Jag var någon annan innan jag träffade dig

 
Där blev jag den jag är, och så kommer jag förbli
Här har jag längtat bort, hos dig har jag alltid känt mig fri
 

På den tiden hade jag slutat prata, jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig, och jag gav dig mitt hjärta till svar
 
 
Elinor Holmström,
Jag älskar dig!
 
 
 

You're not a failure just because you fail at things you do

The saddest kind of sad
is the sad that tries not to be sad.
You know, when sad tries to bite your lips
 not to cry, and smile and says
"No, I'm fine. Everything will be okay."
 
Thats when it's really sad.

En femma för din tanke

 
Här har du den:
 
- Jag saknar dig så förjävligt.
då och då, ofta och mycket.
 
 
Ibland bara dyker det på mig... 

Jag älskar dom alla lika mycket som dig, men jag vet inte hur man gör

Mamma står och kramar mig och säger att jag inte behöver vara så duktig hela tiden. Jag låter henne krama om mig ett tag utan att krama tillbaka, sen knuffar jag bort henne och säger att jag vill vara i fred*.
Sedan stänger jag dörren*. 
 
Jag är stark och klok, och de flesta kallar mig för en 'öppen bok'. Men när det gäller att låta någon komma lite längre in är jag varken det ena eller det andra. Jag blir istället en tjej som bryr sig om varje detalj. Och den här muren som jag byggt upp, ja den bygger jag ännu högre ju mer dom försöker klättra.
 
Och jag minns alla de knäppa, men bra saker du sagt till mig. Och jag minns alla de gånger då jag faktiskt har valt att ringa dig eller öppna mig och berätta att någonting är fel. Och du faktiskt förstått mitt lexikon och vad jag egentligen har menat när jag sagt eller betett mig annorlunda. Och det har gjort att vid de här tillfällena då jag sätter mig på sängkanten och gråter, är du den enda jag önskar vore här. 
 
Så jag väljer att gå ut. Ibland känns det som att det är lättare att andas när jag är ute, och vinden gör på något sätt så att jag känner mig närmre. Jag går ända bort till Morfars grav. Där sätter jag mig en stund och tänker att jag kanske inte alls är så annorlunda ändå - jag kanske bara är på fel plats. 
 
Där sitter jag tills det skymmer på och till och med börjar bli mörkt. Och det är en såndär stjärnklar kväll ikväll, precis som den en annan gång när jag tänkte på dig. Och jag kände att oavsett hur långt ifrån mig du är, så vet jag att när kvällen kommer hos dig, kan du se exakt samma stjärnor som jag. 
- Då känner jag mig mindre ensam. 
 
Men fan vad jag saknar dig!
Jag känner att jag skulle göra vad som helst för att du skulle kunna vara här. För den här muren som jag byggt upp, som de andra säger är så svår att ta sig igenom, ja den rivs som om den vore byggt av halm bredvid dig. Och det har aldrig känts skönare än den gången då jag grät bredvid dig i din stora säng. 
- Jag hade behövt dig ikväll, för jag har inte lärt mig att låta någon annan se mig sårbar. 
 
 
*Jag vill inte att du ska tillåta det
*Jag behöver tröst

Värdigheten försvinner när jag väljer att vara med dig, efter att det varit du som bestämt vad jag ska välja (men det ville jag inte erkänna)

Världen har sagt att vi står näst på tur, så du kramade mig samtidigt som du viskade "Det är nånting speciellt med mig, eller hur...?" Och jag svarade enkelt, Ja!
Sedan klämde du mig på rumpan och jag tyckte det var det ocharmigaste du kunde göra. 
 
Allt som tidigare känts så äkta rasade som klossar när du visade upp mig som om jag vore en ägodel. En ägodel som du dessutom inte hade satt något värde på, utan bara hade införskaffat dig för att skapa rubriker som skulle göra andra svartsjuka. 
 
Sedan såg jag dig stå upptryckt mot väggen. Trots att du vred och vände på dig när du såg att jag såg dig, så såg det ändå ut som du trivdes. Och plötsligt var det jag som var tvungen att skicka ett SMS och erkänna Min svartsjuka. Och du kom sedan och pussade mig på näsan och sa att jag borde vara mer självsäker - jag borde tydligen varit säker på att det var mig du skulle ta med hem... 
 
Och jag stod tyst och funderade på om jag tyckte det var okej eller inte.
Efter 13 minuter bestämde jag mig för att gå till bussen.
 
