Jag är med honom, för att du inte vill vara med mig. Jag vill vara med dig, för att du inte vill vara med någon

Jag ville egentligen slå in pannbenet på honom när han sa sådär. Men så började jag lyssna på vad han sa och tänkte att jag faktiskt inte kan klandra honom. Jag utnyttjar honom lika mycket som han utnyttjar mig. Vi är med varandra för att dämpa känslorna vi har för dom vi längtar efter, dom som vi egentligen är kära i men som inte är med oss längre. Som valt att, vara med någon annan. Eller helt enkelt, vara någon annanstans. 
 
Och så tänkte jag att vi kanske inte är så elaka ändå. Vi är bara två vilsna själar som försöker ta hand om våra hjärtan på egen hand. Och vi har båda valt att göra det genom att inte ge det till någon annan. 
Jag vill inte vara med honom. Han vill inte vara med mig. Men vi är i en fas där vi båda behöver varandra.
Jag vill vara med Dig. Han vill vara med henne. Du kan inte vara med mig. Hon vill inte vara med honom.
 
Och så hör jag mig själv säga att jag vill vara med någon nu, men inte vet vem. Och jag hör hur du viskar "skitsnack" i mitt huvud. Du har alltid känt mig så bra så jag aldrig har kunnat ljuga när du är i närheten. Och efter att jag släppte in dig på djupet har jag inte ens kunnat ljuga när du är i mitt huvud - vilket är ungefär hela tiden. Det är väl klart som fan att jag vet vem jag vill vara med!
 
När jag kom hem frågade hon mig ifall jag minns den gången då jag skrev texten om att inte ens jag, som är hennes närmsta kompis, kunde dämpa hennes ensamhet när Hennes Han slutar se på henne. 
Hon sa att det är tvärtom nu!
Att hon dämpar min ensamhem, men inte kan få den att försvinna trots att hon är tillgänglig 24 timmar av mitt dygn. Hon älskar mig gränslöst, och kommer finnas där tills döden skiljer oss åt. Men hon kan aldrig bli mitt lyckliga slut. 
 
 
Jag antar att det är just precis därför han och jag gör det
- utnyttjar och behöver varandra alltså!
 

Stones taught me to fly, love taught me to lie, life taught me to die - So it's not hard to fall when you float like a cannonball

 

Jag har lärt mig att när ingen annan bekräftar att det jag gör är bra, så får jag göra det själv
Jag har lärt mig att alltid göra mitt bästa, även om ingen annan ser mig
Jag har lärt mig att majoriteten tycker att den svåraste personen att imponera på är sig själv 
Jag har lärt mig att vara en vän som ger till en självupptagen person, alltid kommer skada oss båda
- Mig, för att jag aldrig får det jag förtjänar tillbaka
- Dig, för att hon aldrig lär sig att se vad du får 
Jag har lärt mig att mycket av det jag gör i livet alltid kommer vara obetydligt
Och jag har lärt mig att det är jävligt viktigt att jag gör det i alla fall 
Jag har lärt mig att jag aldrig kan hindra motgångens fågel att flyga över min axel
Men jag har lärt mig att jag kan hindra den från att bygga ett bo
Jag har lärt mig att det är jag själv som bestämmer om det är mina änglar eller djävulska djävular som ska hinna ikapp mig först
Jag har lärt mig att ta förändringar på ett bra sätt 
Jag har lärt mig att man inte är starkare för att man pressar sig hårdast, det är trots allt inte svårt att slå i botten
Jag har lärt mig att det är starkare att säga stopp innan man träffat botten
Jag har lärt mig att det inte alltid behöver vara kärlek, bara för att det handlar om att lära känna någon av det andra könet
Jag har lärt mig att jag aldrig skulle nått toppen om jag aldrig tidigare hade träffat botten
Jag har lärt mig att se motgången som en förklädnad vän
För jag har lärt mig att möta den med tacksamhet för att den istället kan ge mig styrka och klokskap
Jag har lärt mig att livet inte bara består av att ha bra kort på hand, utan att spela de man har väl
Jag har lärt mig att det är jävligt kul att dansa när man slipper ha djävulen hängandes på ryggen
Jag har lärt mig att sätta ansikte på allt jag är rädd för 
Jag har lärt mig att det är sättet jag kan övervinna den på
Jag har lärt mig att det faktiskt är ganska onödigt att gå runt att vara rädd för att leva fullt ut...

 

För jag har lärt mig att bara för att 1 pucko, blev 2 puckon, som gjorde det 3e puckot större, som gjorde att jag föll för det 4e puckot, som var kompis med 5 puckon som gjorde det 6 puckot (alltså mig själv) rädd - så betyder inte det att den 7e, 8e & 9,e människan därefter är puckon!


Herregud, ska jag aldrig kunna lämna Konstantine bakom mig?

