Värdigheten försvinner när jag väljer att vara med dig, efter att det varit du som bestämt vad jag ska välja (men det ville jag inte erkänna)

Världen har sagt att vi står näst på tur, så du kramade mig samtidigt som du viskade "Det är nånting speciellt med mig, eller hur...?" Och jag svarade enkelt, Ja!
Sedan klämde du mig på rumpan och jag tyckte det var det ocharmigaste du kunde göra. 
 
Allt som tidigare känts så äkta rasade som klossar när du visade upp mig som om jag vore en ägodel. En ägodel som du dessutom inte hade satt något värde på, utan bara hade införskaffat dig för att skapa rubriker som skulle göra andra svartsjuka. 
 
Sedan såg jag dig stå upptryckt mot väggen. Trots att du vred och vände på dig när du såg att jag såg dig, så såg det ändå ut som du trivdes. Och plötsligt var det jag som var tvungen att skicka ett SMS och erkänna Min svartsjuka. Och du kom sedan och pussade mig på näsan och sa att jag borde vara mer självsäker - jag borde tydligen varit säker på att det var mig du skulle ta med hem... 
 
Och jag stod tyst och funderade på om jag tyckte det var okej eller inte.
Efter 13 minuter bestämde jag mig för att gå till bussen.
 
I 8 minuter stod jag vid busshållplatsen. 3 minuter efter bestämde du dig för att möta mig. Och jag hade alltså 5 minuter på mig att bestämma mig vad jag skulle göra. Jag bad dig vänta i 2 minuter för att vinna tid. Sedan såg jag dig, och jag lät dig vänta ytterligare 1 minut - just för att se om du skulle göra det. 
 
Du väntade, otåligt. Jag kom, uppriven. Du kramade mig, kärleksfullt. Sedan tog du mig i handen och gick mot taxin. 
- Jag slapp bestämma. 
 
Egentligen hade jag inte behövt 8+2+1 minuter. Jag visste hela tiden att jag ville. Faktum är att jag bara använde de där andra 13 minuterna för att tänka på min egen värdighet, och påvisa att jag tycker jag förtjänar dig i en bättre version.
 
Men jag visste redan innan att jag ville ligga bredvid dig och lyssna på musik hela natten. På något vis ville jag känna sammanhållningen genom att dela någonting som betyder så mycket för oss båda. 
Så vi tryckte ihop oss i hans vardagsrum. Medvetna om att det var den enda platsen vi skulle få, men att det var det enda vi behövde. Vi hade redan förlorat 13+8+2+1 minuter.
 
Och min klocka ringde, den var 3.33 och jag tänkte genast på 11.11 och vår Konstantine. Så jag kramade dig samtidigt som jag viskade "Vet du att jag har saknat dig...?" Och du svarade med ett enkelt, Ja! 
Sedan pussade du mig - och det gjorde det enkelt för mig att somna om.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0