. För jag vet att jag är så bra i din närhet, just för att det är exakt de sidor av mig själv som jag vill att du ska se. Det finns liksom inte på kartan att jag skulle trycka ner mig och visa mig sämre, när jag faktiskt inte är det!
Där har vi
det "därföret" till varför jag mår så ofattbart bra med Dig! För att du presterar, är bra och därefter får mig att prestera, och Vara bra!
Ändå sitter jag här och hoppas, precis lika mycket som jag hoppades att slutet skulle vara Han, att du Aldrig skulle bli det...eller Vara det?  Så, varför i hela fridens namn Är du det?

 

Många fina hälsningar
SJ


If tonight was my last night, maybe I would spend it with you

Det här är kanske ett av de svåraste sakerna jag har försökt skriva.... Inte av den anledning att jag är rädd för reaktionen, eller att jag ska säga något på fel sätt.
Det jag är rädd för är att det inte ska framgå hur jävla starkt jag faktiskt känner.

Jag kan definitivt inte säga att det bara är ren och skör kärlek. Att du alltid varit någon som jag tycker om. Eller ens varit den som haft en trogen och given plats i mitt hjärta. För vet du? Många gånger har vi förstört oss så mycket att jag tyckt så illa om ... (jag tänkte skriva Dig, men det hade varit att ta i - för jag gillar dig ju... så jag skriver) Vår Relation.
 
Vi kan aldrig säga att någon utav oss är sämre än den andra. Att vi inte passar ihop. Eller att när vi svarar med en nonchalant ton i rösten är det den andras fel. För det har det aldrig varit! Faktum är att när jag lyckats blivit nerdragen av dig, eller när jag lyckats dra ner dig i skiten har det bara gett mig en insikt av att du faktiskt är den enda människa som jag kan älska och hata på samma gång.
Och då har jag alltid älskat dig lite extra - så har jag hatat dig kort därefter för att du då kom ännu längre in.
 
Men nu när tiden snart rinner på sitt slut, och jag känner ett visst sug i magen att jag vill stanna kvar, så ångrar jag inte beslutet vi tog en enda gång. Ända sedan orden blev sagda har jag aldrig tvekat en sekund. Utan jag har enbart älskat att ha dig runt mig ännu mer, för att jag uppskattar dig - utan att ta dig för givet.
 
Det var kanske det värsta vi gjorde med vår vänskap - att vi tog varandra för givet. För oj vad jag aldrig har varit rädd att du skulle försvinna ifrån mig även om jag till och med några gånger har önskat att du skulle göra det. Jag tänker ibland, att om Gud alltid skulle stått på min sida skulle vi nog inte vara nära längre. För mitt uppe i alla de stunder då vi stängt in oss på olika sätt, vet jag att jag bett att vi åtminstone kunde stänga in oss på två hela olika ställen. Helst på två olika sidor av världen. Eller med en mur i mellan.
Men tack Gode Gud för att du visste att jag ljög. Tack Gode Gud för att du såg att jag bara var töntigt och omoget osäker.
 
För ja, jag tror med säkerhet att du hade rätt när du sa att vi förmodligen inte är 100% bekväma med varandra. Och jag tror med säkerhet att jag tänkte rätt när jag sprang ut i frustration och lyssnade på Love The Way You Lie och fick för mig att varje ord kunde plockas in i min beskrivning.
 
Och vi har kanske aldrig setts som de två vänner som är oskiljaktiga. Faktum är att vi knappt setts ihop överhuvudtaget. Men om någon skulle göra dig illa, skulle jag inte vara långt bakom dig. Jag skulle verkligen försvara dig till döden. För vet du? När du har den där trogna och givna platsen i mitt hjärta, då är det platsen alldeles längst in - även om jag vill spy på dig ibland.
 