Och när jag satt där och försökte förklara hur jag känt tidigare, så plockade jag fram mina hörlurar och bad henne lyssna på Konstantine. Efter 10 minuter vände vi på huvudet och öppnade munnen "Jag är fast i samma realation en gång till då jag vill, men inte kan gå ifrån."
Jag trodde aldrig att jag skulle inse att jag faktiskt känner för att vara med dig. 
 
Och både du och jag är lika medvetna om att vi förlorar andra relationer för att vi inte vårdar eller kapar den som vi redan har. Precis som att vi kommer emellan varandras drömmar för att vi inte drömmer om varandra. Ändå har det alltid varit du, och det har jag vetat ända sedan första gången han sjöng det i min högtalare. 
 
Men sen kommer gånger då jag ber dig gå. Eller då jag säger att jag inte ens kan komma, för att jag har andra planer. Jag får för mig att jag måste försvinna innan du hinner se hur jag egentligen står här och skakar. Och sen frågar du mig om jag verkligen kan låta dig gå?
- Nej, det verkar då inte så...
 
Och även ifall jag inte vill vara i det här stadiet i framtiden. Så jag säger att det här bara är ett trevligt avbrott i vardagen, och att jag måste lära mig att antingen stanna eller gå.
Och du vill inte titta närmre, för du är rädd att inse att allt detta hopp om att du ska nå din framgång ska tas ifrån dig om du blir kär igen. 
 
Men sen ringer du mig igen. Vet inte om du också är rädd för att du ska förstå att vi är lika ensamma båda två? Då väljer jag att sova över, trots att jag snabbt inser att vi egentligen inte har så mycket rum att spela på. 
Då säger vi båda förlåt för att vi utnyttjar den enkla situationen, och använder varandra till det vi behöver den andra till. 
Sen går jag alltid ner för trappan, tänker att jag drack för mycket och att det här aldrig tar mig någonstans egentligen. 
Men jag är ändå din Konstantine som låter dig ta på mitt hår innan jag väljer att gå ner för trappan en gång till. Och i dörröppningen står du och tänker att alla dessa nätter när vi har druckit, aldrig egentligen ger oss någonting.
"Men du kommer alltid vara min Konstantine - det vore ett lagbrott om jag lät dig gå." 

Varje dag undrar jag om du verkligen vet att jag faktiskt saknar dig. Att jag saknar dig varje tisdagkväll, trots att jag alltid väntar till lördagen för att tala om det för dig. För då vill du alltid ta med mig hem igen. Och jag vet, lika väl som du vet, att du alltid kysser mig i köket. Och du vet, lika väl som jag vet, att jag alltid saknar att vara i ditt kök. och vi går och lägger oss tillsammans, även fast vi vet att jag ska gå snart igen.
Det är liksom så det blir - min Konstantine. 

Att lova för mycket är som att inte lova något alls, men jag har inte gett upp oss än

Ingen av oss vet egentligen åt vilket håll det kom ifrån. Det har varit som en slags dimma i luften hela den här hösten, vilket har gjort det svårt att se klart. Men samtidigt sa vi tillsammans, att om det hade funnits något att se, hade vi sett det. För i början av juni var vädret klart och du hade precis blivit min, då såg vi hela världen. Jag tänker ofta tillbaka på den tiden. Det är ofta där jag vill vara. Men samtidigt försöker jag vara realistisk och tänka att, ifall det hade funnits något mer att ge, hade jag gett det till dig. 
- För du är värd det. 
 
Så om jag hade kunnat följa efter, hade jag fått det. Sen säger jag att om du bara visste tiden, hade jag kunnat offra den för dig. Du sa istället åt mig att gå vart jag vill, för du, du är övertygad om att du kommer sen. Du tycker jag är värd det! Så om vi bara visste den dagen, då hade den varit här. Samtidigt som jag säger att om vi bara visste vilken stad, så hade vi bott där, för du är nog den som jag borde vara med.
 
Minns du natten under stjärnorna? Jag är liksom både som före och efter - på en och samma gång. Ingenting var som på riktigt, och jag försvinner fortfarande ibland. Du frågar vad jag tänker på, och om jag inte hade varit så tyst, hade jag berättat det för dig. Och om jag inte hade varit så rädd, hade jag gjort det. Men jag höll dig även känslomässigt på avstånd, och om du inte vore så hård, så hade du känt det. 
 
 
Det var i slutet av oktober när jag lät honom lägga sig bredvid mig istället. Nånting blev till något annat, något som ingen utav oss ens hade tänkt. Det värker i bröstet och jag ångrar att jag inte sa något när jag hade chansen under stjärnorna. Men det är svårt, för man får ju inte tänka så. 
Att lova för mycket är som att inte lova något alls. Om jag inte hade varit så dum, hade du förstått att du är värd det.
 
 
"Gå dit du vill gå, jag kommer sen."
Se mig i ögonen, jag har inte gett upp oss än.
 

RSS 2.0