Jag trodde att bara för att det alltid har varit Du, skulle det Alltid vara du.

Av alla dessa veckor jag varit här, har jag enbart sett dig 2 gånger. 2 GÅNGER! Förra veckan funderade jag över ifall jag ens saknade dig, eller om det var så att jag enbart längtade tillbaka till känslan.
Jag kan inte säga att du är en av de viktigaste delarna i mitt liv längre. Jag kan inte säga att du är min största inspiration. Du är inte orsaken till varför jag motiveras till livet - varje dag. Och du är heller inte orsaken till varför jag tycker det är enklare, svårare - eller helt enkelt mer livfullt att gå upp på morgonen.
 
Jag tror mig säga att det är enkelt att intala mig att jag saknar dig. Jag längtar efter dig då och då. Det gör jag verkligen! Jag saknar simpelheten och jag saknar tryggheten. Men när jag lyssnar på gamla goda låtar, som du och jag brukade lyssna på tillsammans, så kan inte jag längre koppla ihop dig till varje textrad. Jag hade önskat att jag kunde tro mig själv när jag bad dig komma hem till mig igen, och få hela smärtan att sluta. Sluta göra ont!
 
Men saknaden efter dig är inte det som gör ont. Det är tomrummet som du lämnade bakom dig. Det är frustrationen över att det just nu inte är Någon som är nära, som faktiskt förstår. Och inte någon som jag med övertygelse kan veta ens skulle gå en extra meter för mig. Det är därför jag använder dig till orsaken till varför livet ibland gör ont. Det är därför jag tror att jag behöver dig.
 
Jag försöker att inte tro längre. På jobbet idag gav Malin mig en tankeställare. Hon frågade hur många av våra tankar som vi vet med säkerhet är sanna. Vi svarade - "det vet vi inte." Hon frågade några frågor efter hur det här får oss att må. Hur det påverar vår relation till andra. Om i vill ändra våran tanke. Och hur vi skulle må då.
Så, jag vill inte tro saker längre. För det får mig ofta osäker, nedstämd och begränsad. Jag tänker istället ställa frågor. Så att jag vet ifall tanken är sann eller inte.
Därför frågade jag mig själv vad det var jag trodde att jag saknade. Varför jag tror att jag saknar. Och varför jag låter det bli en negativ tanke i mitt liv.
 
Jag konstaterade då att istället för att välja gå runt och tro att livet gör ont för att jag vill ha dig i mitt liv igen - så tänker jag ta kontroll över mina tankar. Ta reda på fakta. Och tro på att mina känslor därefter är äkta. Annars får jag härma dom som alltid vaknar och vet vad dom känner. Och ta efter dom som orkar. Dom som helt enkelt fortsätter ändå.
Jag är numera ändå ganska övertygad om att det inte Alltid kommer vara du, bara för att det alltid varit Du tidigare. Jag saknar dig ju faktiskt inte längre.

Jag älskar att alla de saker jag hatar med dig enbart handlar om mig

Jag älskar när du använder mitt namn
Jag älskar när du förklarar alla saker som jag inte förstår
Jag älskar när du dansar trots att du inte tycker om det
Jag älskar att du försöker
 
Jag älskar att du tänker utanför boxen
Jag älskar när du gör precis det du känner för
Jag älskar när du lyssnar på musik
Jag älskar när du skapar
 
Jag älskar att du får mig att känna
Jag älskar att du är den första som jag någonsin bryr mig om
Jag älskar hur du lyckas lugna ner mig efter mina hyperaktiva handlingar
Jag älskar att du tar hand om dina nära
Jag älskar att du tycker om kramar
 
Jag älskar att du inte bryr dig särskilt mycket om TV apparater och andra tekniska prylar
Jag älskar att du tycker om naturen
Jag älskar när du låter andra gå före
Jag älskar att du kan få mig att Vilja sjunga inför människor
Jag älskar att du gör någonting eget
 
Jag älskar att du tycker om karuseller
Jag älskar att du vill resa jorden runt
Jag älskar dina tatueringar
Jag älskar att du lägger ner dig för att få mina drömmar uppfyllda
Jag älskar att du får mig att känna mig som nummer 1
 
