Vi kan alla dämpa känslan för ensamhet, men det är bara ett fåtal som kan få den att försvinna

Jag pratade med Josefin då. Hon kallade mig för hennes "kärleksdoktor". Hon sa att det är för att jag stöttar henne i hennes känsla för ensamhet. Egentligen är hon inte ett dugg ensam, men inte ens jag kan ta bort hennes känsla genom att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet när hennes han slutar se på henne. Då är jag hjälplös!
Precis lika hjälplös som dvärgarna är i Snövit. De kan älska henne gränslöst, och finnas där tills döden skiljer dem åt. - Men de kan aldrig bli hennes lycliga slut. Och det gör oss alla maktlösa.
 
Jag minns att jag kunde säga just de orden, bara för att jag kände mig lika ensam jag. För jag minns hur jag desperat försökte be någon att stanna kvar. Någon, som kunde tala om för mig att allt skulle ordna sig. Att jag behövde någon att gå bredvid och talade om för mig att det är okej att jag var ledsen, men också någon som får mig att förstå att jag också förtjänar att må bra.
 
Det var i det tillfället jag insåg att jag faktiskt redan hade någon som gjorde allt det där. Någon, som älskade mig gränslöst - tills döden skiljer oss åt - men aldrig kunde bli mitt lyckliga slut.
Och det var just där som jag förstod att det inte var vilken någon som helst jag ville ha. Jag var förälskad. Jag Är förälskad - men inte i dig! Jag har varit förälskad långt innan mamma ens fick mig att inse det med hennes enkla fråga "Är du kär i honom". (Just då svarade jag, självklart inte! Men förstod att jag ljög så fort jag hade sagt det.)
 
För jag antar att han måste ha varit en av de få som faktiskt inte bara dämpar min ensamhet - utan han får den att försvinna. Och då måste jag ändå tillägga att han inte ens är tillgänglig 24 timmar om dygnet. Faktum är att han inte tillgänglig alls. Så det kanske egentligen bara ska göra mig ännu mer hjälplös. Men, vem bryr sig. Hellre leva livet fel, än att inte leva det alls. Typ.
 
Hälsningar

Egentligen borde man inte få säga så

Han är min livsdoktor...
Ja, du vet en sån där som räddar ens tankar när man tror att man är den ensammaste och mest vilsna själen som går i ett par skor.
 
Jag vet inte hur jag ska förklara honom. Han är bara en av få människor som faktiskt kan säga vad han vill till och om mig. Tycker han att jag tänker helt åt pipsvängen (när jag själv tycker att jag har rätt) kan har säga det utan att jag behöver attackera honom till mitt eget försvar.
Häftigt va? Du kanske inte trodde det var möjligt? ... Det gjorde inte jag heller. Men det är möjligt! Jag har nämligen så jäkla mycket respekt för honom.
 
Och att han har respekt för mig, och säger att jag borde tänka på att jag är hans orsak över att hans dag skulle bli grym idag - just för att han kan välja det med tanken. Som om jag gjorde det enkelt för honom, bara för att jag lyckades le med ögonen. Ja, det gör mig glad.
Han är fin!
 
Så jag bad honom helt desperat att i hans nya tattuering skriva att han faktiskt är det - min livsdoktor - så att han aldrig skulle glömma bort det. (Att han är mycket finare än så, och hellre vill skriva "Happiness is a way of travel, not a destination", är bara en notis för att visa hur fin hans tankar faktiskt är.) För sen tänker jag avsluta med meningen som verkligen lättade min tanke, men som ändå var den mest hjärtskärande i världshistorian.
 
"Sofie, jag lovar att jag inte kommer lämna dig, någon av oss kommer att lägga rosor på den andres gravsten en dag."

RSS 2.0