Så många tårar jag gråtit inför dig, men du ska bara veta hur många jag grät bakom din rygg

Nu i efterhand önskar jag att jag hade svarat dig såhär istället...
 
Okej, ja visst, du sa åt mig att ha tålamod. Och du sa åt mig att vara bra. Ni sa åt mig att jag skulle försöka balansera. Och ni sjöng för mig att jag skulle vara snäll mot mig själv. Men när du sa att du skulle finnas där för mig när du vaknade - på ett helt annat sätt - så trodde jag på dig!
 
Jag trodde nog bara att du menade Vakna Till Livet. Inte bara den morgonen. För så vida jag vet har du inte varit särskilt tillgänglig sedan den dagen då jag tog livet på större allvar och fattade vem jag var.
Du var helt gudomlig när jag var nere. Verkligen helt fantastiskt bra på att få mig tillbaka! Men jag hade hoppats på att du ville kämpa tillsammans med mig - inte bara för mig. Att du ville vara med mig när jag vaknade - inte bara när jag behövde dig. Och när jag är som bäst - inte när jag fick Dig att känna dig som bäst för att du fick laga mig.
 
Så, det där du ville att jag skulle säga - det är så jävla enkelt för mig att nu säga. "Jag behöver dig inte längre. Men jag vill ha dig!"
Men du har visat ganska tydligt att du hellre vill vara behövd än vald. Det sårar mig...

Sofie Johansson hjärtar Elinor Holmström

I torsdags kom min Stockholms-bästis hit. Egentligen är hon nog min bästis överlag också, men det är svårt att säga det, när vi bara känt varandra i 8 månader.

Elinor och jag är på många sätt väldigt lika. Vi har varit med om samma saker. Känt samma saker och vi tänker även ibland samma saker.
Men trots alla dessa likheter har vi ändå många olikheter.
Hon är blond. Hon har pojkvän. Hon är vegetarian. Hon har ett gymkort. Och hon äger en lägenhet. Dessutom - den största olikheten av dom alla - hon (både inåt sätt och utåt sätt) är säker på sig själv, sina tankar, känslor och val. Hon är sådär säker så frågar man henne om hon vill ha Gul eller Grön, behöver hon knappt tänka efter innan hon utbrister det hon vill ha.
Jag själv skulle tyvärr kunna säga, "Det spelar ingen roll, bestäm du!" Även om jag egentligen var ganska säker på att jag ville ha Grön.

För jag är egentligen också ganska säker - på insidan. Det spelar inte alltid så stor roll, men jag är ändå ganska säker! Men jag har alltid levt mitt liv genom att se vad alla andra tycker om, för att kunna ge dom det de vill ha. Därför tycker jag så himla mycket om Elinor. Jag tycker så väldigt mycket om henne för att hon får mig att prestera bättre. Vara ännu bättre. Och ge lite mer. 
Jag har bara 4 människor som jag känner så inför.

Så jag blir så fasansfullt glad över att just Elinor är en av dom! Hon gör livet så enkelt för mig.
Egentligen skulle jag säkert kunna göra det ännu enklare och även be henne vara den som räddar mig. Jag vet ju att hon skulle kunna. Och jag vågar till och med tro mig veta att hon skulle göra det.
Men jag vill inte!
Jag vill inte att hon ska vara den människan i mitt liv. Jag vill bara att hon ska vara med mig. Finnas med mig. Älska mig. Och sedan vara lycklig med mig. Hon behöver faktiskt inte göra mer! För hon är den bästa människan jag någonsin haft i mitt liv.
Bara Det räddar mitt liv.

Du kan egentligen inte välja vad som ska finnas kvar, och vad som ska tynas bort.

Min hand mot din hand.
Dina smalben mot mina smalben.
Mitt bröst mot ditt bröst.
Och dina tår mot mina tår.

Egentligen skulle han och jag kunna dela precis alla kroppsdelar som det sjungs om i California King Bed. Han låg så alldeles nära. Han skulle kunna hålla om mig hela natten. Säkert hela morgonen också. Och när han sa till sin vän att "jag skulle göra vad som helst för henne" i tron av att jag inte skulle höra, borde jag vara den som sa - jag är trygg med dig! och känna mig som den mest uppskattade tjejen i världen.

Men vet du... Jag kunde inte låta honom hålla mig längre än tills han somnade. Jag kunde inte låta mer än hans fötter röra vid min kropp. Och jag låg där och försökte komma på hur hans hand inte på något vis kändes som en stabil berörning. Eller hur hans famn inte var i närheten av så trygg som jag ville säga att jag var.

Ingenting skulle egentligen kunnat skada mig. Jag är helt säker på det! Men. Ingenting kändes någonsin rätt.
Jag tänkte Endast på dig. Jämförde med dig. Önskade dig. Ville känna dig.
Och just i den sekunden förstod jag att jag inte bryr mig det allra minsta om det minimala avståndet bredvid honom. Utan enbart att det där minimala avståndet fylldes utav hela dig. Det var ju bara någon vecka sedan jag hade dig. Som du använde mig i samma mening som H O N. Och jag sa "Jag är trygg med dig!" och kände mig som den mest uppskattade tjejen i världen.

Du har typ gått och blivit hålet av varje tanke i mitt huvud. Tomrummet i alla sängar som finns på hela jorden. Du är tystnaden av varje mellanrum till när jag tänker och när jag pratar.
Och egentligen gör jag allt för att du ska gå till mig. Och sedan till och med stanna.

Men det vet ju inte du. Det är nämlilgen en konversation som jag helt enkelt inte klarar av att ta.
För det är egentligen så jävla enkelt att berätta det för alla andra. Men det är svårt, att berätta det för dig.

Det är kanske det närmsta himlen som jag någonsin varit

Minns du den gången när vi satt och pratade om döden, änglar och andar? Min farmor kom på tal och minns du att jag berättade att jag hade hade varit till hennes grav och pratat om dig? Du svarade med en fråga tillbaka om vad jag hade sagt för dumt om dig. Och jag svarade att jag hade försökt hitta någonting dåligt, men inte upptäckt något.
 
Jag ljög för dig den dagen. Jag hade inte försökt leta efter fel. (det har jag gjort för många gånger och har alltid lyckats bli besviken innan jag blivit nöjd - så det struntar jag numera i) Men jag ljög när jag sa att jag inte upptäckt någonting dåligt med dig.
Faktum är att jag inte ens behövde leta förrän jag hittade saker med dig jag inte tycker om. Missförstå mig rätt, jag älskar dig(!) men det är många gånger jag inte tycker om dig och ditt beteende. Du kan till och med få mig att må riktigt jävla skit dåligt. Speciellt nu...
 
För jag hatar när du är vaken på natten och drömmer dig igenom resten av dagen. När du struntar i att ta hand om dig själv. Eller de gånger du tror att du kan göra mig starkare genom att sparka mig hårdare.
Jag hatar att det krävs att du ska dricka så fort du ska ge mig en komplimang. Eller att mitt liv måste göra ont för att du ska förstå att jag faktiskt också behöver det.
Då blir omoget förbannad, gråter och försöker lägga upp vad du ska säga för att trösta mig, och du säger raka motsatsen. (Lägg fokus på att jag säger Omoget - för egentligen älskar jag dig för det!)
 
Eller som när jag vill göra en god gärning, och du knappt tackar mig... Det gör mig förbannad, besviken, arg och ledsen.

RSS 2.0