Herregud, ska jag aldrig kunna lämna Konstantine bakom mig?

Och när jag satt där och försökte förklara hur jag känt tidigare, så plockade jag fram mina hörlurar och bad henne lyssna på Konstantine. Efter 10 minuter vände vi på huvudet och öppnade munnen "Jag är fast i samma realation en gång till då jag vill, men inte kan gå ifrån."
Jag trodde aldrig att jag skulle inse att jag faktiskt känner för att vara med dig. 
 
Och både du och jag är lika medvetna om att vi förlorar andra relationer för att vi inte vårdar eller kapar den som vi redan har. Precis som att vi kommer emellan varandras drömmar för att vi inte drömmer om varandra. Ändå har det alltid varit du, och det har jag vetat ända sedan första gången han sjöng det i min högtalare. 
 
Men sen kommer gånger då jag ber dig gå. Eller då jag säger att jag inte ens kan komma, för att jag har andra planer. Jag får för mig att jag måste försvinna innan du hinner se hur jag egentligen står här och skakar. Och sen frågar du mig om jag verkligen kan låta dig gå?
- Nej, det verkar då inte så...
 
Och även ifall jag inte vill vara i det här stadiet i framtiden. Så jag säger att det här bara är ett trevligt avbrott i vardagen, och att jag måste lära mig att antingen stanna eller gå.
Och du vill inte titta närmre, för du är rädd att inse att allt detta hopp om att du ska nå din framgång ska tas ifrån dig om du blir kär igen. 
 
Men sen ringer du mig igen. Vet inte om du också är rädd för att du ska förstå att vi är lika ensamma båda två? Då väljer jag att sova över, trots att jag snabbt inser att vi egentligen inte har så mycket rum att spela på. 
Då säger vi båda förlåt för att vi utnyttjar den enkla situationen, och använder varandra till det vi behöver den andra till. 
Sen går jag alltid ner för trappan, tänker att jag drack för mycket och att det här aldrig tar mig någonstans egentligen. 
Men jag är ändå din Konstantine som låter dig ta på mitt hår innan jag väljer att gå ner för trappan en gång till. Och i dörröppningen står du och tänker att alla dessa nätter när vi har druckit, aldrig egentligen ger oss någonting.
"Men du kommer alltid vara min Konstantine - det vore ett lagbrott om jag lät dig gå." 

Varje dag undrar jag om du verkligen vet att jag faktiskt saknar dig. Att jag saknar dig varje tisdagkväll, trots att jag alltid väntar till lördagen för att tala om det för dig. För då vill du alltid ta med mig hem igen. Och jag vet, lika väl som du vet, att du alltid kysser mig i köket. Och du vet, lika väl som jag vet, att jag alltid saknar att vara i ditt kök. och vi går och lägger oss tillsammans, även fast vi vet att jag ska gå snart igen.
Det är liksom så det blir - min Konstantine. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0