Du är fortfarande den jag gillar bäst, därför vill jag att Han istället ska stanna kvar

Du vet hur jag brukade säga att jag väntar alldeles för länge med att berätta hur jag känner när jag väl förstått att jag tycker om en människa (ibland gör jag det till och med inte alls). Jag har alltid ångrat mig efteråt, men har ändå aldrig lyckats övervinna den rädslan.
 
Du sa alltid åt mig att jag aldrig kommer vinna ifall jag aldrig vågar satsa. Och jag har töntigt nog alltid sagt att jag inte vågar satsa, för att jag är rädd för att förlora.
Sen har jag liksom gått och klagat över att jag förlorar så himla mycket kärlek bara för att jag är rädd för svek. Precis som om det vore synd om mig.... Fast det är det inte.
Och så sa du att du trodde att jag skulle hitta någon när jag flyttade till Stockholm. Att alla skulle bli förälskade i mig, och att jag sen kunde välja den som fick mig att må som bäst.
 
Jag valde fel...!
 
Jag valde jätte fel(!) så jag flyttade hem. Kom tillbaka till det jag försökt kalla min trygghet. Blev fast på nytt och nu har jag gått runt i månader och försökt komma fram vad jag vill satsa på. Men jag står ändå här. På samma plats. Om och om igen. Det gör mig synnerligen väldigt mer vilsen, men vad ska jag egentligen förvänta mig? För jag vet egentligen att det Är på riktigt, men ändå säger att jag inte vet hur jag känner.
 
Jag vill egentligen bara att han ska stanna kvar. Och jag ville att han skulle ha bett mig att stanna. Jag har alltid velat det. Trots det har jag aldrig lyckats säga det jävla lilla ordet "Stanna".
Stanna kvar hos mig.
 
Precis så som jag ville att du alltid skulle kunna stanna kvar. Ibland undrar jag ifall alla gudar ens kan förstå hur jävla ont det gjorde att behöva låta dig gå. Fruktansvärt, faktiskt. Därför vill jag kunna be om att få Honom att stanna, för att slippa smärtan igen.
 
När himlen mörknar och klockan slagit tolv
- då vill jag va hos dig
Trackback
RSS 2.0