There's something about you, it's like an addiction

Jag saknar dig! 
Jag grät till och med den kvällen då jag berättade det för henne i soffan. Hon tröstade mig igen och sa att jag förtjänade att må bra. Det är onödigt att må dåligt över någonting som samtidigt kan få mig att må så bra. För hon såg hur jag lyste upp den kvällen då du ringde mig helt spontant för att bara prata. Jag blev chockad över hur jag reagerade. Jag trodde ingen av oss var helt säker, att vi båda hade botat varandra från varandra, med varandra. 
 
Och jag försöker få fram att det inte är det som är problemet. Problemet ligger i att jag inte har klarat av att säga det högt längre. Det var längesen jag sa det till mig själv, vilket leder till att det var längesen jag sa det till någon annan, vilket inkluderar att det var längesen du fick höra det! 
Jag säger det inte, för jag vet att det inte kan leda någonstans. Det kan liksom inte bli någon skillnad. Så tänker jag, om jag ändå inte kan förändra situationen så måste jag förändra sättet jag ser på det. Så jag stänger av dig. Jag stänger av dig så hårt att jag inte ens klarar av att se oss tillsammans på samma bild.
 
Fast igår stängde jag in mig igen. Jag tände ljus och tittade på En Dag. Då kunde jag inte hålla tillbaka längre.
Jag saknar dig! Jag saknar dig med hela kroppen. Hela min själ och med alla känslor jag har
- men jag kan inte säga det högt, vilket inkluderar att ingen längre vet.
 
Förutom till min bästis förstås. Hon tycker det är självklart - för hon ser igenom mig! 
(Hon tyckte inte det var ett dugg konstigt!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0