Så bröt jag upp helt och hållet - FRAMFÖR EN HELT VERKLIG MÄNNISKA!

Och så gjorde jag som du alltid brukade be mig att göra - Jag bet ihop som en cowboy, klarade av dagen och sedan gav mig själv en eloge för att jag klarade av att göra så.
Jag åkte hem, satte på spotify och sen krossade jag ett glas. Jag skrek. Det liksom bara kom och jag undrade för en mikrosekund vad fan jag höll på med, sen kände jag hur en del av min frustration släppte.
 
Sen storgrinade jag!
 
Egentligen ville jag ringa och be en vän komma och hämta mig - men han har redan gjort tillräckligt. Hans försök är dom enda som på något vis lyckas. Jag har aldrig bett om det. Har egentligen aldrig velat att han ska göra det! Men allt det där som jag är så rädd för krossade han lika lätt som jag krossade mitt glas.
 
Han är jätte snäll - jag vill att du ska veta det!
Jag saknar dig!
 
Trackback
RSS 2.0