Sen gick jag till mina favoritklippor och tittade på vattnet

Idag bestämde jag mig.
Idag satte jag på mig mina svarta kläder och gick till kyrkan och kyrkogården.

Idag, för första gången sedan morfar dog, kände jag mig redo för att möta det.
Erkänna för honom att jag försökt undvika honom på alla plan.
Jag har liksom velat tro att ju mer jag undviker det, desto mer redo kommer jag vara när det väl kommer ikapp mig.
(För jag vet ju att det alltid kommer ikapp mig!) 

Men idag bestämde jag mig för att vara redo.

"Vet du Morfar, innan jag kom fram hit tog jag världens omvägar.
Jag gick vägar jag aldrig tidigare gått på.
Jag visste inte ens vart dom ledde.
Men, vet du? Jag var inte det minsta orolig. Jag visste att jag inte var vilse.

Och här är jag. Och vet du vad jag precis insåg?
Att jag känner precis likadant i livet också!
Jag har ingen aning om vilken väg jag går på. Jag har ingen aning om vart jag är på väg.
Men jag vet att jag inte går vilse.
Jag hittar alltid hem igen!"

Sen gick jag till mina favoritklippor och tittade på vattnet.
Plötsligt kunde jag lyssna på musik-listan igen, utan att gråta.

Vem behöver skapa ett helt hjärta när man kan dela samma del?

 
Jag försöker låtsas som att tiden kommer stå still
men det är bara för att jag inte vill inse
hur rädd jag kommer vara för att vara alldeles
för ledsen när jag åker ifrån henne.
 
 
 
Så jäkla dumt av mig egentligen, att åka
ifrån något som får mig att må så bra...

RSS 2.0