Jag älskar dig!
Många hälsningar
Din vän Sofie

About as helpful as you can be, without being any help at all

Förut satt jag och letade igenom min mest inspirerande låda. Där hittade jag alla mina nerskrivna favoritordspråk och mina allra finaste minnen.
Vet du att jag, sedan mer än 1 års tid tillbaka kunnat se en liten del av dig i nästan alla citat jag hittat? Och det var väl inte förrän ungefär där jag insåg att jag var fast i dig. Jag vet inte helt säkert när du fick mig - jag hade ju så svårt för hela grejen till en början. Och nu vet jag inte längre på vilket sätt. Men på något vis är jag numera fast. För nu kan jag inte låta blir att gå runt och önska att du kunde leva i min låda i resten av mitt liv. Att du liksom skulle stå där med en hand på min axel och tala om för mig att livet löser sig. Att livet är fult, men ändå så jävla vackert. Och jag skulle tro dig. Självklart skulle jag tro dig! Jag skulle sätta min hand över din och tala om för dig att det för första gången är så enkelt för mig att göra det. Du har ju alltid varit 100% äkta. Så genuint, naket äkta! Det tackar jag dig för.
 
Det är så många fina saker du ger mig och det är nästan så jag måste kräva att du aldrig går ifrån mig, även om jag med tystnad kommer be dig att gå.
För det vet du väl? Att jag kommer trycka bort dig också. Precis som jag berättat att jag trycker bort alla andra som fastnat sådär nära. Jag vet ju liksom inte hur man gör annars...
Men jag bryr mig om dig. Och det vet du väl också?
 
Många fina hälsningar

 

Jag hade aldrig kanske valt henne igen

Och jag tycker det är tokigt det där. Med skitsnack. Hur vissa människor kan få mig att säga saker som jag egentligen inte tycker. Eller helt enkelt bara får mig att hålla med om någonting som enligt min mening inte ens är rätt. För oavsett om jag sitter tyst eller inte, så är tystnaden lika med att hålla med. Åtminstone i min värld.
Och det är då jag blir så fruktansvärt arg. Jag blir arg över att människor inte får lära känna den rätta Sofie. Den Sofie som till och med jag kan tycka är riktigt jävla bra. För alla vi som känner henne, vet att jag säger emot om jag tycker att någonting är fel. Men förmodligen känner inte hon mig...
 
För jag blev så fruktansvärt arg när hon satte igång och pratade om det där. Jag blev så jävla besviken över att hon faktiskt redan hade dömt henne - trots att hon inte har pratat med henne innan. Och att hon dessutom fick mig att hålla med, trots att jag hatar att döma människor, gjorde mig riktigt upprörd.
För jag hatar att döma. Jag hatar att sätta människor i en box som ger dem mindre utrymme till att vara det dem är, istället för det man ska tro att dem är.
 
Men jag tror egentligen att det är alldeles för många som är rädda att bli den som andra pratar om, att de helt enkelt måste försäkra sig om att vara den som sätter igång någonting först. För att sätta ner ordet, så det slipper vara fritt. För så fort orden är fria, vet man inte vem som tar makten över dem. Och kanske är det då lättare att vara den som pratar, istället för att bli den som blir pratad om. Det måste ju ändå finnas fler människor som är som jag - som påverkas av andra och kan få en till att hålla med, bara genom att vara tyst.
 
Så jag vet egentligen inte vad jag tycker är mest fel. Att vara den som tycker, eller vara den som med tystnaden håller med - trots att man inte gör det.

Hälsningar
.
 
Och jag minns en annans fina kommentar.
 
"Det sista stycket är ett riktigt Sofie-citat. Jag önskar att jag hade sparat dem alla. Men jag tänker börja om nu, och nu har jag en.
Du är duktig på att göra citat man kan läsa om och om igen och ta lärdom av.
 
Jag tycker i alla fall att det är värst att vara den som tycker. Även om det nu är dessa det är mest synd om, eftersom de måste trycka ner andra för att känna sig bra själva.
 
Hoppas helgen varit bra Sofie.
Kram! "

RSS 2.0