If my life is the price, then my life it will cost

Så satte vi oss ner igen, utan att säga ett ord. Du beställer ett leende och jag kan aldrig låta bli att lysa upp som en sol varje gång du säger så. Vi har blivit som dom som aldrig egentligen får bli. Några, som behöver stå tysta för att våra ord inte ska avslöja mer än vad våra tankar redan gör. Men egentligen är det ingen som kan sätta fingret på varför du och jag kommer så bra överens. Varför jag drar mig till dig mer än någon som jag "borde" vara med. Eller varför jag jag älskar blicken som du ger mig varje gång jag får veta att du vet att jag vet. 
 
Och när jag sitter där och lyssnar, är det som att jag tittar i någon jävla himmel med tusen olika stjärnor som faller helt fritt. Och det får mig att förstå att du känner exakt samma sak. Att det är okej att du får veta att jag vet att du vet. 
Och allt jag egentligen vill är att bara få vara med dig. Lite närmre än vad vänner brukar. Sådär som bara kära är. Men varje gång vi sätter oss ner sitter vi tysta. För du och jag har nämligen hört att när två stjärnor från samma tecken krockar, kan båda börja brinna.
 
Så när jag går därifrån trots att du håller kvar, så vet vi båda två att det är såhär man mår när man tycker om någon så mycket att man inte vill vara den som går ifrån, men gör det ändå. För jag har alltid valt att gå. Jag har alltid valt att inte prata. För jag har alltid blivit för rädd för att dom andra ska ha rätt. 
 
Men egentligen sitter jag bara tyst för att jag låter hela hjärnan arbeta för att hitta ett sätt att nå dig. Jag vill hitta en väg till dig, även om det skulle ta död på mig.
För ifall mitt liv är priset, då är det mitt liv jag tänker betala.
- För jag vill att du ska vara i mitt liv.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0