Jag älskar att du litar på mig
Jag älskar att alla de saker jag hatar med dig, enbart handlar om mig
För att jag älskar dig - helt enkelt

Jag hatar att jag älskar alla saker som jag tror att jag hatar med dig

Jag hatar att du får mig att säga att det är okej, när jag egentligen inte tycker det
Jag hatar att jag inte alltid vågar säga det jag tycker
Jag hatar när du alltid behöver väntar så länge med dina sms
Jag hatar att du är så självgående
 
Jag hatar att jag inte har någon kontroll
Jag hatar att jag ens vill hålla kontrollen
Jag hatar att du får mig att bete som dom
Jag hatar att jag är så jävla rädd för att förlora dig
 
Jag hatar när jag försöker övertala mig själv att jag ska hata allt som har med dig att göra
Jag hatar när jag inser att jag inte kan
Jag hatar att du vinner mig varje gång du säger Hej
Jag hatar att jag förlorar dig varje gång du glömmer
Jag hatar att jag vill hålla kvar dig varje gång du kramar mig
Jag hatar att dom inte kan pågå förevigt
 
Jag hatar att jag förlorar hela mitt fokus de gånger när du inte ringer
Jag hatar när du säger att du älskar mitt leende
Jag hatar när jag vill ta tillbaka dig
Jag hatar när du frågar om jag vill sova över
Jag hatar att jag inte kan säga nej
 
Jag hatar att du får mig att bete mig som någon som inte vore jag
Jag hatar att jag älskar alla saker som jag tror jag hatar med dig

Varje gång en lunga nämns vill jag bita mig i läppen tills det slutar göra ont

Jag är ledsen att jag inte har kunnat nå dig på länge. Vissa av timmarna jag varit vaken har jag inte alls velat. Andra utav timmarna har jag inte ens orkat.
Det gör ont i hela kroppen. Mina fingrar hänger dåligt med och jag måste synka meningarna väldigt noggrant innan jag därefter kan sätta punkt, och veta att jag inte satt ihop orden på fel sätt.
 
Jag kan inte minnas när jag någonsin var såhär sjuk senast. Mamma kan inte ens minas att jag varit såhär sjuk överhuvudtaget. Så, förutom mina extremt skumma exem och prickar som jag fick en nyårsafton för många, många år sedan (när vi trodde att orsaken var mina otroligt tajta fula skinnbyxor), så har jag fysiskt sätt hållt mig på banan.
 
Det vet ju du också! Du brukade ju kalla mig för stålkvinnan. Det sjukaste med mig var bara hur jag klarade av att städa ditt golv med mina "extremt tajta byxor". Eller ja, egentligen var det kanske mest oförståeligt för dig hur jag egentligen kom i mina egna byxor. Som att dom skulle få mig att sluta andas. Men det gjorde dom aldrig. Aldrig det minsta.
 
Det kanske alltid har fungerat som någon slags mantel för mig. Någonting som skyddat mig ifrån alla fysiska-bakterier som sprids ute i världen. Men, för 11 dagar sedan fick jag bevisat för mig att även de mest perfekta byxorna kan spricka. Min vän hade magiska byxor på sig. Sånna där som får andra att bli grön av avund. Hennes ben var helt enkelt outstanding. Jag hade valt dom direkt. Varje gång. Tusen gånger om. Trots att sömmen sprack.
 
Jag fick feber. Hög feber och innan jag visste ordet av det låg jag i min egen säng och växlade mellan att hacka tänder och svettas - i stora mängder. 16 timmar den natten. Och jag sov mig igenom stort sett hela dagen också. Det var liksom lika bra. Jag har sovit mig igenom de flesta timmarna av dessa 11 dygn. Har bönat att du på något vis kunde hjälpa mig. Att du kunde få tillbaka en liten gnutta av tanken av att jag var osjuklig.
 
Men, min hesa stämma övergick till feber. Febern blev högre. Det blev hosta. Det blev andningssvårigheter. Som därefter blev stick i fingret. Som svarade med en bakterie i högre lungan. Bakterien spred sig ganska snabbt och här sitter jag. 11 dagar efter, med lunginflammation. Och pösiga brallor.
 
 
Jag kan inte låta bli att inte tycka om det där med lungor längre...
Jag saknar dig så himla mycket!
Kram från Din Sofie

RSS 2.0