Han fick mig att inse det - klart som fan att jag aldrig behöver vara kär i dig igen

Ibland fick jag för mig att jag kunde ge upp allting annat bara för att jag skulle få röra dig. Jag fick för mig att det var det enda som spelade någon roll, eftersom Du kunde röra mig - helt utan att ta på mig. Jag fick då för mig att du var det allra närmsta himlen som jag någonsin varit, och någonsin kunde komma. Det var liksom nästan så att jag kunde känna molnen om jag sträckte på mig. Jag ville aldrig gå hem därifrån. Jag ville alltid vara hos dig.
 
Det var liksom allt jag ville vara. Därför höll jag dig så jävla nära. Jag var liksom så bestämd på att jag aldrig vågade sakna dig. Jag var livrädd för hur jag skulle hantera den känslan. Att jag inte skulle klara av det. Men jag fattade tillslut att det var omöjligt att torka alla tårar som inte ens fanns. Eller ta bort smärtan innan den hade kommit. Precis som att jag trodde att jag kunde styra ihop det till en film. Eller att jag kunde rädda det bara genom att skicka dig en låt.
 
Egentligen ville jag aldrig visa det för hela världen. För då trodde jag aldrig att ord går att förstå. Och de säger att man måste uppleva det. Kärlek. Att alla som varit kär kommer förstå.
Men vi sa ändå att ni fortfarande inte kan förstå. Jag var kär. Du var kär. Men nog fan var vi väl aldrig kära i varandra?
Vi la bara upp det på ett sätt som vi visste skulle skada oss, för att vi enbart visste att vi levde de gångerna vi hade ont.
 
Så har vi alltid gjort. Det är kanske därför jag slutade vara kär i dig.
(För han har ändå fått mig att förstå att livet inte behöver vara så)
Trackback
RSS 2.0