I 8 minuter stod jag vid busshållplatsen. 3 minuter efter bestämde du dig för att möta mig. Och jag hade alltså 5 minuter på mig att bestämma mig vad jag skulle göra. Jag bad dig vänta i 2 minuter för att vinna tid. Sedan såg jag dig, och jag lät dig vänta ytterligare 1 minut - just för att se om du skulle göra det. 
 
Du väntade, otåligt. Jag kom, uppriven. Du kramade mig, kärleksfullt. Sedan tog du mig i handen och gick mot taxin. 
- Jag slapp bestämma. 
 
Egentligen hade jag inte behövt 8+2+1 minuter. Jag visste hela tiden att jag ville. Faktum är att jag bara använde de där andra 13 minuterna för att tänka på min egen värdighet, och påvisa att jag tycker jag förtjänar dig i en bättre version.
 
Men jag visste redan innan att jag ville ligga bredvid dig och lyssna på musik hela natten. På något vis ville jag känna sammanhållningen genom att dela någonting som betyder så mycket för oss båda. 
Så vi tryckte ihop oss i hans vardagsrum. Medvetna om att det var den enda platsen vi skulle få, men att det var det enda vi behövde. Vi hade redan förlorat 13+8+2+1 minuter.
 
Och min klocka ringde, den var 3.33 och jag tänkte genast på 11.11 och vår Konstantine. Så jag kramade dig samtidigt som jag viskade "Vet du att jag har saknat dig...?" Och du svarade med ett enkelt, Ja! 
Sedan pussade du mig - och det gjorde det enkelt för mig att somna om.

Om mitt liv är priset jag behöver betala, då är det mitt liv det kommer att kosta

2009-2013
"Jag har undvikt dig. Det är så jag har betett mig de två senaste månaderna faktiskt. Undvikt de människorna som jag vanligetvis kan prata med - för jag velat undvika att säga orden rakt ut. Jag har velat undvika att erkänna det.
Men nu ska jag berätta - Jag var kär i dig!
Helt fullständigt. Hopplöst och hjälplöst. Och till och med på ett trasigt, defeket och fördärvat sätt. 
 
Men det var lättare att tillåta oss utnyttja varandra helt och hållet. Nu gör det ont när han berättade att du varit här för min skull också, och inte bara för din egen. 
 
Och du frågade mig förra veckan, vad jag skulle svara om du någongång bad mig att inte gå. Och jag tittade på dig och frågade ifall du trodde att jag var påväg någonstans? Du hade tydligen sett mina broschyrer på köksbordet och tänkte att jag egentligen inte hade förlåtit dig ändå. 
- Det har jag inte! Men jag kan inte lämna dig för det.
Det var då jag tog dig i handen och lovade att, om det var så du vill ha det, skulle jag inte gå. 
 
Både mamma och pappa undrar varför jag gör så, och jag svarar alltid samma sak - han behöver ju mig! 
 
Och igår låg jag på taket och tittade på stjärnorna. Det var svinkallt, men det fick mig att inse att jag fortfarande levde. För 1 timme innan trodde jag att jag dog av smärtan från att hela hjärtat gick i kras, när vi hälsade på varandra precis som att vi sa hejdå.
Och i ren desperation lät jag mig tro att någon annan kunde ta mitt krossade hjärta och göra det helt igen.
 
Men idag känns det, återigen, som att jag förlorat allting bara för att du inte är här. Och här står jag och minns hur det var när jag förlorade dig förra gången, och gången innan det. Och det här känns precis likadant! Samma förbannade jävla tomhet, saknad och fördömelse. Som en dom som jag måste gå igenom för att hitta livet igen. 
 
Och de säger att jag ska rycka upp mig. Att det är mitt val och att jag måste ta tag i det. Jag sa att jag inte orkar och Lisa sa att det är en jävligt konstig situation i så fall. Att jag inte borde grubbla, utan istället då vara nöjd(!) eftersom jag inte vill göra något åt det. Sen avslutade hon med att det i så fall inte är någonting hon kan hjälpa mig med. Jag grät lite då. Kände hur jobbig hon tycker att jag var. 
 
Sen tog jag pennan och skrev, 24 gånger på raken, "Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå", osv osv. 
Lova att Du aldrig går. Lova att du kommer tillbaka. Lova att du vill att jag ska stanna. Lova att du låter mig hålla kvar dig. 
 
Jag saknar dig fortfarande. Jag saknar dig redan - igen.
 

RSS 2.0