VI ACCEPTERAR DEN KÄRLEK SOM VI TROR ATT VI ÄR VÄRDA

Han satt mitt i mot mig på balkongen och pratade om allt möjligt. Det kändes som att vi hade pratat på samma sätt i 9 år, fast jag aldrig ens hört vissa historier tidigare. Jag har aldrig vetat att han var kär i henne. Vad han är rädd för. Eller hur han hade det när han var liten. Och han, han blev chockad när jag berättade historien om varför jag flyttade ifrån Stockholm. Han hade ingen aning. 

 

Jag har börjat förstå nu, att de vänskaper som man är så fruktansvärt säker på, blir lätta att ta för givet. Istället har jag sprungit runt och desperat hållit fast de nya människorna i mitt liv, som jag inte kommit så långt med att jag är säker på ska vara kvar, fast jag verkligen inte vill förlora.

 

Jag vill inte att hon (alltså hon, som förstörde mig som ung) skulle ha rätt - att vänskap är någon slags bluff. Att livet är tragiskt för att du förväntas ha vänner och därför samlar man på sig några för att fika, dansa och gå på bio med. Människor, som enligt henne, är ett sällskap man står ut med, men som du lika gärna kan ha som mista. Allt för att slippa den skamliga, föraktade ensamheten.

 

Jag ville tro att Hon var den enda som bluffade. Att det var hennes inställning det var fel på. Men efter varje gång jag stått kvar, eller själv valt att gå, har jag hört hennes ord "Vad var det jag sa" ekandes i mitt huvud. Vänskap är en bluff. Sällskap däremot, det kommer du alltid ha! 

 

Skitsnack, säger jag! 

 

 

Börja prata om hur vänskap egentligen ser ut istället. Som ett kärleksförhållande, som slår till från ingenstans. Som kräver och svider och ändå, trots det, övervinner allt så som kärlek gör. 

 

Han var fjorton, och jag tretton. Han kallade mig för fitta och jag hatade honom, men kände redan då att han var värd att investera i. Jag kunde inte förstå hur vi kunde älska varandra men samtidigt irritera varandra så mycket som vi gjorde. Varför jag älskade honom när han var brutalt, fult ärlig mot mig, samtidigt som jag hatade att han inte ville lyssna på mig på morgonen. Varför jag grät när han grät, och hatade hans ångest som om den vore min egen.
Men jag hade henne då. Jag fikade med henne. Dansade med henne. Lyssnade på henne. Trodde på henne. 

 

Och nej, jag var inte kär i honom! Kär var jag redan, i någon helt annan. Men känslorna var desamma. Vi hade hittat varandra. Förstått att hon inte hade rätt. 

 

 

När Mamma släppte av mig frågade jag henne om hon hade tänkt på att han faktiskt är min äldsta vän. Och hon sa att hon och Pappa hade funderat över det där för bara någon dag sedan. Jag tyckte det var konstigt, eftersom jag inte hade nämnt honom ordentligt på flera månader. 
 

Han var den första som blev min vän, på riktigt. På det där "vad-skulle-jag-göra-utan-dig-sättet". I lördags fick jag det bekräftat att han är det fortfarande. För vänner behöver inte välja bort varandra, trots att tid passerar och människor förändras.
Det är inte längre varandra vi tänker på när vi vaknar. Men när vi ringer till varandra, eller sjunger på balkongen är det han som övertygar mig till att sprätta henne på näsan och säga "vad var det Jag sa". 

 

För när hon, alltså Hon, min bästa vän, sitter och vill gråta bredvid mig i soffan, över allt som gör ont och som hon måste få prata om, då spelar det andra ingen roll. 

 

"Kanske borde vi inte gråta, säger vi. Kanske är det inte så sorgligt ändå."

"Men jag gråter ju också." 

"Ja, fast du gråter bara för att jag gråter."

"Ja, jag vet!".

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0