368.208 människor. Plus jag då...

(- Delar av min uppgift om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, som Per gav mig för snart 4 år sedan. Gjorde han det för att se om jag kunde hålla måttet som hans flickvän? Mitt undermedvetna svar borde i alla fall ha fått medalj. Istället fick jag en pojkvän. Inte illa det heller faktiskt!)

 

(...)Och när vi just är inne på det, individer alltså, som är det enda som jag egentligen tycker spelar någon roll, så tror jag att det hade varit 368.208 människor för mycket som hade behövt ställa sig framför ett beslut som dom innerst inne inte vill. Precis som när man fastnar i en gammal vana. Som en gång i tiden fick en att må bra, men som satt sig själv i ett fack där man inte längre kan se lyckan i att vara där. Just på grund av att det har blivit just det som det är – en vana alltså. En vardag! 

 

Precis som att man glömmer bort vad det faktiskt är för nånting. Eller vad man ens tycker är Viktigt. 

 

Vad jag har förstått, av att läsa om händelser för flera 100 år sedan, och samtidigt levt 22 år i nutiden, så finns det inga regler varken i krig eller kärlek. Jag lärde mig det på lågstadiet när min första pojkvän bråkade med mig för att vinna mitt hjärta. Och sedan vårdade det för att sedan kasta det i backen. Jag må kanske varit 7 år och väldigt oerfaren, men jag var tillräckligt gammal för att inse att det gjorde lika ont som när han hade dragit mig i håret innan vi ens hade blivit ihop. 

 

Och det var inte det att jag hade läst en bok om regler för hur det skulle gå till, eller hur det skulle kännas (för jag är säker på att det fanns lika många forskare eller analytiker redan på den tiden). Utan, det finns inga regler just av den enkla anledningen att det inte är någonting som man kan styra. För jag lärde mig också att gränsen mellan sakers motsats är hårfin. Som en tanke mot ett agerande, kärlek mot hat eller (enligt min mening även den absolut finaste) fakta mot en känsla. 

 

För, en känsla är någonting som växer. Och den växer oavsett om det är på 1700-talet eller år 2014. Faktum är att den till och med växer även fast den är positiv eller negativ. Och i det här fallet har den växt till en lust. Som i sin tur växt till ett behov. Som slutat med att fler och fler människor inte längre kan tro att de kommer bli lyckliga om de inte säger stopp och blir självständiga.
   Jag kan inte tänka mig att det är någon som helst skillnad på människors behov, då som nu. I grund och botten vill alla samma sak. Om det handlar om att bryta från en kontinent, ett jobb, en partner eller hobby spelar egentligen mindre roll. Vi har samma desperata frustration. Den stora skillnaden på människor är bara vilka metoder vi väljer att ta till. Och vem som är klokast? Det vet inte jag. Vi alla har bara olika förutsättningar för att bryta oss loss. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0