Om mitt liv är priset jag behöver betala, då är det mitt liv det kommer att kosta

2009-2013
"Jag har undvikt dig. Det är så jag har betett mig de två senaste månaderna faktiskt. Undvikt de människorna som jag vanligetvis kan prata med - för jag velat undvika att säga orden rakt ut. Jag har velat undvika att erkänna det.
Men nu ska jag berätta - Jag var kär i dig!
Helt fullständigt. Hopplöst och hjälplöst. Och till och med på ett trasigt, defeket och fördärvat sätt. 
 
Men det var lättare att tillåta oss utnyttja varandra helt och hållet. Nu gör det ont när han berättade att du varit här för min skull också, och inte bara för din egen. 
 
Och du frågade mig förra veckan, vad jag skulle svara om du någongång bad mig att inte gå. Och jag tittade på dig och frågade ifall du trodde att jag var påväg någonstans? Du hade tydligen sett mina broschyrer på köksbordet och tänkte att jag egentligen inte hade förlåtit dig ändå. 
- Det har jag inte! Men jag kan inte lämna dig för det.
Det var då jag tog dig i handen och lovade att, om det var så du vill ha det, skulle jag inte gå. 
 
Både mamma och pappa undrar varför jag gör så, och jag svarar alltid samma sak - han behöver ju mig! 
 
Och igår låg jag på taket och tittade på stjärnorna. Det var svinkallt, men det fick mig att inse att jag fortfarande levde. För 1 timme innan trodde jag att jag dog av smärtan från att hela hjärtat gick i kras, när vi hälsade på varandra precis som att vi sa hejdå.
Och i ren desperation lät jag mig tro att någon annan kunde ta mitt krossade hjärta och göra det helt igen.
 
Men idag känns det, återigen, som att jag förlorat allting bara för att du inte är här. Och här står jag och minns hur det var när jag förlorade dig förra gången, och gången innan det. Och det här känns precis likadant! Samma förbannade jävla tomhet, saknad och fördömelse. Som en dom som jag måste gå igenom för att hitta livet igen. 
 
Och de säger att jag ska rycka upp mig. Att det är mitt val och att jag måste ta tag i det. Jag sa att jag inte orkar och Lisa sa att det är en jävligt konstig situation i så fall. Att jag inte borde grubbla, utan istället då vara nöjd(!) eftersom jag inte vill göra något åt det. Sen avslutade hon med att det i så fall inte är någonting hon kan hjälpa mig med. Jag grät lite då. Kände hur jobbig hon tycker att jag var. 
 
Sen tog jag pennan och skrev, 24 gånger på raken, "Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå", osv osv. 
Lova att Du aldrig går. Lova att du kommer tillbaka. Lova att du vill att jag ska stanna. Lova att du låter mig hålla kvar dig. 
 
Jag saknar dig fortfarande. Jag saknar dig redan - igen.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0