Jag trodde att bara för att det alltid har varit Du, skulle det Alltid vara du.

Av alla dessa veckor jag varit här, har jag enbart sett dig 2 gånger. 2 GÅNGER! Förra veckan funderade jag över ifall jag ens saknade dig, eller om det var så att jag enbart längtade tillbaka till känslan.
Jag kan inte säga att du är en av de viktigaste delarna i mitt liv längre. Jag kan inte säga att du är min största inspiration. Du är inte orsaken till varför jag motiveras till livet - varje dag. Och du är heller inte orsaken till varför jag tycker det är enklare, svårare - eller helt enkelt mer livfullt att gå upp på morgonen.
 
Jag tror mig säga att det är enkelt att intala mig att jag saknar dig. Jag längtar efter dig då och då. Det gör jag verkligen! Jag saknar simpelheten och jag saknar tryggheten. Men när jag lyssnar på gamla goda låtar, som du och jag brukade lyssna på tillsammans, så kan inte jag längre koppla ihop dig till varje textrad. Jag hade önskat att jag kunde tro mig själv när jag bad dig komma hem till mig igen, och få hela smärtan att sluta. Sluta göra ont!
 
Men saknaden efter dig är inte det som gör ont. Det är tomrummet som du lämnade bakom dig. Det är frustrationen över att det just nu inte är Någon som är nära, som faktiskt förstår. Och inte någon som jag med övertygelse kan veta ens skulle gå en extra meter för mig. Det är därför jag använder dig till orsaken till varför livet ibland gör ont. Det är därför jag tror att jag behöver dig.
 
Jag försöker att inte tro längre. På jobbet idag gav Malin mig en tankeställare. Hon frågade hur många av våra tankar som vi vet med säkerhet är sanna. Vi svarade - "det vet vi inte." Hon frågade några frågor efter hur det här får oss att må. Hur det påverar vår relation till andra. Om i vill ändra våran tanke. Och hur vi skulle må då.
Så, jag vill inte tro saker längre. För det får mig ofta osäker, nedstämd och begränsad. Jag tänker istället ställa frågor. Så att jag vet ifall tanken är sann eller inte.
Därför frågade jag mig själv vad det var jag trodde att jag saknade. Varför jag tror att jag saknar. Och varför jag låter det bli en negativ tanke i mitt liv.
 
Jag konstaterade då att istället för att välja gå runt och tro att livet gör ont för att jag vill ha dig i mitt liv igen - så tänker jag ta kontroll över mina tankar. Ta reda på fakta. Och tro på att mina känslor därefter är äkta. Annars får jag härma dom som alltid vaknar och vet vad dom känner. Och ta efter dom som orkar. Dom som helt enkelt fortsätter ändå.
Jag är numera ändå ganska övertygad om att det inte Alltid kommer vara du, bara för att det alltid varit Du tidigare. Jag saknar dig ju faktiskt inte längre.
Trackback
RSS 2.0