Vi har inte nått slutet än kompis

Hej!

 

Ditt meddelande var det första jag läste i morse när jag vaknade. Och du var den första jag pratade om med min syster. Du anar inte hur skönt det var att äntligen få ett livstecken som var fokuserat till mig. Och inte bara att jag får gå in och titta på din facebook för att veta om du ens lever.

 

Jag har saknat dina tankar så himla länge, och jag saknar din närvaro och ditt sällskap. Inte för att de människorna som jag är med nu, inte ger mig det jag behöver och vill ha, för det får jag(!), utan just för att du skapat en så jävla stor plats i mitt liv. Så även när du inte är där, så finns det ingen annan som kan täcka den platsen. Och det är jag självklart glad över, för det bevisar att det alltid stämt - att du är en fruktansvärt betydelsefull person i mitt liv - och inte bara att jag varit beroende av ett sällskap.

 

Jag har lärt mig mycket tack vare dig och din vänskap. Jag har lärt mig mycket bara av att vistas i din närhet. Och jag tror det handlar om att du har så många egenskaper som jag själv inte har, men som jag i själva verket tycker så himla mycket om. Att jag sedan märker att du trots så många positiva egenskaper, ändå är ganska trasig, gör att jag förstår att mycket av det Jag kan och som är självklart för mig, även hjälper dig!

 

Allt fler människor pratar om att jag ska satsa på min "ängel-konst". Det sägs att det är ett bra budskap och att det är dumt att det går till spillo. Jag håller ofta med, sen står jag ändå på jobbet och försöker ta hand om andra. Fixa deras drömmar och lyssnar när dom pratar.

 

Jag har i alla fall sagt ifrån mig rollen som chef. Det tog mer av mig själv än vad det gav. Jag började skapa en Sofie som gjorde val utan känslor. Jag lämnade pappret och pennan hemma. Struntade i min blogg. Glömde bort vilka jag tycker om. Och jag började stänga in mig igen, utan att prata. Utan att uttrycka mig alls faktiskt! Jag målade inte ens. 
Jag tycker att det är viktigare att jag alltid är Sofie, istället för att ha en betydelsefull arbetsroll. För vad jag har lärt mig så har jag, oavsett vilken plats jag kommit till, alltid blivit omtyckt för vem jag är, istället för vad jag gör. 
Så nu arbetar jag som coach istället. Det är jävligt fascinerande och jag tycker det är roligt att inse hur jag kan använda min personlighet bara för att låta andra människor i min omgivning må bra, och därefter få dom att sälja mer.

 

Om två veckor åker jag till Thailand. Vad jag ska göra efter det är oklart. Jag vill testa nånting nytt. Jag har sparat ihop en budget som jag vet räcker och blir över. Så jag kan inprincip göra vad jag vill.

 

Jag saknar dig! 
Jag tänker alltid på dig när jag lyssnar på Utan dina andetag. Och när det gäller meningen "Om alla nöjde sig med bra skulle inte människor som Oprah Winfrey, Zlatan eller David Heimer aldrig finnas", så står jag alltid bakom den! 
Jag ser fram emot att se dig igen i december igen, David! 
Kram


Du får skriva ett livskontrakt med mig när du vill kompis!

"Hej Sofie!

 

Hur är det med dig, hoppas det verkligen är bra och att du fortfarande säljer som smör!

 

Som ett jävligt sent svar på din fråga du ställde för veckor sedan, som jag har tänkt på sedan dess, är att du självklart är mer än välkommen! Jag vill dock att du väntar ett tag på att komma pga. mitt boende här. Jag bor i ett rövhål! Rövhålet berättar jag mer om när saker och ting är bättre och stabilt. Det låter hemskt, men det är inte så farligt, det börjar lösa sig för mig, jobbet går bra och jag börjar känna mig trygg nog att hitta en egen lägenhet, och då vill jag att du kommer ner så fort du kan.

 

berätta lite om vad som sker hos dig! Jobbet, planer och livet i övrigt?!
Jag har tänkt mycket på dig idag när jag har suttit med tråkigt bokföringsskit och grejer som har känts problematiska. Då tänkte jag på vem i hela världen skulle jag vilja ha vid min sida nu, vem kan jag lita på och också lita på att personen skulle få grejerna gjorda korrekt? Jo, Sofie!

Du har inte tänkt på att bli revisor eller advokat? Jag vet jag skulle vilja skriva ett livskontrakt med dig då! Tråkigt att prata till dig som professionell men jag tyckte tanken var så intressant. Jag vill också göra det mycket klart för dig att jag saknar dig som vän också!

