Och så sa jag att om jag till och med väljer att vara med honom, då har det gått för långta

Hon frågade vad jag menade med det, och jag svarade att han driver mig till vansinne! Och jag säger att det aldrig mer ska hända igen, för det är väl klart som fan att jag också gråter ibland när jag är ensam. 
 
Sen frågade hennes pojkvän om jag trodde att han kände sig manlig när han knuffade omkring mig som en jävla vante. Och jag svarade att han är den pojkigaste pojken i den manligaste kroppen jag någonsin har träffat. Och jag tänkte att han förmodligen känner sig en smula bättre när jag faller, och att det är därför han gör så. 
 
Och både hon och jag konstaterade att det inte längre gör ont. Vi har haft ansiktet ner mot marken allt för många gånger och egentligen borde jag fått nog, för längesen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0