Jag saknar dig inte ens längre, och det får mig att undra om jag någonsin älskade dig

2011-11-30
Det var då du sa att du visste att vi var någonting mer för världen och att det var därför ingen annan förstod oss. Men i nästa sekund undrade vi hur jag fortfarande kunde tillåta mig själv vara din, efter alla gånger du sa att du skulle ge mig världen, men aldrig kunde. Du sa att det inte var någonting man skulle vilja, med så höga ambitioner som jag. Jag kunde inte förstå varför du sa så?
För det enda du tände just då var en längtan av att bevisa att jag inte alls skulle bli avvisad. Framför allt inte av dig.

Men vi kunde aldrig överleva den tävlingen. Vet du varför jag tror "varför"?
Just för att vi båda ibland gick omkring och trodde att vi inte ens skulle vara okej när den andra inte var i närheten. Det skapade vår otrygghet och det var förmodligen därför jag alltid bad dig om för mycket. Jag visste att du alltid försvann när jag gjorde det. Och jag vet att det förmodligen var därför jag gjorde det. För jag tyckte alltid så fruktansvärt mycket om när du kom tillbaka!
 
 Det var på den tiden jag älskade att höra att du saknade mig.
Som om jag är en bit av ditt hjärta - och den delen försvinner varje gång jag låter dig gå. 
 
 
Jag behöver inte den biten mer

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0