 

Det är väldigt lärorikt att vara här, jag får ett annat klarare sätt att se på saker. Människorna här är mycket korrekta, och det är en sak jag vill ta efter. Inte grina så mycket utan faktiskt säga rakt fram vad jag tycker och vill. Det är inte helt lätt alla gånger men det måste vara ett steg åt rätt riktning. Jag känner det, det är vad jag vill vara och leva.
Både du och jag är väldigt sårbara och känsliga vilket är bra. Men det kan också göra att vi blir konflikträdda. Om vi dessutom blev mer rakryggade och stod för vilka vi är så tror jag att vi skulle komma långt i livet. Både du och jag är fina människor i grunden så vi har inget att vara oroliga för, vi borde ta för oss mer av livet!

 

 Nu skriver jag bara av mig utan att läsa vad jag skriver, hoppas du förstår vad jag försöker säga! 

I ditt fall borde du ha mer självförtroende du kan gå långt. Och i mitt fall behöver jag bli mer städad och ordningsam. Den ordningen hoppas jag att du kan lära mig!

 

Men mer snackar vi framöver, för jag hoppas verkligen att våran vänskap håller livet ut, den viljan vill jag aldrig att du tvekar på de gångerna jag är självupptagen och inte kontaktbar. Jag kommer hem i slutet av dec, hoppas vi ses då! 
Kramar"


Det är inte ni som skadar oss, det är våra känslor

Jag tänker på henne igen. Hon kallade mig för hennes kärleksdoktor en gång för 23 månader sedan. Hon gjorde det för att jag, just då, alltid stöttade henne i hennes tankar. 
Hon är inte ett dugg ensam. Det har hon aldrig varit! Men jag har insett att jag aldrig kunde dämpa hennes känsla ens genom att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, när han slutar se på henne. Då är jag hjälplös! 
 
Idag tänker jag istället på oss. Hur du och jag känner likadant. Hur vi båda desperat ber om någon som ska tala om för oss att allt kommer ordna sig. Hur vi skriver långa texter för att vi vill ha någon som går bredvid och tar bort maskaran när den redan börjat rinna. 
 
Och även i de lägen då vi alltid har varandra. När vi säger att vi älskar varandra mest av allt i hela världen och att den viktigaste människan i våra liv är just densamma, alltså varandra. Så är du och jag precis som Carrie. Vi söker oss efter en prins som i det läget blir den enda som kan rädda oss. Sedan klagar vi när dom gör så att vi får ont. När vi offrar allt, men han inte någonting. Eller när vi inte är säkra på om vi vill ge, eller ens om vi vill få, men stannar kvar ändå. 

Och vi skadas fruktansvärt egentligen. Vi klagar, vi gråter, vi önskar och vi ber.
Men jag skadas aldrig av honom - jag skadas av känslan!
Därför kan jag aldrig säga att den smärtan är hans ansvar. 

Jag kan aldrig bli ditt lyckliga slut

"Jag satte mig ihopkrupen i soffan och såg filmen som ska handla om kraften i kvinnlig vänskap. En vänskapens kärlek som övervinner allt. Och allt jag kan tänka på är Snövit och de sju dvärgarna.
Hon var alltid min favorit, Snövit. Jag antar att hon gav mig hopp. Inte bara genom att visa att skönhet inte behöver vara blond och solbränd, utan hon var också ett bevis på att allt löser sig till slut. Snövit hade det inte heller så roligt. Trots de rara dvärgarnas beskydd hade de förgiftade äpplet gjort henne till landets vackraste lik - om inte Drömprinser kommit ridande på sin vita springare och gett henne livet tillbaka med sin magiska kyss. 
Drömprinsen, sagornas anonyme Räddare I Nöden. Själva förutsättningen för ett lyckligt slut. Vi växer upp med dessa sagor. Lästa högt vid läggdags, sedda om och om igen i tecknade versioner.
Men sedan blir vi äldre, inbillar oss att vi inte längre behöver dem. Att vi är redo för nya berättelser.

Så fel vi har!
De sagor jag älskade som femåring är desamma jag snyftar åt framför teven idag. Flickan i prinsessklänning har vuxit upp och blivit en självständig karriärkvinna i ett kungarike som kallas Manhattan, men hon är lika beroende som Snövit och Törnrosa av Drömprinsens magiska kyss.
När han till slut dyker upp och räddar Carrie från ett liv i olycka gråter jag, återigen som ett barn. Som jag alltid gjort.
Ja, Carrie gifter sig naturligtis med Mr Big. Vad jag har förstått så har han behandlat henne som skit i alla säsonger, men ändå är han hennes Prince Charming, hennes enda chans att få leva lycklig i alla sina dagar. Och genom mina glädjetårar kan jag inte låta bli att skämmas, att undra:
När ska vi växa upp?
När ska vi släppa tanken på Drömprinsen och svaret på alla frågor?
"Sex & the city" påstås handla om kvinnlig vänskap. Ändå är Samantha, Miranda och Charlotte lika maktlösa som de sju dvärgarna. 
De kan älska Carrie gränslöst, finnas där tills döden skiljer dem åt.
Men de kan aldrig bli hennes lyckliga slut."

RSS 2.0